Ingen glädje utan kamp
Hur lyckades du hamna i den här knipan, din fåniga flicka? Vem i hela världen vill ha dig när du väntar barn? Och hur ska du försörja det? Räkna inte med att jag hjälper till. Jag uppfostrade dig, och nu ditt barn också? Jag har inget behov av er här längre. Packa ihop och gå från mitt hus!
Anna satt tyst med sänkt blick. Hoppet om att moster Helga åtminstone skulle låta henne stanna tills hon fick ett arbete försvann i hennes sinne.
Om bara mamma fortfarande levde
Anna hade aldrig träffat sin far, och mamman krockade med en berusad förare vid en korsning för femton år sedan. Socialtjänsten var på väg att placera den lilla i ett barnhem när en avlägsen släkting en kusin till mamman dök upp och tog henne hem, tack vare ett stadigt jobb och ett eget hus kunde vårdnadsarrangemet gå smidigt.
Moster Helga bodde i utkanten av den skånska staden Ystad, grön och varm på sommaren, regnig på vintern. Anna fick alltid bra mat, rena kläder och var van vid hårt arbete. Huset hade en trädgård och några höns, så det fanns alltid något att göra. Kanske saknade hon en moders ömma famn, men vem brydde sig om det?
Anna klarade skolan med bravur och gick sedan vidare till lärarutbildning. De bekymmerslösa studentåren flög förbi, men nu var de över, proven var skrivna och hon återvände till den ort som blivit hennes hemstad. Återkomsten var dock inte glad.
Efter moster Helgas ilska hade lagt sig lite.
Det är nog, gå därifrån. Jag vill inte se dig mer.
Snälla, moster Helga, får jag
Nej, jag har sagt allt jag behövde säga!
Anna tog sin resväska och steg ut på gatan. Skulle hon någonsin komma tillbaka? Svekfull, avvisad och med ett barn på väg, i ett tidigt stadium, bestämde hon sig för att avslöja sin graviditet. Hon orkade inte längre gömma den.
Hon behövde tak över huvudet. Hon vandrade, försjunken i sina tankar, utan att märka omgivningen.
Det var mitten av sommaren i söder. Äpplen och päron stod mogna i trädgårdarna, aprikoser glimmade i guld, vindruvor hängde i tunga klasar på pergolor och djuplila plommon gömde sig under mörka blad. Luften fylldes av doften av sylt, rostad kött och nybakat bröd från husen. Värmen var kvävande och Anna var törstig. Vid en grind ropade hon på en kvinna som stod vid ett sommarkök.
Fru, får jag lite vatten?
Birgitta, en kraftig kvinna i femtioårsåldern, vände sig mot rösten. Kom in om du menar väl.
Hon dopade en kopp i en hink med vatten och räckte den till den trötta flickan som satte sig på en bänk och drack hungrigt.
Får jag sitta här ett tag? Det är så varmt.
Självklart, kära. Var kommer du ifrån? Jag ser att du har en väska.
Jag har precis avslutat lärarutbildningen och letar efter ett arbete. Jag har ingenstans att bo. Känner du någon som hyr ut ett rum?
Birgitta betraktade Anna noga prydligt klädd men sliten, som om tunga tankar tyngde henne.
Du kan bo hos mig. Det blir lite liv i huset. Jag tar inte mycket i hyra, men du måste lova att betala i tid. Om du går med på det visar jag dig rummet.
Att få en hyresgäst gladdes Birgitta extra pengar är alltid välkomna i en liten ort så långt från de stora städerna. Hennes son bodde långt bort och kom sällan, så sällskap under långa vinternätter var önskvärt.
Anna, nästan oförmögen att tro sin lycka, skyndade efter värdinnan. Rummet var litet men mysigt, med ett fönster mot trädgården, ett bord, två stolar, en säng och en gammal garderob. De kom snabbt överens om hyran och efter att ha bytt om gick Anna till läraravdelningen.
Dagarna flög arbete, hem, arbete. Anna hade knappt tid att vända blad i sin kalender.
Hon blev vän med Birgitta, som visade sig vara en snäll och omtänksam kvinna, och Birgitta växte för knappt den blygsamma flickan. När möjligheten gavs hjälpte Anna till i huset, och många kvällar satt de och drack te i trädgårdens pergola, för i söder kommer hösten inte snabbt.
Graviditeten fortskred utan krångel. Anna fick ingen illamående, ansiktet förblev friskt, men vikten ökade tydligt. Hon berättade för Birgitta om sin enkla men vanliga historia.
Andra året föll Anna för Johan, den charmiga sonen till välbärgade föräldrar som också var professorer vid universitetet. Hans framtid var lagd studier, forskarutbildning och en karriär inom undervisning eller forskning, nära sina föräldrar. Vacker, väluppfostrad och social, var han festens mittpunkt och omtyckt av många tjejer. Men han valde den blygsamma Anna. Kanske var det hennes blygga leende, de mjuka bruna ögonen eller den slanka figuren. Kanske såg han en likasinnad eller den styrka som de som har mött motgångar får. Det är svårt att säga. Deras sista år på universitetet tillbringades nästan utan att skiljas åt, och Anna föreställde sig en framtid vid hans sida.
