Hans liv kommer gå i spillror, säger släkten när de försöker övertala Märta att ta hand om sin bror.
Märta, ta det lugnt och tänk igen, säger faster Liselotte. Tänk om du inte klarar av det? Se hur unga barnen är nu. Du är knappt nitton år själv, och Kjell är bara tretton. Det är precis den ålder då pojkar blir svåra. Vad gör du om han börjar bråka?
Liselotte, jag kan inte stå och se min egen bror hamna i ett barnhem. Jag vet att det blir tufft, men jag skulle inte kunna sova i fred om han är där. Är han frisk? Får han mat? Vad händer om någon mobbar honom? svarade Märta.
De hade nyligen förlorat sin mor. På begravningsdagen samlades den lilla släkten: två av morns systrar Elisabeth och Ingrid, en kusin med sin fru och deras sextonåriga dotter Ingrids dotter. Två kvinnor från moderns arbetsplats samt moster Jonna kom också.
Efter minnesstunden var det bara släktgänget kvar, och de behövde bestämma hur barnen skulle fortsätta leva. För Märta var det enkelt hon var nitton, hade precis avslutat andra året på ekonomiprogrammet, fick stipendium men var tvungen att jobba extra. Det skulle bli hårt, men hon klarade sig.
Problemet var Kjell, tretton år. Ingen i släkten kunde ta emot honom.
Vi lever redan trångt: i min tvåa på en gammal lägenhet bor jag med min man, två killar och min svärmor. Var får vi plats för en till? frågade Liselotte.
Vi har redan flyttat, men Borje hamnade i dricksvatten igen han fick sparken på jobbet förra veckan. Det blir minst en månad. Vi stänger dörren för honom och vår dotter på natten. Hur kan ett barn bo i sån miljö? klagade Ingrid.
Kusin svarade kort:
Var och en får sina tre.
Så om den äldre systern inte kunde ordna vårdnaden, skulle Kjell skickas rakt till ett barnhem.
Kjell själv var inte med på familjemötet. Han satt på lekplatsen i gården. Bredvid honom på en bänk satt hans kompis Mats. Tystnaden hängde tungt.
Har ni redan pratat länge? frågade Mats.
Det har gått två timmar. Märta vill bli min förmyndare, men hennes fastrar säger nej. De menar att jag är en bråkmakare och att hon inte klarar av mig, svarade Kjell.
Vad tänker du själv?
Jag vet inte. Jag vill inte in i ett barnhem. Jag vill bo hemma, gå i skolan och spela fotboll.
Fasterna försökte övertala Märta med sista argumenten:
Märta, du är ung, du måste tänka på ditt eget liv skaffa egen familj, få barn. Kjell blir som en tung kedja runt din hals vilken man skulle vilja ha en flicka med sån börda? sa Ingrid. Låt honom gå till barnhemmet. Du kan besöka honom, ta med honom på helgerna. Vi tänker bara på dig. Kjell kommer bara att förstöra ditt liv.
När Märta stod fast i sitt beslut, föreslog fasterna:
Sälj den där gamla saker du har, köp något billigare för dig och Kjell och lev på mellanskillnaden medan du pluggar.
På kvällen gick alla åt varsitt håll. Märta ropade på sin bror:
Kom, åt något ordentligt, du har knappt ätit hela dagen.
Kjell åt, och Märta satte sig mittemot honom, precis som deras mamma brukade.
Så, Kjell, klarar vi det? frågade hon.
Han nickade tyst utan att lyfta blicken från tallriken.
Nästa dag började Märta leta jobb. Vad kunde hon förvänta sig efter två år på ekonomiprogrammet? Hon skickade cv:n till jobb som ekonomiassistent och redovisningshjälp, men fick inget svar. Hon sänkte ribban och sökte som butiksbiträde. Efter två intervjuer fick hon ett erbjudande, men när de fick veta att hon tänkte studera på deltid sade de nej:
Det är två gånger om året du måste gå på tentor, vem ska jobba då?
Märta blev besviken. Det enda alternativet var kassan i närliggande stormarknad. En granne där sa att de säkert skulle ta henne det fanns inga anställda.
När hon gick hem mötte hon sin förra matematiklärare, Olga Sergejevna, som nu var klassföreståndare för Kjell.
Olga kände till familjens situation och erbjöd hjälp med vårdnadsansökan, samt gav Märta ett tips:
Vår sekreterare går i föräldraledighet snart. Det är inte en fast tjänst, men medan hon är borta, i tre år med barn, kan du jobba där. Lönen är låg, men den är nära hemmet och Kjell är alltid i närheten.
Märta fick jobbet, övergick till deltidsstudier. Lönesumman var knapp, men Kjells barnbidrag och vårdnadsstödet räckte till att leva enkelt utan fattigdom.
Kjell var en vanlig tonåring, så missförstånd och irritationer uppstod ibland. Ibland kände han sig kontrollerad av Märta, och hon var rädd att hon inte skulle kunna uppfostra honom rätt, så att han hamnade i dåligt sällskap.
Trots allt klarade de sig. Alla hade sina uppgifter. Märta lagade mat, tvättade, Kjell städade lägenheten, tog ut soporna, disade och kunde gå och handla utan problem.
En annan sak visade sig sann: Valtteri, en kille Märta dejtade i nästan ett år, var inte glad över hennes nya ansvar.
Jag förstår inte varför du tar på dig den bördan. Du kunde leva lugnt, plugga som alla andra, men du blir en hjälte. När vi skulle på helg till fjället sa du nej, du kunde inte lämna Kjell. Jag åkte ensam som en idiot. När Lasse bjöd in mig på födelsedag på sommarstugan sade du också nej. Det räcker inte, sa han.
Märta bröt med Valtteri. Först var hon ledsen, men sedan tänkte hon: Varför skulle jag ha en egoistisk man?
Hon blev inte ensam. Hjälp kom just från den yngre bror hon haft ansvar för.
Kjell fortsatte spela fotboll i sportskolan. När han var fjorton fick tränaren honom i startelvan, och han spelade både i träningsmatcher och bortamatcher.
En dag mötte laget en klubb från en närliggande stad. Märta kom för att heja på brorens lag. Allt gick bra, Kjell gjorde ett av tre mål i segern, men i de sista minuterna stukade han foten.
Han fick första hjälpen på stadion, och assisterande tränare erbjöd att köra dem hem.
Jag trodde inte att du hade en så ung mamma, sa han.
Det är inte mamma, det är syster, rättade Kjell.
Nästa dag ringde tränarens assistent, Igor, för att höra hur Kjell mådde. Han ringde igen, bjöd in Märta på kaffe och sedan på en dejt.
Ett år senare firade de två händelser på samma dag Märtas bröllop med Igor och Kjells antagning till ett sportcollege för olympisk reserv.
Så gick ett vanligt liv, fullt av både sorg och glädje.
