Erik Lindberg skämdes för sin mamma tonåringarna hånade honom och kallade henne gamla damen, eftersom deras egna föräldrar var unga. I Sverige förväntas barn födas tidigt, både av biologiska skäl och av samhällets normer. Erik var bara sjutton när hans mamma redan var sextio. Alla hans jämnåriga hånade att hans mor var en åldrig kvinna. Även på gymnasiet, när de unga, vackra föräldrarna kom för att hämta sina barn, stod Eriks farmor, haltande, vid dörren. Skammen brann i hans bröst.
Erik rymde flera gånger och var borta i veckor. Majken bad honom ständigt att resa sig, att sluta bete sig så. Han trodde att hon hade gjort honom illa och förolämpat honom. En dag kom han hem till lägenheten och mamma var borta. Grannen berättade att Majken drabbats av en hjärtinfarkt och låg på sjukhuset i Solna, och att allt var hans fel. Hon hade ju inte gjort honom någon illa.
En iskall vinterdag hittade han i soporna ett spädbarn insvept i en sliten filt. Han tog barnet hem, adopterade det och uppfostrade det som sin egen son. Eriks familj hade låtit barnet gå under i soporna, men Majken ägnade hela sitt liv åt det. Så blev hon gammal när Erik själv redan var tonåring.
Sonens skam fick honom att rusa till sjukhuset, gråta, falla på knä, kyssa moderns händer och be om förlåtelse. Modern förlät honom genast han var ju hennes son.
