Märta Nilsson växte upp hos mormor, men nu har Johan Andersson och Karin Svensson bestämt att jag måste betala underhåll till dem.
Johan och Karin bor i Uppland, jag i Skåne. Vi hade inte setts på över tjugo år. De är artister, sjunger i kör och lever för resor. När jag var fem år flyttade jag in med mormor, som ville göra livet med ett barn lite enklare och därför flyttade till släktens hus i Skåne.
Till en början kom föräldrarna tvåtre gånger om året, men det blev snart allt färre besök. Till slut slutade jag ens tänka på dem, och kontakten bröts. När jag gick på tandläkarutbildning och på tredje året gifte jag mig, var de redan ett avlägset minne.
Nu driver jag och min man, Erik Lund, vår egen tandklinik och tjänar riktigt bra. För ett år sedan dök mina föräldrar upp igen och ringde kliniken de hade knappt ens mitt telefonnummer. Samtalen bestod mest av deras eviga gnäll om livet.
Jag lyssnade på deras klagomål och svarade att de själva valt den väg de gick när de överlämnade mig till mormor. Ibland skickade de några kronor till mormor, men mest levde vi på hennes pension. Hon upprepade ofta att vi fick klara oss på lite slantar, och jag förstod vi var tvungna att spara på allt.
I skolan gick jag jättebra för att ha råd med mat och kläder, och jag jobbade på sjukhuset som nattskiftshjälp. Idag tycker jag att jag har mitt eget liv och de har sitt låt dem gå åt varsitt håll.
När pappa och mamma insåg att jag inte tänkte hjälpa dem, hotade de med att ansöka om underhåll. Deras hot vände mig helt bort från dem. Om jag tidigare tvivlade på mitt beslut och funderade på att ge dem pengar, så har jag nu bestämt mig jag vill inte veta mer om dem.
Tycker du att jag har rätt, eller borde jag ändå hjälpa föräldrarna?