Den dagen etsade sig fast i hennes minne. På morgonen insåg hon att hon inte orkade äta, vissa lukter gjorde henne illamående och hon känt sig yr i dagar. Huvudpoängen: hon var sen. Hur kunde hon glömma eller ignorera detta? Anna köpte ett graviditetstest, gick tillbaka till sitt rum, drack ett glas vatten och väntade. Ja, två linjer. Hon stirrade på dem, oförmögen att tro sina ögon två linjer. Tentorna närmade sig och nu detta! Hur skulle Johan reagera? Barn hade inte varit med i planerna.
En våg av kärlek för det lilla livet i henne växte plötsligt.
Lilla, viskade hon och smekte sin mage.
När Johan fick beskedet bestämde han samma kväll att presentera Anna för sina föräldrar. När hon tänkte tillbaka på mötet kunde hon inte hålla tillbaka tårarna. Kort sagt föreslog Johans föräldrar att hon skulle göra abort och lämna orten efter examen, ensam, för Johan behövde fokusera på sin karriär och hon var inte rätt för honom.
Vad han talade med sonen om kunde Anna bara ana. Nästa dag smög Johan in i hennes rum, la ett kuvert med pengar på bordet och gick utan ett ord.
Anna hade aldrig funderat på abort. Hon hade redan börjat älska den lilla varelsen inom sig. Det var hennes barn, bara hennes. Trots kort övervägning tog hon emot pengarna, med insikt om hur viktiga de var för dem.
När Anna delade sin berättelse tröstade Birgitta henne mjukt. Sådana saker händer. Det är inte världens värsta. Du är modig för att du inte avbryter varje barn är en välsignelse. Kanske blir allt bra till slut.
Men Anna kunde inte tänka på att försonas med Johan. En djup aversion fyllde henne. Humiliationen och hans enkla avslag hemsökte henne.
Tiden gick. Anna slutade arbeta, gick som en gås när födseln närmade sig. Hon undrade om barnet var en pojke eller flicka, men ultraljudet gav ingen svar. Det spelade ingen roll så länge barnet var friskt.
I slutet av februari, en lördag, inleddes hennes förlossning och Birgitta förde henne till sjukhuset. Förlossningen gick utan komplikationer och Anna födde en frisk liten pojke.
Lilla Johan, mumlade hon och smekte hans runda kind.
På förlossningsavdelningen blev Anna vän med de andra mödrarna, som berättade att två dagar tidigare hade gränspolisens hustru fött en flicka. De var inte gifta men levde tillsammans.
Du skulle inte tro det, han spred blommor, tog med choklad och brännvin till sjuksköterskorna, kom varje dag i en jeep. Men allt var inte rätt mellan dem. Hon sade ständigt att hon inte ville ha barn och lämnade ett brev, övergav barnet och hävdade att hon inte var redo.
Vad händer med barnet?
De matar henne med nappflaska, men sjuksköterskan menade att det vore bättre om någon ammade. Men alla har sina egna barn att föda.
När det var matdags kom den lilla flickan in.
Kan någon amma henne? Hon är så skör, frågade sjuksköterskan hoppfullt.
Jag ska, stackars barn, svarade Anna mjukt, lade sin sömniga son på sängen och tog flickan i famnen.
Så liten och fin! Jag kallar henne lilla Maria.
Jämfört med den robusta Johan var flickan nätt.
Anna erbjöd sin bröst, och barnet svalde ivrigt innan det somnade några minuter senare.
Jag sa ju att hon var skör, kommenterade sjuksköterskan.
Anna började amma båda barnen.
Två dagar senare kom sjuksköterskan in och meddelade Anna att flickans far, gränspolisen kapten Johan Hedin, hade anlänt och ville träffa den unga kvinnan som ammade hans dotter. Så mötte Anna kaptenen en ung man av medelgenomsnittlig längd med bestämda blå ögon och fast blick.
Händelserna på förlossningsavdelningen spreds snabbt bland personalen och sedan i hela staden, för berättelsen slutade på ett sätt som ingen glömde.
När Anna lämnade sjukhuset samlades alla läkare, sjuksköterskor och vårdare vid ingången där en jeep dekorerad med blå och rosa ballonger väntade. En ung militär med kaptenstjärnor hjälpte Anna in i fordonet, där Birgitta redan satt, och räckte henne ett blått paket, sedan ett rosa.
Med ett kort tutt körde de iväg och försvann runt kurvan.
Så går det, man vet aldrig vilka konsekvenser ens handlingar får. Ibland kastar livet över en överraskningar som man aldrig kunnat föreställa sig.
