ALVA: GÖR DET HÄR, ELLER KOM TILLBAKA?
Alva, du blir den största fisken i mitt akvarium, säger Johan självsäkert.
Mitt huvud fylls med en ros av förvåning:
Menar du allvar, Johan? Jag vill vara din enda fisk, inte bara en i mängden Är du gift? Varför får jag veta det först när jag ska åka till ditt hem?
Nej, jag är inte gift, men Johan tvekar.
Fortsätt, låt mig höra hela historien, vill veta sanningen om svenska män, säger jag.
Johan tar ett djupt andetag.
Mina föräldrar har redan valt min brud. Jag kan inte gå emot dem. Vi kan ingå ett tillfälligt äktenskap. Dessutom måste du konvertera till islam. Annars han vänder blicken mot flygplanets fönster.
Jag är i fjärde graviditetsmånaden och bleker av hans ord. Varför säger han allt detta uppe i luften? Han hade så många möjligheter att förklara i lugn och ro innan resan.
Jag blundar, försöker hålla mig lugn. Jag tänker inte hoppa ur planet. Min familj och kollegor har varnat:
Alva, håll dig borta, det är en annan religion, annan mentalitet, en annan syn på kvinnor. Du kommer bara att trampa i klaveret
Jag ignorerade dem. Jag trodde jag vet vad jag gör.
Jag är lärare på Språkakademin i Stockholm och undervisar utlänningar i svenska. Jag har hjälpt många att anpassa sig i ett främmande land. Jag behandlar alla som vanliga elever.
I september börjar en ny kurs och där sitter Johan, en ung man från Malmö med persiskt ursprung. Han är vältränad, charmig, med en lekfull blick en riktig svensktalande äventyrare.
Johan bor i studentbostaden, pluggar flitigt och är artig utan att vara påflugen. En dag kommer han fram med en ovanlig begäran:
Lärare Alva, hur mycket kostar extra lektioner?
Inga extra kostnader. Vad vill du ha? Du klarar dig bra i klassen svarar jag, utan att inse att jag nu har fastnat i hans nät.
Alva, får jag bjuda in dig på en konsultation? han blinkar snabbt.
Om du insisterar. Vad gäller det? säger jag, ovetande om vad som kommer.
Relationer, svarar Johan kort.
Senare på kvällen går jag in i studentlägenhetens lilla rum där Johan väntar. Jag ser sigillade fönster, gammalt möblemang, fläckig golvbeläggning och ingen varmvatten. Trots allt står en vas med en färsk ros på ett litet bord, en tallrik med tvättade frukter och en flaska vin. Jag tänker: Det är förberett. Det är inte slump.
Vi pratar om livet, studier och hans familj. Allt känns respektfullt. Men just den kvällen
De kommande nätterna susar förbi som vilda hästar över de svenska slätterna. Vi faller i avgrunden, stiger mot himlen. Vi är inte längre på marken. Tio år senare vill jag inte gå igenom samma storm igen.
Konsekvenserna av den passionerade förbindelsen är tunga. Jag hade inte behövt låta mig dras så djupt in. Hela fakulteten vet om vårt förhållande. Kollegorna rycker på axeln, studenterna tittar på vår romans som om den vore ett drama på scenen.
Alva, håll dig förnuftig. Sluta innan det blir för sent. Vad vill du med Johan? I hans hem finns yngre kvinnor som väntar på att bli gifta. I Sverige kan man gifta sig redan vid 16 år. Du är 27. Behöver du ännu en man? Kom ner från ditt rosaskynande, varnar en kollega som lever med en alkoholiserad make.
Åh, tjejer, jag skulle också vilja uppleva sådana passioner! drömmer en annan singelkvinna.
Jag har förlorat mig själv. Jag är redo att springa efter Johan till jordens ände, men inte till Malmö.
Under sommarlovet bestämmer vi oss för att åka till Johans familj i Lund. På planet börjar Johan tala om märkliga saker för mig.
Han vill göra mig till den främsta fisken, alltså huvudfrun i hans familj. Jag blir rädd och spänd.
Planet landar i Sverige. Vi möts av Johans vänner mörkhyade, glada, välkomnande. De tar oss till hans föräldrars hus. Jag får ett varmt mottagande. Johan översätter åt dem eftersom hans föräldrar inte förstår svenska. I ett hörn sitter en flicka, omkring femton år, med täckande kläder. Endast hennes ögon syns.
Träffa Elvira, min sons blivande fru, presenterar hans pappa utan vidare förklaring.
Jag vill sjunka ner i jorden. Elvira är inte vacker, men jag är lång, mörkhårig, med en midja som en sandklocka. Jag är 27, Elvira bara femton.
Jag återvänder hem dyster och sorgsen. Ingen återresa finns, barnet är på väg. Så småningom byter jag min färgglada garderob mot gråa och svarta hijaber, nikkar och tunga slöjor. Jag behåller bara mascara och ögonpennor, lägger fokus på ögonen.
Jag går med på det tillfälliga äktenskapet, konverterar till islam. För min man ger jag allt. Jag älskar Johan och vill underkasta mig honom i varje aspekt.
Sju år har gått.
Vi har nu flyttat till London. Jag har fött tre söner, Elvira har två döttrar. Johan försörjer oss alla. Men jag känner mig som en gammal älskarinna, en främling. Min svartsjuka mot den unga Elvira är enorm. När Johan ser på Elvira brister mitt hjärta i tusen bitar.
Jag kan inte acceptera detta längre. Jag vill fly från detta påhittade paradis, men vet att ett skilsmässa kan innebära att jag förlorar mina barn, då de oftast blir med pappan. Trots detta tar jag ett desperat steg.
Jag talar med Johan och säger att jag vill återvända hem.
Alva, vad saknar du? frågar han.
Förlåt, Johan, du kan inte förstå min själ. Släpp mig, säger jag med tårar i halsen.
Okej, gå hem till dina föräldrar. Barnen och jag kommer att sakna dig. Kom tillbaka snart, säger han och smeker min axel.
En månad senare flyger jag hem.
Två år har gått sedan dess. Jag talar med barnen och Johan på telefon. Elvira har fött en son. Mina pojkar växer och minns mig. Jag är förvirrad, saknar, gråter och jag vet inte vart jag ska flyga.
