När min son, lilleLars, bara var tre år gammal åt han i total oordning. Jag tvingade honom varje dag att sätta sig vid köksbordet, men skriket från honom fick grannarna att klia sig i öronen och lärarna på förskolan klagade aldrig tyst. varje måltid blev ett litet drama. En dag var min man, Johan, på affärsresa och jag hade skickats iväg på ett viktigt uppdrag. Då sa jag till Lars:
Ät inte för mycket på förskolan. Kylskåpet hemma är tomt.
På kvällen hördes hyllningarna från hans äldre syster, Alva: hon berömde honom för att han åt även lite extra till lunchen. När Johan kom för att hämta honom från förskolan började Lars genast fråga:
Vad blir det till middag?
Inget. Du åt ju i förskolan.
Jag är hungrig. Mamma lagade soppa igår.
Vi åt upp all soppa, och grytan i diskbänken är redan tom, säger Johan.
Lars kastade av sig jackan, tvättade händerna och rusade mot kylskåpet:
Pappa, här är ägg!
Ska jag koka ett?
Nej, två!
Vad sägs om potatis?
Jag fixar det! Jag vill ha potatis! ropade han av ren glädje.
Den kvällen slukade han maten som en hungernad varg. När jag kom hem igen vaknade nya bråk. Jag får nog ta några lektioner i psykologi av Johan för att hålla jämna steg med vår lilla storm.
