Du har varit hos henne igen, Ebba såg på Johan med tårar i blicken.
Johan stönade och fick sin sked att falla ur handen.
Klockan! hon pekade på handleden på honom.
Ja, ja, så är det, Johan svepte med handen för att dölja klockan med manschetten.
Jag hittade lådan i soptunnan, sa Ebba, och där låg även kvittot!
Johan sänkte blicken och granskade tallriken framför sig.
Vi kom överens om att du inte skulle gå till henne längre, sa Ebba med en sårad röst. Du lovade mig! Du svor!
Men, Ebba, började Johan, hon bad mig så innerligt! Jag förstår att jag lovade, men hon är ju fortfarande min chef! Hur kunde jag säga nej?
Artigt! svarade Ebba, försökte hålla tillbaka känslorna. Jag är gift! Jag älskar min fru!
Jag har inget val! Och nu, med all respekt Ebba suckade. Hon är inte den enda arbetsgivaren i stan!
Tänk logiskt, Ebba, Johan samlade sina tankar. Hon ger mig de bästa villkoren som tack för mina tidigare insatser. Kommer en annan firma att göra likadant? Troligen inte!
Att sitta på din hals är något du ändå inte vill ha. Det är ett undantagsfall, ett gammalt minne! Dessutom är klockan inte det enda jag tog med mig!
Det finns också guldkedjor och halsband med zodiaksymboler åt dig och Alva!
Vilken jordisk generositet, svarade Ebba sarkastiskt. Sälj dem och betala mig! Varken jag eller Alva kommer någonsin att ha på dem!
Jag kan bara lämna tillbaka dem till butiken, ryckte Johan på axlarna. Kvittot ligger kvar.
Och klockan! pekade Ebba på hans handled.
Jaha, okej! muttrade Johan. Åh, nej! Det finns ingen låda och inget kvitto!
Ebba la lådan på bordet framför honom.
Bra, svarade Johan torrt, jag återlämnar dem. Är du nöjd?
Och gå inte till henne igen! Gör vad du måste, men låt det inte hända igen!
Johan klickade med tungan och vände bort huvudet, suckade:
Hon lovade mig att det var sista gången, men du måste förstå att vår försörjning hänger på lönen hon betalar! Om hon säger
Då måste du säga nej! skrek Ebba. Så okej! Det var en nödåtgärd! Men vi har ingen sådan brådska nu!
***
Ingen vet vad man är beredd att göra när nödvinden får grepp om halsen. Man säger att man går över lik, men ofta är det bara bravader. Det finns alltid en gräns som man inte passerar, även i svåra tider.
Johan och Ebba hade inte en lätt bana. Barndomen hade inte varit någon saga. De kom inte från ett barnhem, men drömde ibland om ett sådant. De växte upp i stora familjer.
Lyckligtvis föll de i mitten av spektrumet inte allt ansvar vilse på deras unga axlar, men ändå behövde de arbeta hårt.
Välståndet bestod av att inte vara hungrig, ha kläder på kroppen, skor på fötterna och ett varmt hem det kändes som lycka. En liten förseelse kunde betyda att middagen gick förlorad eller att man fick sova i förrådet.
Från tidig ålder lärde de sig att överleva, att ljuga, att ta och försvara sig. Psykologiska sår fick de inte ens tänka på då.
De kedjade ihop sina drömmar som pärlor på ett snöre och lämnade föräldrahemmet med hoppet att aldrig återvända.
De hade ett val: flytta till en större stad, som Göteborg, men både Johan och Ebba föredrog att köra längre än tusen mil och slå sig ner i en mindre ort.
De tänkte att man skulle kunna bli hittad, men inte nådd. Att klippa alla band till släktingar en gång för alla. Allt varmt och tryggt under ett tak var borta.
I slutet av sina resvägar möttes de. Man kan kalla det slump, eller att liknande drar likt varandra.
När de delade sina livsberättelser förvånade de sig över hur lika deras öden var.
Det måste vara en mänsklig sak, sade Johan filosofiskt. Eller så är det så. Våra hem ligger två tusen kilometer ifrån varandra, vi talar olika dialekter, men vi har brutits på samma sätt!
Gemensam smärta förenar mer än gemensam mål. Och bröllopet blev oundvikligt.
Att gå ensam är svårt, men två kan klättra berg. Så började Johan och Ebba sin gemensamma väg mot lycka.
De studerade, jobbade extra och fick olika anställningar. De ville ha allt som de saknat som barn god mat, nya kläder, bekväma skor och egna små prylar, samt ett eget hem.
Problemet var att spara till första handpenningen. Alltid dök något upp som de kände att de inte kunde leva utan. Det var en sjuk vana, men den blev deras gemensamma grej, utan gräl.
När Ebba blev gravid var det dags att sätta sina drömmar åt sidan.
Älskling, vi får snart en till, men hyreslägenheter med ett litet barn…
Jag förstår, svarade Johan. Vi sparar till handpenningen!
