Min fru låg bredvid mig i den lilla lägenheten på Södermalm och sov djupt efter en lång dag på verkstaden. Plötsligt hördes ett kort pling från min mobil en Facebooknotis. En kvinna hade skickat en vänförfrågan, så jag klickade på Lägg till.
Jag accepterade förfrågan och skrev ett kort meddelande: Känner vi varandra? Svaret kom snabbt: Jag har hört att du har gift dig, men jag älskar dig fortfarande. Det var en gammal bekantskap, och på hennes profilbild såg hon otroligt vacker ut, som om tiden stått stilla.
Jag stängde chatten och lade blicken på min fru. Hon vilade lugnt, som en stock efter ett slitigt arbetsliv. Jag tänkte på hur trygg hon verkade i vår nya hem, så annorlunda än den trygga famnen hon tidigare hade haft hos sina föräldrar i Uppsala. Där hade hon tillbringat timmar i familjens kök, där mamman tröstade henne när hon var ledsen och lät henne gråta på sina knän. Syskonen drillede och fick henne att skratta, och pappan kom ofta med hennes favoritgodis eller en ny bok. Trots allt hade hon valt att lita på mig med hela sitt hjärta.
Alla dessa minnen rusade genom mitt huvud, så jag tog upp telefonen och tryckte på BLOCKERA. Jag vände mig om, lade min arm om henne och föll i samma djupa sömn som hon. Jag är en man, ingen barnlek. Jag har svurit trohet och kommer hålla den så länge jag kan. Jag ska alltid kämpa för att vara den man som viker sig för äktenskapet och håller familjen intakt, som vi i Sverige säger: att hålla lågan levande i alla väder.
