Jag drömde att mitt äktenskap flöt som en stilla sjö under midsommarnatten, tills min väninna en dimmig morgon i Gamla Stan frågade mig en bisarr fråga.
Jag hade gift mig mycket ung, med ett hjärta fullt av den där stora, stormiga kärleken som man bara hör i sagor. Fyra år av flörtande vandringar i Stockholms gator, sedan blev Erik och jag till man och hustru. Tillsammans hade vi gått igenom så många drömmar att tiden kändes som en virvelvind.
Vi bodde i en liten radhuslänga i en förort till Göteborg i över sex år. Jag litade på Erik lika mycket som jag litade på mina egna händer. Han var söt som en nybakad kanelbulle, omhändertagande och omtänksam, alltid redo att hjälpa till med de vardagliga sysslorna. Han var varken den starkaste eller den mest ståtlige; hans ansikte var inte något man skulle ha i en poster, men hans själ var som en klar fjällsjö, fylld av ljus och en outsinlig tro på godhet som lade kraft i mig när vinterstormarna kom.
Trots detta var han obeslutsam som en vilsen fågel som aldrig vågar lämna sitt bo, och han vågade inte lämna sin trygga bubbla. Skamningen höll honom fast i en evig stillastående. Sex år av vårt gemensamma liv hade han inte förändrats ett uns.
Han brydde sig inte om sig själv eller sin hälsa; varje förändring i livet skrämde honom som om en skugga skulle sluka hans dröm. Erik var nästan tio år äldre än jag; jag var tjugosex år gammal och älskade livet som en barnslig skrattande ekorre. Jag hade ett strålande jobb på ett designföretag i Norrköping, hade köpt en egen bil som susade som en silverfärgad häst genom natten, och vi betalade vårt bolån på 2000000 kronor för vårt lilla rött hus.
En dag, när vi satt på vår balkong och tittade på månen som låg som en stor silvermynt i himlen, frågade Karin mig: Varför behåller du honom överhuvudtaget?
Det var som om den sista stjärnan i min dröm slocknade, och jag vaknade med en kall kittling i bröstet: Varför behöver jag egentligen honom?
