När min son, Erik Nilsson, är tre år äter han väldigt dåligt. Jag tvingas sätta honom vid bordet och ropa, och förskollärarna klagar hela tiden. Varje måltid blir ett litet drama. En dag är min man, Johan Andersson, och sonen ensamma hemma jag är på affärsresa. Då säger Johan till Erik:
Ät inte för mycket i förskolan. Kylskåpet hemma är tomt.
På kvällen berömmer systern Barbro Erik. Han får till och med lite extra till lunchen. När Johan hämtar Erik från förskolan frågar han:
Vad ska vi ha till middag?
Inget. Du åt redan i förskolan.
Jag är hungrig. Mamma lagade soppa igår.
Vi åt upp hela soppan, så nu är grytan tom i diskbänken, svarar Johan.
När Erik byter om och tvättar händerna springer han till kylskåpet:
Pappa, där finns ägg!
Ska jag koka ett?
Nej, två!
Vad sägs om potatis?
Jag fixar det! Jag vill ha potatis! ropar han glad.
Den kvällen slukar han maten som en galning. När jag kommer hem blir stämningen åter lite spänd, och jag inser att jag nog måste ta några psykologilektioner av min man.
