20241103
Kära dagbok,
Du och ändå med henne! skrek Mira. Erik, har du någon skvätt samvete kvar?
Det räknas ju inte! kom Erik svarande från under täcket. Med den före detta kan man ju!
Egentligen är det förbjudet, svarade Mira.
Älskling, jag älskar dig, stamde Erik, men det är bara en gammal vana
Vilken vana du har, mumlade Mira, fortfarande knappt återhämtad.
Får jag få klä på mig? hördes hennes röst, som en vana som protesterade.
Och du tog dessutom mitt favoritsidenklädesplagg! detaljerna trängde sig sakta in i Miras sinne.
Vilket vackert set, sade Hjördis. Jag ska skaffa ett likadant!
Det här är ditt, frustade Mira, jag kommer aldrig få använda det i livet!
Så, vad sägs om att klä på sig? upprepade Hjördis frågan. Jag är inte blyg för Erik, men du, fröken
Och med en främlings du skäms inte? ropade Mira.
Låt oss bara vara tysta! skakade Hjördis på huvudet. Hur kan han vara en främling när vi var gifta i nästan tjugo år?
Erik kämpade sig fram ur täcket, drog på sig underkläderna och grep tag i Mira under armbågen för att förvisa henne ur sovrummet.
Kom, vi får prata!
Jag rör mig inte förrän hon lämnar min lägenhet! såg Mira med armarna i kors. Spring, du unga dam, medan jag fortfarande har lite respekt för din ålder!
Flicka, sluta vara så påstridig! Jag är bara tolv år äldre än dig! skrek Hjördis.
Vänta tills jag börjar kalla dig mormor! svarade Mira. Så gå! Tvätta dig! Behöver du en käpp eller kryckor? Om du inte skyndar dig får du gå till vårdcentralen på kryckor hoppas du inte får en barnvagn!
Erik! skrek Hjördis. Låt din fru sova!
Märta! Erik log brett och drog Mira ur rummet.
Hjälp den gamla damen att försvinna härifrån, ryckte Mira. Sen pratar vi! Jag lovar!
Jag såg hur Erik försökte skydda den före detta med sina smala axlar från Miras ilska. Hjördis kämpade med täcket och drog på sig sina kläder. När hon till slut slutade charma mig, kramade Mira sina nävar så hårt att hon knöt ihop käken för att inte ge den oväntade gästen mer kraft.
När ytterdörren slog igen, vrålade Mira:
Städa efter henne, jag väntar på dig i köket!
Jag är på väg! svarade Erik i blixtrande tempo och rusade tillbaka till sovrummet för att byta om sig.
Och sedan! hördes en röst från köket.
Självklart, jag klarar det, flämtade Erik.
När Erik kom in i köket stod Mira i tårar vid fönstret.
Märta, sade han mjukt.
Hur kunde du? frågade hon mellan snyft. Hur kunde du vara med henne? Jag hade förstått om det var någon annan! Det gör ont, men med dig är det en förolämpning! Hur kunde du förlåta henne efter allt?
Jag menade inget, log han snett. Hon ringde och sa att sonen hade problem
Men det är ingen ursäkt för att dra in henne i vårt hem! skrek Mira. Efter vad hon gjort med dig skulle jag inte ens träffa henne!
Erik försökte förklara om sonens situation, men Mira avbröt honom.
Jag har aldrig föredragit män som är mycket äldre än mig. När mannen är fem eller sex år äldre känns det rätt, men Erik var femton år äldre i sinnet. I min krets fanns inga män i hans ålder. På jobbet mötte jag många män, men där hörde inte sådana problem hemma.
Det var bara en slump när jag körde hem efter en dag på kontoret i Norrköping. Plötsligt slocknade alla instrument i min Volvo, ratten var kall och bilen fortsatte att rulla. Jag svängde av på en sidogata, satte på handbromsen och steg ut.
Som alla bilägare vet jag att man måste fylla på olja, spolarvätska och kylvätska. Jag öppnade motorhuven i panik och stirrade på motorn.
Vad är fel? frågade jag mig själv. Vi var på verkstaden igår!
Ingen svarade. En förbipasserande man stannade och ropade:
Den säger inget?
Den är tyst, så klart! svarade jag reflexivt.
Mannen erbjöd sig att titta, men jag tackade nej. Jag tänkte att om jag låter någon annan röra min bil kanske den får en ny chans.
Han frågade om jag alltid går till samma verkstad. Jag svarade ja, den ligger bara trehundra meter från mitt hus i Täby.
De glömde att sätta på batterikabeln, därför stod bilen stilla. Om de hade fakturerat mig ordentligt hade jag haft råd att köpa nya kablar. Har du verktyg?
Jag letade i bagaget, hittade en sladd och satte tillbaka kabeln. Motorn startade.
Tack, jag vet inte hur jag ska tacka, sa jag.
Ingen orsak, vinkade mannen.
Varför ser du så sorgsen ut? frågade jag.
Jag är nu utan häst, suckade han.
Jag erbjöd mig att köra honom hem och kanske bjuda på middag. Vi bestämde att vi skulle äta tillsammans.
Under middagen berättade han om sin egen tragedi:
Min bil gick sönder för att min före detta fru, Hjördis, körde den. Vid skilsmässan tog hon min dotter!
Jag lyssnade på hans berättelse om ett nästan tjugo år långt äktenskap med Hjördis, hur de hade barn, köpt en sommarstuga i Värmland och hur hon plötsligt började klaga på att något saknades. Jag kände igen mig i hans berättelse om skulder och en lägenhet som han sålde till sin son för att betala av ett lån på två miljoner kronor.
När jag hörde att han hade lånat pengar för att renovera sonens lägenhet och att Hjördis ville ha bilen i skilsmässan, insåg jag hur komplicerat livet kan bli när pengar och känslor blandas.
Jag hade, likt många andra, hjälpt Erik att betala av hans lån på sjuttio procent av min lön. Vi hade byggt ett liv tillsammans, men hennes gamla kläder i hallen påminde mig om att det fortfarande fanns spår av hennes tidigare liv.
Jag såg bilder på Hjördis på internet och kände en svidande ilska. Men jag behöll lugnet och tänkte på mitt eget ansvar.
I slutet av kvällen tog han min hand och sade:
Tack för att du räddade min bil och mitt liv.
Jag svarade:
Det var bara en liten gest.
När han gick hem kände jag en märklig blandning av sorg och lättnad. Jag insåg att jag hade räddat en man från en djupare kris, men också att jag hade låtit mig själv bli fast i hans drama.
Det är märkligt hur en enkel olycka på en motorväg kan leda till att man möter någon som förändrar ens syn på ansvar, kärlek och pengar. Jag har lärt mig att man ibland måste släppa taget om gammal skuld och låta livet gå vidare, även om det betyder att man måste säga farväl till det som känns bekant.
**Lektion:** Att stå upp för sin egen värdighet betyder att man ibland måste låta gamla förbindelser gå, för att kunna bygga en framtid utan att bära på föråldrade bördor.