De samlade ihop pengar, hittade en äldre lägenhet på andrahandsmarknaden och gick med på ett rörigt hus.
Vi lagar det, sade Johan. Stockholm byggdes inte på en dag! Det viktigaste är att det är vårt!
Ja, suckade Ebba i sista månaden av graviditeten, och sedan betalar vi i tjugo år!
Vi betalar! svarade Johan överdrivet.
Efter Alvas födelse räknade de på siffrorna. Om de undvek onödiga utgifter och sparade lite, skulle de klara av lånet och leva anständigt.
Det fanns många antaganden, inflationen dök upp i samtalet, men de kände sig säkra på att klara det.
Förrän de visste det hade ödet en sista prövning i beredning.
Ebba jobbade som kassör på en mataffär i Malmö, Johan som avdelningschef på ett kontor i Stockholm. Hon siktade på att bli senior kassör, Johan ville leda en avdelning.
En löneökning skulle förbättra familjens situation. Men när Alva blev sjuk drabbades deras framgång av en otäck sjukdom från ett besök på en djurpark.
Läkaren kunde inte snabbt diagnostisera den exotiska sjukdomen. Behandlingen skulle ta år och kosta en förmögenhet.
Vi har fått ett lånelättnadspaket, men bara ett år, sade Johan.
Vad ska vi göra? grät Ebba.
Jag vet inte, svarade Johan förvirrad. Vår chef har sålt företaget. Den nya chefen är en äldre kvinna, Ingrid Andersson. Alla löneökningar är frysta. Jag ska gå till henne på knä och be om en befordran, för Alvas skull!
Gör det, sa Ebba. Hon är ändå en kvinna, hon förstår. Jag följer med!
Tre dagar senare kom Johan hem i mörker. Lyckligtvis var nästa dag lördag.
På morgonen frågade Ebba vad han hade gjort.
Jag vet inte vad jag ska säga, svarade Johan. Vår nya chef, Ingrid, är ensamstående och behöver tjänster. Hon vill både höja mig och betala extra!
Är du galen? skrek Ebba. Du är gift!
Det har hänt många gånger, svarade Johan. Hon menade att jag är frisk och pålitlig, ingen relation krävs, bara en affär för hennes behag.
Ebba satt förvirrad. På ena sidan stod deras dotters hälsa, på andra affär.
Vad tycker du? frågade hon tyst.
Som du säger, så blir det, svarade Johan.
Ebba förstod att Johan hade lämnat beslutet åt henne, men han var redan mentalt och fysiskt beredd. Han hade diskuterat frågan hela natten med en flaska.
Han bestämde sig för Alvas skull. Att avslöja för Ebba vad han gjort hade han aldrig gjort.
Han sökte på nätet om Ingrid: femton år äldre, ingen familj, en affärskvinna med plånboken som hjärtat.
Johan, säg till henne att Det var omöjligt att ge ett definitivt svar. Säg att det bara är för Alvas skull! När hon blir frisk är allt över!
Jag sa det direkt, rodnade Johan. Jag blir bara en man som hjälper. Men Alva måste räddas!
Fyra år krävdes för att Alva skulle bli frisk. Under den tiden kämpade Johan med samtalen till Ingrid.
Till slut fick han en befordran, först avdelningschef, sedan biträdande chef på filialen. Karriären fortsatte, men inte utan komplikationer.
Ingrid var generös med gåvor kontanter, presenter, och kvitton så att allt kunde returneras.
När Alvas sista undersökningar kom, andades Ebba lättat ut:
Nu är det över, älskling, du behöver inte längre
Äntligen! svarade Johan. Jag ska säga till henne imorgon!
Men en månad senare hittade Ebba en ny skjorta i Johans garderob, inte från affären utan från en dyr designer, en guldklämd slips och en ny läderplånbok.
Vad kostar de? frågade hon när hon hittade lådan och kvittot i soporna.
Johan fortsatte att ge Ingrid tjänster, utan att tänka på konsekvenserna.
Vad förstår du! skrek han. Vi har ingen brådska! Vi lever i en liten lägenhet, jag vill ha en bil, en semester, kläder, skor, smycken, en päls för dig och en bra framtid för vår dotter! Om jag måste ligga med någon för det, så gör jag det för hela familjen!
Ebba stod stilla, förvirrad, men sedan föll en iskall insikt över henne.
Du tror du har skrivit ett vackert tal, sa hon. Men du använder bara ursäkter för dig själv!
Så vad? frågade Johan.
Du skadar dig själv inte! pekade Ebba på klockan. Nej, Johan. Det här är slutet. Tack för att du hjälpte vår dotter, men jag kan inte stå ut med det längre. Gå!
Johan förstod inte varför hon kastade ut honom.
Vad spelar det för roll? När det är för vår dotter är det tillåtet, men annars är det förbjudet! Jag har också rätt! Jag har tjänat mina pengar!
