Rör mig inte! Ta bort händerna! Aaa! Folk, hjälp! skrek en ung tjej högt.
Alva rusade till undsättning, men halkade i leran, stukade foten och föll nästan. När hon återfann balansen såg hon att den skrikande tjejen sprungit iväg. Hon torkade av sin smutsiga beiga kappa, lyfte blicken och fick syn på en mycket gammal man som låg på vägen, i leran, och försökte resa sig utan att lyckas. Hans händer var blötta i blod. Just han hade skrämt den flicka som ropade. Det var höst, himlen grå och marken lerig efter regnet, och skymningen föll på.
Mannen mumlade något obegripligt och sträckte sina blodiga händer mot Alva. Hon kände sig obekväm.
Han är väl drucken! Håll er bort! ropade en kvinna som också gick på stigen. Hon passerade den liggande mannen och viftade hotfullt med sitt hopfällda paraply som om den skulle avvärja honom. När hon gått ett par steg vände hon sig om och såg på Alva.
Vad står du här och fanterar? Har du inte nog med problem? Sånt här för en flaska, vad som helst, usch sa hon och skyndade sig mot bostadsraden där lamporna glimmade starkare.
Bakom den liggande mannen och den förvirrade Alva låg ett öde område med ett betongstängsel med taggtråd på toppen. Alva visste att bakom det fanns en fabrik. Bakom stängslet vajade gamla alträd i vinden. Allt blev mörkare för varje minut.
Mmm mmm mmm fortsatte den stackars mannen att mumla.
Mår du dåligt? Vill du ha en ambulans? frågade Alva försiktigt, rädd för att gå närmare. Mannen skakade på huvudet och fortsatte att mumla samtidigt som han gestikulerade mot en påse som låg i leran bredvid honom. Den gamle var liten, nätt och väldigt åldrig.
Alva fick medlidande med honom. Hon mindes hur hennes mormor, som hade uppfostrat henne och sedan gått bort, brukade säga att man inte får gå förbi någon som lider. Men precis innan hon gick bort, när Alva redan var vuxen, hade mormor varnat för att hjälpa en främling kunde leda till rättstvist du är ju ingen läkare, du kan göra mer skada. Ring ambulans, annars blir du bara sjukare. Såsade hon. Trots det tänkte Alva annorlunda.
Hon gick bestämt mot den gamle och böjde sig över honom. Han stönade med ny kraft och sträckte sina blodiga händer mot henne, nästan som om han skulle gråta. I hans högra, blodiga hand låg stora glasflaskskärvor.
Lättnadens tårar fyllde Alvas ögon. Hon tog fram en blötpåse ur väskan, kastade skärvorna i en soptunna och torkade försiktigt hans händer. Sedan hjälpte hon honom upp på sina ben. Det var tungt arbete, men hon klarade det. Samtidigt tänkte hon på sin mormor som hon haft i vård i ett helt år när hon själv blev rullstolsbunden.
Tack och lov, jag har starka händer mumlade Alva. Var ska vi gå? Var bor du?
Den gamle stönade igen. Han stod ostadigt på sina ben, och Alva undrade om han verkligen var berusad eller bara tyst. Men hon bestämde sig för att hjälpa honom ändå. Det var inte rätt att låta någon ligga i leran i kylan.
Var bor du? upprepade Alva.
Den gamle viftade med handen mot de ljusa fönstren i de närliggande byggnaderna, där ljuset sken lugnare än den mörka vägen de gick på. Han kunde inte gå fort, hans steg var tunga och han var böjd.
Plötsligt såg Alva att den gamle hade en påse med sig. I påsen klingade glasflaskor i takt med hans stapplande steg.
Kanske ville han återlämna dem och krossade sig när han föll, tänkte Alva medan hon stödde honom. Det måste ha varit de där skärvorna som skadade honom eller så var de redan trasiga. Vad behövde han dem för?
De gick mot den närmaste byggnaden. Den gamle mumlade och viftade med händerna, tydligt att han var hemma.
Porttelefon sa Alva förvirrat. Men vi har ingen kod Är det rätt port?
Den gamle pekade med fingrarna, ibland tre, ibland ett.
Trettioett? Eller tretton? Alva snurrade på knoppen, men tryckte ändå. En kvinnas röst svarade genast, lite andfådd.
Hallå det är började Alva, men hon visste inte vad hon skulle säga.
Jag kommer ner nu! ropade rösten och några minuter senare kom en man med en väska, medan den gamle fortsatt mumlade och skakade på påsen så att glaset klingade.
Dörren till trapphuset slog upp och en kvinna runt tretti år och en man i samma ålder kom ut.
Farfar! skrek kvinnan och omfamnade den gamle. Tack så mycket! Tack!
Hon tackade Alva, medan mannen försiktigt tog den gamle i armen och ledde honom in i trapphuset.
Jag kommer strax! sade kvinnan och höll dörren så att den inte slog igen. Vänta bara en minut.
Alva stod kvar, förvirrad, i en innergård hon aldrig tidigare besökt, och tittade på de små livsmedelsbutikerna i källarvåningen som låg i första våningenNär Alva gick hem med en påse äpplen i handen, tänkte hon att världen ibland känns som en lerig gata, men med lite omtanke kan även de mest skakiga steg leda till ett varmt leende.
