Mina vänners vänner kom på semester till oss: Jag ångrar att jag inte sa nej.
Förra året ringde min gamla väninna, Lotta, och bad mig verkligen om att hysa hennes bästa kompisar i en vecka i min sommarstuga vid havet i Ystad. De ville ha lugn och ro vid kusten, och det kändes pinsamt att säga nej, så jag gick med på det. Men innan jag accepterade förklarade jag:
Säsongen är i full blom, så jag kan inte ge dem ett rum gratis. Samtidigt skulle jag känna mig obekväm om jag tog betalt av dina vänner.
Lotta svarade då:
Älskling, de betalar. Pengar är inget problem, de är bara rädda för att hamna hos bedragare som tar förskottsbetalning och sedan vägrar släppa in gäster eller kastar ut dem mitt i vistelsen.
Jag föll för det. Om jag hade vetat hur dyrt det skulle bli skulle jag aldrig ha gått med. Jag kände en viss oro, så jag gav dem en rejäl rabatt ungefär hälften av priset.
Den stora dagen kom! Istället för den lovade familjen med en tioårig pojke anlände också en tonårig flicka, Alva. Det var inga problem, de var ju bekanta, men ett trerummarsrum var knappt tillräckligt för dem.
Mötet var hjärtligt. Jag lagade en god middag och efter maten visade jag dem de gamla byggnaderna i vår lilla stad. När jag önskade dem allt gott gick jag tillbaka till mina sysslor.
Andra dagen sköt gästens son ett vattenpistol mot den påslagna TV:n. Föräldrarna satt i rummet, men det hindrade inte den lilla rackaren. Paret bad om ursäkt och lovade att betala för reparationen, men TV:n gick fortfarande sönder och väntar på lagning. Jag lånade dem en ny TV från rummet bredvid. Vad ska ni göra på kvällen?
Senare brände den vänskapliga familjen en vattenkokare. Den tonåriga flickan hade glömt att fylla på vatten.
När de började omorganisera rummet (det var för litet) gick två ben av möblerna sönder en från en nattduksbord och en från ett matbord. För dem var det lustigt: Heehee, ni har så många möbler! Vi tejpar bordet och allt blir bra. Vi stoppar nåt i nattduksbordet inget stort.
Kulmen nådde sin topp när en högljudd fest pågick till två på morgonen med snarkande, skrik och dämpade röster. När jag klockan elva bad dem sänka volymen svarade de:
Vi slappar för våra egna pengar.
Det var faktiskt sant, ljudet sänktes först efter mitt andra påpekande.
Det var ingen idé att argumentera med de berusade, så jag väntade till nästa dag. Då pratade jag uppriktigt med paret och förklarade att deras beteende var oacceptabelt. De var ju bara på semester, och jag bad dem också vara försiktiga med hushållsapparaten.
De ryckte på axlarna och svarade:
Vi har betalat pengar.
Jag blev irriterad och sa:
Tacka för att du är här som vän till en vän, annars hade ni inte varit här!
Efter mina ord började de bete sig mer återhållsamt och utrustningen slutade gå sönder. Men vänskapen tog en vändning.
Vi slutade prata med varandra, men det hindrade dem inte från att ta med sig de presenter och souvenirer jag hade ordnat åt dem och vår gemensamma vän. Dessutom försvann två stora badhanddukar och ett frottépåslakan ur rummet.
Jag måste säga att de var de bästa vännerna till min väninna. Vi hade varit vänner hela gymnasietiden tills hon gifte sig och flyttade till en annan stad. Hon beskrev sina vänner som trevliga och väluppfostrade personer. Om så var fallet kunde de komma på semester hos oss varje sommar.
Det blev som det blev. Lotta höll tyst länge, men en dag i ett samtal gav hon mig intrycket att de inte hade trivts:
De sa att jag alltid pekade på dem och förstörde stämningen, även om de hade betalat mycket pengar!
Det gör mig ledsen, men för de pengar de gav kan jag inte ens köpa en ny TV, en vattenkokare, ett bord, ett nattduksbord, sängkläder eller handdukar. Dessutom har mina nerver blivit slitna och andra gäster är missnöjda. Det påverkar vårt rykte, och nästa år kanske semestergästerna väljer någon annanstans.
Jag har åtminstone fått enorm erfarenhet och vet nu att det ibland är bättre att bara säga nej.
