Jag var på min sista arbetsdag på vårdcentralen i Sundbyberg när klockan slog fem. Jag var redan sextio år gammal och hade tänkt gå i pension, men jag kände ingen brådska. Efter mitt skift bytte jag om, tog på mig min slitna jacka och gick hemåt. Regnet ösade ner som vatten från en brunn, och jag hade glömt min paraply. Jag ryckte upp min väska över huvudet och styrde mot busshållplatsen.
Plötsligt hördes ett skrik från en bänk ett litet barn grät. På bänken låg en nyfödd, bara några dagar gammal, och den var helt genomblöt. Jag plockade upp den lilla paketet och började vagga och trösta. En kvinna i en vit uniform rusade tillbaka mot förlossningsavdelningen, tydligt upprörd över att barnet var blött. Hon ringde genast efter en jourbarnläkare.
Det är en pojke, två veckor gammal, frisk som en nymald krona, förklarade barnläkaren när han undersökte barnet. Jag förstår inte varför någon skulle lämna honom här. Han förtjänar kärlek och omvårdnad.
Jag bestämde mig för att stanna på nattskiftet, så jag behövde inte sova någonstans ändå. Kort därefter anlände polisbilen, och en polisman bad om ett vittnesmål. Jag höll barnet i famnen hela tiden och släppte honom inte.
Efter två timmar kom poliserna tillbaka med ett ungt gift par. Flickan, som hette Kerstin, hade tårarna i ögonen och pojken, som knappt kunde stå på egna ben, var fortfarande i hennes armar.
Låt oss se om det är vår lilla, sa Kerstin med darrande röst.
De tog på sig sina sjukhusrockar och följde med mig till barnavdelningen. När Kerstin såg sin son, brast hon i gråt och höll honom så hårt att jag knappt kunde andas. Jag förstod ingenting förrän inspektören steg in och förklarade allt:
Sara och Robert hade hållit förhållandet hemligt inför Saras föräldrar, som fortfarande motsatte sig dem. Saras föräldrar hade dock gått med på förhållandet, men Roberts mamma gjorde allt för att sabotera. När barnet föddes hoppades de att mormorn skulle mjukna, men hon var övertygad om att Sara hade gömt barnet för att slippa sina egna problem. Hon lät de unga föräldrarna gå på bio och utnyttjade chansen att släppa barnet under förlossningsavdelningen.
Det är sannolikt att den lilla pojken aldrig får träffa sin mormor igen. Jag såg hur Kerstin och Robert försvann in i korridoren, och hur deras son, Erik, låg tyst i min famn, med regnet fortfarande droppande från hans lilla kläder. Jag väntade på morgondagens första buss, men den natten kändes som om hela Stockholm hade blivit ett enda stort skyddande paraply för den lilla bebisen.
