Det var en ljum vårmorgon i Stockholm, när stadens gator började vakna till liv efter den långa vinterns slummer. Solens första strålar smälte de kalla snödrivorna som låg kvar på Vasagatan, och vattnet rann i silvertrådar nerför Storgatan, längs den gamla gränden som ledde till Sankt Petri kyrka. Även där inne var det fullt av liv. En minibuss stannade framför kyrkporten och en skara kvinnor i ljusa klänningar och färgade sjalar steg ur den, deras sjalar fladdrade i vinden som små flaggor. Män i mörka kostymer och välputsade läderskor rörde sig med bestämda steg.
Från en mindre bil steg en kvinna i en grå kappa, hennes blick var fokuserad och försiktig.
Alva! Du får inte gå ensam, Alva! Vi måste vänta, jag sträcker ut handen! ropade hennes man Sven när han sprang förbi bilen.
Tyst nu, Sven. Petter har somnat. Vi får inte väcka honom. Jag är rädd, Sven mumlade Alva, hennes röst darrade. Hon hade aldrig tidigare hållit ett nyfött barn i famnen; hon hade precis blivit mor för första gången och fruktade att lilla Petter skulle skrika som förra veckan när hon bad honom i badkaret. Då hade han skrikit så vilt att Sven kallade på barnläkaren.
Den lugna, men bestämda barnläkaren Marina Viktorsson kom in i rummet, hennes ansikte var allvarsamt. Hon gick fram till den unga mamman som höll den skakande bebisen.
Lägg honom, instruerade Marina.
Vad? Jag hörde inte snurrade Alva med huvudet, trött och förvirrad.
Lägg barnet, du skakar honom som en skaka! Du tror du får honom att slappna av, men du får bara rör på hans huvud! svarade Marina med en ton som gick rakt i örat på Alva.
Herregud! flämtade Alva och såg upp mot Sven med stora, skräckslagna ögon.
Sven log bara svagt. Han tänkte på hur han själv, bara ett barn, hade blivit far för första gången. Nu stod de inför den stora uppgiften att föda ett barn i den nya tiden.
Lägg honom nu, Alva! tjöt den unga sjuksköterskan. Så stark och så söt, han ser ut som dig, pappa!
Sven reste sig stolt och svarade med en skämtsam kommentar om släktnamnet. Alva blev rörd av att Sven jämförde sin son med sin egen far, men hennes oro var fortfarande stor.
Varför är han så envis? frågade Marina medan hon försiktigt torkade bort några tårar. Du tror att du inte kan låta honom sova utan napp, men kanske skulle en napp faktiskt hjälpa honom lite?
Vi är emot nappar! skällde Sven. Det är bara onödigt.
Mot? upprepade Marina lugnt. Alva, ge barnet till pappan och gå till köket. Låt honom vila.
Alva nickade motvilligt och överlämnade den lilla Petter till Sven. Hon kände sig trött och tom, men hennes man tog barnet i famnen och gick ner till köket.
Köket var mörkt och kyligt, doften av nybryggt kaffe spred sig. Marina tog fram en tekanna, lite socker och två muggar. Alva ställde fram två koppar på bordet, och den unga mamman började prata med sig själv, försökte samla sina tankar.
Jag har inte studerat någon sjuksköterskeutbildning, men jag hörde att allt handlar om att ha ett lugnt hjärta, suckade Alva. Det är så svårt att vara ensam med en nyfödd.
Marina nickade förstående. Det är ingen skam att be om hjälp. Du har gjort ett bra jobb hittills, och du har en frisk liten kille. Drick lite te, låt tiden gå.
Alva tog en klunk och kände hur tröttheten tryckte ner hennes ögonlock. Hon började gråta.
Jag är så trött. Petter äter mycket, men blöjorna blir alltid blöta, och jag har ingen styrka kvar snöt hon. Jag måste gå i skolan, göra tentor, men jag kan inte klara av allt detta.
Marina frågade om hon hade någon i familjen som kunde hjälpa till. Alva svarade att hennes svärföräldrar bodde långt bort och att hennes egen familj hade motsatt sig deras giftermål. Hon kände sig ensam och skyldig för att hon hade blivit mor så tidigt.
Marina tog en penna och skrev ner några enkla råd på ett papper: “Vila, ät, låt barnet suga på sitt bröst, undvik nappar om möjligt.” Hon lade pappret i Alvas hand och log.
Alva åt snabbt en köttbulle, drack te med äppelpuré som hennes man hade köpt på en marknad i Gamla Stan, och la sig sedan på den lilla soffan i köket. Hon försökte dra över en filt, men krafterna räckte inte till. Hon somnade med Petter i famnen, och drömde om ett liv som gick förbi i en dimma.
Det kändes som om det hade hänt igår.
Åren gick, och Alva stod nu i en krämfärgad klänning och låga klackar framför den lilla kyrkbyggnaden till höger om Sankt Peters kyrka. Petter skulle snart bli döpt, och Alvas hjärta slog snabbt av rädsla.
Alva, dags! Kom hit med honom, min lilla solstråle! mumlade Sven, som höll sin son i famnen och smekte hans rygg.
Gästerna samlades i kyrkans bleka ljus, och snart började dopet. Petter skrek några gånger, men sedan öppnade han sina blå ögon och såg upp på den målade himlen. Hans lilla ansikte ljusnade när han mötte skarpa, färgglada helgonmålningar i taket. Katten, som hade varit med på ceremonin, mjauade mjukt. En ung kvinna, Alvas barndomsvän Freja, som var dopfadder, log och viskade:
Petter, du är en liten nöt att knäcka!
Marina Viktorsson gick in genom den järnmörda porten till kyrkogården, böjde sig och knäböjde. Hon såg en man i sliten keps och en läderjacka, som ifrågasatte altaret med en skeptisk min. Hon tog av kepsen, blottade ett glest hår, och sa med en bestämd ton:
Ta av kepsen, du är i ett heligt hus.
Mannen ryckte på axlarna, men gick med i kören som betraktade dopet. Marina nickade och sa:
En fin dopceremoni, ett starkt par, och ett friskt barn. Det är allt vi kan önska.
Efter ceremonin gick Alva och Sven ut på den lilla trappan mot kyrknätet. Alvas blick mötte den klarblå himlen, och hon kände hur solens strålar reflekterades i den lilla bäcken som rann nerför gatan. Hon mindes då de gamla tiderna då de hade varit unga, när livet bara var en enkel melodi.
Sven, som fortfarande hade sin keps i handen, gick mot stadens torg där äktenskapsregistreringen i Stockholms stadshus väntade. De passerade förbi den gamla slottsträdgården där unga par ofta tog sina löften. De stannade en stund och såg på alla som gick i sina finaste kläder.
Jag tror aldrig att jag får se min egen bror gifta sig, sade Marina, som nu stod i köldens skugga. Men livet går vidare, och våra barn växer upp med sina egna drömmar.
Sven svarade med en kort fnissning och gick vidare mot den moderna byggnaden med glasfasad, där de skulle registrera deras äktenskap och där deras son Petters namn skulle skrivas i det vita bläcket.
Alva såg på Sven med en blandning av trötthet och kärlek. Hon visste att deras framtid var osäker, men hon hade lärt sig att varje mor, oavsett hur stark eller svag hon är, bär på samma oro och samma hopp. Och så, med en blick mot horisonten, kände hon att allt skulle bli bra.
