Hej du, du tror inte vad som hände med mig och den där skrangliga hunden på gården. Jag bor i en liten by i Dalarna, nästan som om tiden stått stilla. Huset mitt är gammalt, med flagnande fönsterkarmar, en vildig trädgård där ogräset får gå fritt och en sån där tystnad att den nästan känns som en sång i öronen. Efter att min make gick bort och barnen packade ner till Stockholm, har dagarna bara gått med te, stickning, lite fröjd i rabatten och kvällen när radion käkar ut programmen.
En höst, när himlen var grå som aska och löven föll som brända brev, såg jag en skugga bakom staketet. Det var en hund tunn, smutsig, med revben som stack ut och ögon som om någon människa stirrat in i dem. Den skällde inte, den gnällde inte, den bara tittade.
Jag slängde lite kall skinka på en tallrik och räckte den till den. Hundens nos rörde sig försiktigt, den åt upp allt och försvann. Nästa dag kom den tillbaka, och sedan igen, och igen.
Jag började kalla den Bosse, fast den såg mer ut som en vandringslärling än en kunglig. Dag för dag började den lita på mig den viftade på svansen, gnuggade mot min hand och följde mig till brunnen.
En natt hörde jag ett högt skall. Jag steg ut i trädgården och Bosse sprang runt ladan som en galen. När jag kom närmare hörde jag någon prata. Jag tog min ficklampa, öppnade dörren och nästan svimmade av chocken. Där stod en pojke, smutsig, späd, med en trasig jacka och rädda ögon.
Snälla, slå mig inte viskade han.
Han hade rymt från ett barnhem efter att en elak pedagog jagat honom. Bosse hade funnit honom i skogen, delat den lilla maten den hade hittat, värmt honom med sin kropp och ledt honom till mig, för jag var den enda som verkade snäll.
Jag tänkte inte länge jag gömde pojken i ladan. När polisen kom, lockad av skall och ljus, lät jag dem gå förbi först. Efter ett samtal med den ensamme polisen i byn fick jag veta att pojken faktiskt hade varit saknad i ett tag, men pedagogens jobb redan var avskalat. En ny familj fick honom, men innan han gick sa han:
Du är min mormor nu får jag skriva till dig?
Och Bosse stannade. Men nu hade han en ägare han var den egentliga härskaren på gården.
Sedan har jag återigen en familj en trogen hund, brev från min son varje vecka och den där känslan att livet, precis som en viftsvans, kan vända på oväntade sätt och plötsligt ge dig lycka. Kram!
