Kära dagbok,
Idag var en av de där dagarna som känns som ett mörkt väder utan paraply men ändå något som får en att tänka på livets oväntade vändningar. Jag är nu sextio år gammal och har precis gått i pension från min tjänst på barnavdelningen på Karolinska sjukhuset. Trots att jag kunde gå i vila, kände jag mig tvungen att jobba en sista kväll, för vanorna dör inte så lätt.
När mitt skift slutade hade regnet i Stockholm sprutat som en skyffel. Jag drog upp huvan på min jacka och gick mot busshållplatsen när ett svagt gnäll bröt tystnaden. På en bänk, blöt och skakig, låg en nyfödd pojke, bara några dagar gammal. Jag greppade barnet försiktigt, tröstade honom med mjuka ord och kände hur hans lilla hand tryckte mot min egen.
Jag sprang tillbaka till avdelningen, ringde efter en barnläkare och förklarade situationen. Läkaren, som heter Anders, undersökte honom snabbt och konstaterade: “Det är en pojke, omkring två veckor gammal. Han är frisk, men varför någon skulle lämna honom här är en gåta. En liten människa förtjänar all kärlek och omsorg.”
Jag stannade kvar på nattskiftet för att inte somna; precis då kom polisens blå ljus. Jag höll barnet i famnen hela tiden, som om jag ville skydda honom mot all världens oklarheter.
Efter två timmar återvände en ung familj till mig. Flickan, Eira, grät så att tårarna rann ner för kinderna, och hennes pojkvän, Erik, såg blek ut som om han hade sett ett spöke. De bad mig visa dem barnet. När de såg sin egen son, kramade Eira honom hårt och vägrade släppa taget. Jag förstod inte riktigt vad som pågick förrän en polisman förklarade hela historien.
Det visade sig att Eira och Erik hade hållit sin förhållande hemligt för sina föräldrar. Eriks mamma hade alltid motsatt sig förhållandet och hade, i ett bittert spel, lagt åt sidan sin sons nyfödda son och slängt honom vid sjukhusets ingång. De trodde att deras barn skulle få en chans till ett bättre liv, men i stället fick de en natt av skräck och förtvivlan.
Det är märkligt hur livet kan slå ihop trådar så plötsligt. Jag tänker ofta på den lilla pojken och på hur han kanske aldrig får träffa sin mormor, men ändå har han en chans att växa upp med kärlek från sina föräldrar en gåva som är värd mer än någon slant i svenska kronor.
Nu sitter jag här med en kopp starkt kaffe, lyssnar på regnet mot rutan och funderar på hur korta och långa vägarna i våra liv kan vara. Jag hoppas att morgondagen bär med sig lugn och att jag får vila i frid efter allt detta.
KarinJag hoppas att den lille pojken en dag får känna värmen från en mormor som aldrig fick hålla hans hand.
