Kära dagbok,
Jag har alltid kunnat lita på min make, fram till den dag då vår yngsta son blev tre år. Då försvann han utan ett ord.
Jag gifte mig när jag var arton år gammal. Min man, Erik, var tjugo år äldre än mig. Hans mognad lockade mig. Inom ett år födde vi vår dotter Alva, och sedan kom sonen Viktor. Erik stod alltid vid min sida, hjälpte mig att ta mig på fötter igen och slutföra mina studier. Men när Viktor var tre år plockade Erik sina väskor och lämnade oss för gott.
Jag grät i dagar. Tankarna på hur jag skulle klara mig ensam med två barn skrämde mig. Jag hade ingen att lämna dem hos, så jag kunde inte gå ut och arbeta.
Underhållsbidraget var knappt nog för att räcka till våra räkningar och mat. Jag kämpade som en björn på vintern, men så småningom fick Viktor en plats i en förskola och jag fick ett arbete på ett kontor i Stockholm. Då dök Erik upp igen. Han bad om förlåtelse och ville återvända till familjen. Jag svarade bestämt:
Vi har lärt oss att leva utan dig. Du tänkte aldrig på barnen. Och nu ber du om ursäkt? Försvinn och kom aldrig tillbaka in i vårt liv.
En månad senare stämde han mig i tingsrätten i hopp om att få barnen. Självklart spelade han bara på rättens spelplan barnen förblev hos mig.
Sex månader senare fick jag reda på varför Erik ville försona sig. Hans far hade skrivit ett testamente för våra barn. Det var förgäves. Allt är nu bakom oss, men minnet av de dagar när vi delade ett knaprigt bröd och gick hungriga i veckor för att våra barn skulle få ätas sitter fortfarande kvar i mitt hjärta.
Jag skriver detta för att påminna mig själv om styrkan jag fann i mig själv, och om hur livet kan gå från storm till klarare horisont, även när havet är mörkt.
Maria.
