Jag, Ingrid Persson, hade gifit mig vid arton års ålder med Sten Lindberg, en man tjugo år äldre än mig. Hans mognad lockade mig, och inom ett år hade vi fått vår lilla dotter Alva och sedan vår son Viktor. Sten var min klippa; med hans stöd klarade jag av att slutföra mina studier och hitta ett arbete. Men när Viktor bara var tre år gammal packade Sten sina väskor och försvann utan ett ord, som en skugga som släpper taget om en brinnande fackla.
Jag grät i mörkret, rädd för hur jag skulle klara mig ensam med två små barn. Jag hade ingen att lämna dem hos, så jag var tvungen att stanna hemma. Underhållsbidraget var knappt någon summa några hundra kronor i månaden och jag visste knappt hur jag skulle få räcka till för mat och räkningar. Trots det kämpade jag, och när Viktor fick plats i en förskola i Stockholm kunde jag börja arbeta som administratör på ett lager i närheten.
Plötsligt dök Sten upp igen, med tårar i ögonen och en fläkt av ursäkter. Han ville ha förlåtelse och återvända till familjen. Jag svarade kallt:
Vi har lärt oss att leva utan dig. Du tänkte aldrig på våra barn. Och nu ber du om förlåtelse? Försvinn och kom aldrig tillbaka till vårt liv.
En månad senare lämnade han in en stämning i tingsrätten i Göteborg, i hopp om att återfå vår vårdnad. Rättssalen var som en arena, men domstolen slog fast att barnen förblir hos mig.
Sex månader senare fick jag veta sanningen bakom hans återkomst hans far hade skrivit ett testamente som skulle tillfalla våra barn. Det var bara en illusion; Sten fick inget kvar. Nu har den bittra erfarenheten lagt sig, men minnet av de långa dagarna då vi delade en tunn skiva knäckebröd och gick hungriga i veckor för att ge våra barn något att äta lever kvar som en skarp kniv i hjärtat.
