Alva hade aldrig varit önskad av sin mor Karin redan från födseln. För Karin var hon bara en sak i lägenheten, ett det finns eller det finns inte inget mer. Mina gräl med Karin blev alltmer bittra och när hon en dag gick ifrån mig för att bo med sin lagliga fru, fick jag ett raseri som föll isär mig helt.
Gick du? Så du tänkte aldrig lämna ditt skräp! Du har knäckt alla mina nerver! Du ljög i telefonen och nu lämnar du mig med vårt barn? Ska jag kasta henne genom fönstret eller lämna henne på tågstationen med hemlösa?
Alva tryckte för öronen och började gråta lågt. Hennes avsaknad av kärlek från sin mor sög hon som en svamp.
Det spelar ingen roll vad du gör med ditt barn. Jag tvivlar på att du någonsin får den svarade jag i telefonen, med en röst som knappt var min.
Karin kastade Alvas kläder i en väska, slängde i papprena och satte den femåriga flickan i en taxibil.
Jag ska visa dem! Jag ska visa er alla! tänkte hon, och med högfärdig röst pekade hon taxichauffören åt söderut, dit hon tänkte lämna barnet till min mor, Ingrid, som bodde på landsbygden.
När taxichauffören frågade om Alvas behov svarade Karin hårt:
Mamma, jag måste på toaletten, sa Alva och kröp ihop i sitt knä utan någon förväntan på tröst.
Karin skrek åt henne så högt att chauffören knöt nävarna kring händerna, som om han ville slå henne. Själv hade han en egen dotter i samma ålder, så han förstod hur illa hennes röst skar.
Ha tålamod! muttrade han, men Karin vände sig mot fönstret med näsborrarna spända av ilska.
Ta det lugnt, mamma, annars kan jag slänga ner dig. Jag kan ta dig till socialtjänsten, förstod du?
Håll käft! skrek hon, som om hon hade hittat en försvarare för sin lilla flicka. Jag bestämmer hur jag uppfostrar henne, så håll käft!
Jag knöt käkarna hårt. Det var bättre att låta bli att blanda sig med ett så rasande hjärta, även om min egen dotter led.
Efter en och en halv timme nådde de fram till min stuga. Karin vände sig om och hörde taxichauffören köra iväg.
Du får gå till fots, orm! ropade han från bilen.
Karin spottade ut sin ilska, grep Alvas hand och klev hastigt in genom porten, slog upp grindet med foten.
Här är ditt skatteri, vad du än vill göra med det. Min son gav sitt godkännande. Jag behöver inte henne! skrek hon med en raspig röst och sprang iväg på klackar.
Ingrid stod där förvirrad och såg på när Karin försvann.
Mamma! Mamma! Gå inte! skrek den lilla flickan, tårarna rann ner för hennes smutsiga knogar.
Alva rusade efter sin mor som redan var ute på gatan.
Sluta skrika! Gå till din mormor! skrek Karin och försökte dra bort Alvas fingrar från sin randiga kjol.
Grannar tittade nyfiket från sina fönster. Ingrid grep tag i hjärtat och sprang efter den skrikande barnet.
Kom, min lilla pärla, låt mig hålla om dig sade hon, tårarna rann över hennes rynkiga kinder. Hon hade knappt någon aning om vad som hade hänt.
Jag hade inte sett någon mening med att berätta för någon om Alvas oäkta härkomst.
Jag skadar dig inte, var inte rädd. Vill du ha pannkakor? Jag har grädde sa jag mjukt och ledde barnet in i huset.
Vid grinden vände sig Ingrid om och såg hur Karin hoppade in i en förbipasserande bil och försvann i ett moln av damm.
De hörde aldrig mer av henne. Ingrid tog emot Alva med glädje och såg henne som en gåva från himlen. Hon tvivlade inte en sekund på att hon var sin egen, som en liten version av min son Rasmus, som sällan besökte landet och snart glömde hur han såg ut.
Jag ska uppfostra dig, Alva. Jag ska stå upp för dig, ge dig allt jag kan. Så länge jag har kraft.
Och så växte hon upp under min vård, i kärlek och omsorg. Hon gick i första klass, tiden flög. Snart var hon elva år, på väg mot studentexamen. Alva hade blivit en vacker, snäll och omtänksam ung kvinna, intelligent och väl läst, med drömmen om att studera medicin. Just nu var det bara högskolan som låg framför henne.
