Anna och jag lever ett mycket enkelt liv i en liten lägenhet i Stockholm. Vi har en treårig son, Hugo, som precis har börjat på förskolan Solrosen. Jag jobbar deltid som kassörska, men lönen räcker knappt till att betala räkningarna vi får knappt hålla ihop slantarna.
Förskoleavgiften är inte liten, så vi har hållit Hugo från de extra aktiviteterna för att spara pengar. Det har gjort det lite billigare, men också mindre roligt för lille Hugo.
En helg kom min mamma, Birgitta, på besök och stannade i två veckor. Hon tog hand om Hugo, hämtade honom varje morgon och gjorde allt som en riktig mormor gör. Efter ett tag fick vi ett räkning från förskolan som var 50% högre än vanligt. Jag blev förvånad Birgitta hade nämligen anmält Hugo till logoped, sport och dansklasser utan att säga till någon.
När den här månaden var över avbokade vi alla extra lektioner, men för den föregående perioden fick vi betala ändå. Erik föreslog att låna pengar av sin mamma, Ingrid. Vi tog lånet, och när vi berättade för Ingrid varför vi behövde det, svarade hon att hon gärna ville stå för de extra lektionerna. Hon skickade pengar till vårt konto med en rad Till Hugo.
Till en början kändes det lite pinsamt att svärmor betalar för vårt barn. Men efter ett tag har vi vant oss vid hennes månatliga insättningar och inser att det inte alls är något fel med det. Varför skulle en mormor inte kunna betala för sina barnbarns aktiviteter? Det är ju samma sak som när hon köper leksaker eller godis.
I två år har Ingrid betalat för alla extra lektioner utan att någon gång komma för sent. Vi har aldrig behövt påminna henne. Vår ekonomi har dock inte förbättrats, och nu när Hugo ska börja första klass undrar vi hur vi ska klara av skolstarten utan de dyrbara extrakurserna. Ett barn som kan skriva och läsa tidigt ligger ju steget före.
Jag ringde Ingrid och föreslog att vi skulle avboka logopeden och i stället använda pengarna till engelskalektioner. Hugo talar redan bra, så logopeden var överflödig. Ingrid svarade raka på att hon inte tänkte betala för engelskan, men att logopeden kunde släckas.
Några dagar senare tog jag en snabb manikyr, medan Erik och Hugo gick hem till Ingrid. När jag kom tillbaka såg jag Erik upprörd. Hugo hade tydligen sagt till mormor att han inte längre ville gå på de klasser hon betalat för, utan hellre skulle börja med engelska. Ingrid exploderade, kallade oss för lögnare och beskrev oss som själviska. Hon hotade att aldrig ge mer pengar och krävde att vi skulle betala tillbaka allt vi fått förra månaden.
Jag ringde Ingrid igen, men hon avbröt samtalet så fort jag började prata. Hon har fått nog, och nu får vi själva stå för kostnaden för Hugos aktiviteter.
Så nu sitter jag och funderar: vad gör vi när svärmor slutar betala och plånboken är tom? Erik har försvarat sin mamma, troligen på grund av alla de sagor hon har matat honom med. Så här är vi, fast i ett litet ekonomiskt knippe och med en dos svensk ironi att tänka på medan vi försöker hitta en lösning.
