Jag minns hur vår släkt en gång samlades i den lilla hemstaden Västerås efter att mamma gått bort. Det var bara ett fåtal som kom: mormors två systrar, Elisabet och Ingrid, kusinen Johan med sin fru och deras sextonåriga dotter Elin, samt två kvinnor från mammas arbetsplats och hennes vän, moster Johanna.
Efter begravningsmiddagen var det bara vi kvar som fick bestämma hur de två barnen skulle fortsätta sina liv. Äldsta systern, Sigrun Lindberg, var nitton år och hade precis avslutat andra året på ekonomiprogrammet i Uppsala. Hon fick stipendium men var tvungen att jobba vid sidan av studierna det skulle bli tufft men hon trodde att hon skulle klara sig.
Den trettonårige lillebrodern, Kjell Lindberg, var däremot ett problem. Ingen i släkten kunde ta emot honom. Moster Lina, som bodde i en tvåa med sin man, två pojkar och svärmor, sa: Vi lever redan i trånga utrymmen var kan vi göra plats för ännu en? Ingrid klagade: Vi har precis flyttat, men Borje har återigen hamnat i dricksvatten. Han fick sparken förra veckan och är ute i en månad. Så vi låser barnens rum med nyckel och låter dem sova där. Hur kan man låta ett barn bo i sådan miljö? Kusinen svarade kort: Vi har våra egna tre.
Så om Sigrun inte kunde ordna vårdnaden skulle Kjell hamna i ett barnhem. Själv var Kjell inte med på mötet; han satt på lekplatsen i gården med sin vän Max. Max frågade: Pratar ni om det här länge? Kjell svarade: Två timmar redan. Sigrun vill bli min förmyndare, men hennes moster säger att jag är ett problem och att hon inte klarar av mig. På frågan vad han själv tyckte svarade han: Jag vet inte. Jag vill inte i ett barnhem, jag vill stanna hemma, gå i skolan och spela fotboll.
Mosternas sista argument lät så här: Sigrun, du är ung, du måste tänka på ditt eget liv skaffa en familj, få barn. En bror som Kjell blir som en tung plånbok runt halsen, vem skulle vilja en flicka med sånt bagage? Gör honom snarare till ett barnhem, så kan du besöka honom då och då och ta med honom på lovet. Vi tänker bara på dig. Kjell kommer bara att förstöra ditt liv. När de såg att Sigrun var bestämd föreslog moster Lina: Sälj den där dyra tröjan, köp något billigare åt er båda, så kan du leva på mellanskillnaden medan du pluggar.
När kvällen föll gick alla hem. Sigrun ropade på Kjell: Kom och ät lite ordentligt, du har bara tuggat hela dagen. Kjell åt, och Sigrun satte sig mittemot honom som deras mamma brukade. Okej, Kjelle, klarar vi det? frågade hon. Han nickade mjukt utan att lyfta blicken från tallriken.
Därefter började Sigrun leta jobb. Efter två år på ekonomiutbildningen hade hon bara lyckats skicka ut CV:n till chefstjänster och assistentroller, utan svar. Hon sänkte baren och sökte som butikssäljare. Två intervjuer följde, men en arbetsgivare avböjde när de fick veta att hon ville studera på distans: Man måste vara ledig för tentor två gånger om året vem kan jobba då?
Till slut pekade grannflickan på kassapositionen i mataffären bredvid huset. Den var ledig, enligt grannen, men när Sigrun gick hem mötte hon sin gamla mattelärare, Olga Svensson, som nu var klassmentor för Kjell. Olga kände till familjens situation och erbjöd sig att skriva referenser för vårdnaden. Hon föreslog också ett tillfälligt jobb: Vår sekreterare går på föräldraledighet i tre år. Du kan hoppa in tills hon är tillbaka. Lön är liten, men du får arbeta nära hemmet och ha Kjell i sikte.
Sigrun fick jobbet, fortsatte sina studier på distans och fick en blygsam lön. Pensionsutbetalningarna och vårdnadsstöd räckte till en enkel, men inte fattig, tillvaro. Kjell fortsatte som vanlig tonåring, med både gräl och missförstånd. Ibland kände han att Sigrun styrde för mycket, medan hon fruktade att hon inte klarade av att fostra honom och att han skulle hamna i dåligt sällskap.
Trots det fungerade vardagen. Sigrun lagade mat, tvättade och skötte hushållet; Kjell sopade, tog ut soporna, disade och kunde själv handla när det behövdes. Ungdomskärlekens prövningar kom dock: hennes pojkvän Viktor, som hon hade träffat i nästan ett år, var inte nöjd med att hon tog ansvar för sin lillebror. Varför tar du på dig den bördan? Jag vill ha ett lugnt liv, studera som alla andra. När vi skulle åka på helgutflykt avböjde du för att stanna med Kjell, så jag fick åka ensam. Du tackade nej när Lasse bjöd in dig på födelsedagsfirande på slottet. Jag klarar inte av det här, pep han. Så gick de skilda vägar, och Sigrun tänkte: Varför ha en så självisk man?
Samtidigt hjälpte Kjell sin syster att hitta lycka. Han fortsatte i fotbollsskolan och när han var fjorton fick han en plats i A-laget, med både hemmaträningar och bortamatcher. En dag spelade de mot ett lag från Örebro. Sigrun kom och hejade på brorsan. Han gjorde ett av de tre målen, men i de sista minuterna stukade han foten. På stadion fick han första hjälpen, och assisterande tränaren Erik erbjöd att köra dem hem.
Jag visste inte att Kjell hade en så ung mamma, sa Erik.
Det är inte mamma, det är syster, rättade Kjell.
Nästa dag ringde Erik och frågade hur Kjell mådde. Han ringde igen, bjöd in Sigrun på kaffe och sedan på en dejt. Ett år senare firade de två stora händelser: Sigruns bröllop med Erik och Kjells inskrivning på den olympiska sporthögskolan.
Det var ett vanligt liv, fullt av både sorg och glädje, men ändå ett liv som vi minns med värme.
