Kära dagbok,
Anders och jag lever ett väldigt sparsmakat liv i en liten lägenhet i förorterna till Göteborg. Vi har vår lilla son, Erik, som precis har fyllt tre år. I början av året placerade vi honom i den kommunala förskolan. Jag började på mitt deltidsjobb, men den lilla inkomsten har knappt rört vår knappa ekonomi vi har knappt råd med några extrautgifter och får knappt räcka ihop i slutet av varje månad.
Månadskostnaden för förskolan är ofta hög, så vi har valt att inte anmäla Erik till några extrakurser. På så sätt håller vi kostnaderna nere.
En helg kom min mamma, Karin, på besök och stannade hos oss i två veckor. Hon tog hand om Erik, hämtade honom varje dag från förskolan och hjälpte till med allt. Efter en vecka fick vi ett räkning från förskolan som var hela femton procent högre än förra månaden. Jag blev förvånad Karin hade nämligen anmält Erik till några extra aktiviteter: talpedagog, en liten sportklass och en dansgrupp.
När den månadslånga perioden var slut avbröt jag alla kurser. Endast de tidigare aktiviteterna krävde betalning. Anders och jag började fundera på var vi skulle hitta pengarna. Anders föreslog att vi lånade från sin mor, Birgitta, och så gjorde vi. När vi berättade för svärmor att vi lånat pengar, sa hon att hon gärna ville betala för Eriks extra lektioner. Hon överförde pengar till vårt bankkonto med noteringen för Erik.
Till en början kände jag mig lite obekväm över att svärmor tog på sig den rollen. Hur kan vi kalla oss ansvariga föräldrar när vi knappt har råd att ge vår enda son det han behöver? Men med tiden vänjde jag mig vid de månatliga ersättningarna från svärmor och insåg att det egentligen inte var något fel. Varför skulle en mormor inte kunna betala för sin barnbarns aktiviteter? Hon köper ändå leksaker och andra småsaker åt honom.
Birgitta har nu betalat för Eriks extra lektioner i två år utan att någonsin bli sen med någon betalning. Vi har aldrig behövt påminna henne. Trots detta har vår ekonomi inte förbättrats. När Erik nu ska börja förskoleklassens sista år återstår samma problem: hur ska vi förbereda honom för skolstarten utan extra lektioner? Det är viktigt att han kan skriva och läsa bra, annars riskerar han att hamna efter i skolan.
Jag ringde svärmor och bad henne överväga att avbryta talpedagogen och i stället finansiera något annat, exempelvis engelska lektioner. Erik talar redan tydligt, så talpedagogen är inte längre nödvändig. Istället kunde pengarna ha gått till engelska. Birgitta svarade kort och tydligt att hon inte tänkte betala för engelska, men att talpedagogen verkligen skulle avbrytas.
Några dagar senare gick jag på en snabb manikyr. Samtidigt åkte Anders och Erik till svärmor. När jag kom hem möttes jag av en upprörd och arg Anders. Jag förstod genast att något inte stod rätt till. Erik hade berättat för mormor att han inte ville gå på de lektioner som hon betalat för, utan hellre ville gå på engelska. Birgitta blev rasande, kallade oss för lögnare och anklagade oss för att vara otacksamma. Hon hotade att inte ge oss mer pengar och krävde att vi skulle betala tillbaka allt vi fått under den senaste månaden.
Jag ringde tillbaka för att diskutera saken, men hon ville inte lyssna på mig. Hon hade fått nog och sade att vi själva måste stå för de kommande lektionerna.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Om svärmor slutar betala och vi knappt har några pengar kvar, hur ska vi fortsätta? Anders har valt att stå på sin mors sida, trots att han vet hur svårt det är för oss. Jag känner mig splittrad och osäker på hur vi ska gå vidare.
ElinJag hoppas att vi en dag kan finna en lösning som låter både vår familj och vår mormor känna sig hörda och respekterade.