Tråkigt att pappa inte vill erkänna mig suckade hon och kramade Ingrid. På kvällarna satt de på trapporna i verandan och såg solen gå ner.
Jag smekte henne med en darrande hand över hennes silkeslena hår. Vad kunde jag säga? Min son Rasmus vägrade att ta ansvar för sin dotter. Han hade återfått kontakten med sin första fru och deras gemensamma son, som han skötte med all sin kärlek. Alva föraktade han, och när han kom, förolämpade han henne ofta och kallade henne tuffis.
Du är också en tuffis! utbrast Ingrid du kommer bara till mig på din pension, tiggar pengar, medan du själv jobbar och din fru också. Du drar sista kronan från din mor. Gå, Rasmus! Kom aldrig tillbaka! Bättre att gå än att ligga kvar!
Rasmus blossade upp i ilska.
Så är det, mamma? Då får du dö, jag kommer inte ens begrava dig! skrek han och kastade sin son Vadim, som hade stått och plågsamt stirrat på Alva, i bilen och körde iväg, med ett hatfullt öga på flickan. Sedan kom han aldrig tillbaka.
Gud ta hand om Alva, svarade Ingrid och reste sig låt oss dricka te ikväll och sova. Imorgon får du ditt betyg!
Sommaren flög förbi med trädgårdsarbete, och det var dags att skicka Alva till staden för studier.
Vi klarar det inte själva. Jag frågar grannen Vicky om han kan köra oss med skåpbilen till ditt studentboende sa Ingrid och skyndade sig mot bilen. Hennes hälsa var inte den bästa, så hon ville lösa allt medan hon kunde.
Vid studenthemmet kramade Alva sin mormor länge.
Du är min glädje, studera, det är det viktigaste. Snart måste du stå på egna ben. Jag är gammal och trött, hur länge har jag kvar…
Alva kvävde tårarna.
Sluta, mormor! Jag ser inte dig som gammal, du är stark som en björn!
Ingrid log. Efter farväl satte hon sig i grannen Viktors bil och bad honom köra henne till notarius, där alla papper var klara. Med sin själ i frid återvände hon till byn.
Alva reste hem varje helg, oroade sig för Ingrids hälsa, plugga intensivt och drömde om att med sina kunskaper kunna ge mormor ett långt liv. Senare började hon gå mindre ofta hem, för hon hade förälskat sig i sin kurskamrat Erik. Erik var en duktig kille, också ambitiös, och planerade att gå in på läkarprogrammet.
Ingrid var bara glad för sin barnbarn. Efter att Alva tagit examen med högsta betyg gifte de sig, båda tjugo år gamla. På ett enkelt bröllop i en billig restaurang på andra sidan av stan, var bara mormor närvarande.
Du är inte bara min kära barnbarn, du är också mamma och pappa i ett. Alla dessa år har du gett mig värme och kärlek. Du har skött om mig, matar, klätt och skyddat mig. Du Alvas röst skakade, tårarna fyllde hennes ögon du gav mig ett hem, ett riktigt hem. Jag älskar dig, mormor, tack för allt!
Alva föll ner på knäna och kröp in i Ingrids famn. Hon kunde inte tänka sig ett liv utan sin mormor. Gästerna blev rörda och nästan grät med bruden.
Ställ dig upp, Alva. Det är lite pinsamt, men mumlade Ingrid blygt. Hennes hjärta svällde av stolthet.
Vad är så pinsamt? ropade Erik och satte Ingrid bredvid sig ni är nu en del av vår stora familj! Välkommen! han svepte med handen över sin stora släkt.
Hela kvällen var fylld av skålar för brudparets lycka och Ingrids hälsa. Snart föll Ingrid sjuk. Det var som om hennes sista uppgift var klar.
Alva och Erik hjälpte henne, pendlande mellan staden och byn, samtidigt som Alva studerade på universitetet. En dag tog hon Ingrids hand hårt och sa:
När jag är borta kommer mina barn och barnbarn att slåss för mig. Jag har skrivit ett gåvobrev till dig, allt är på noten.
Mormor
Tyst! Du har aldrig haft riktiga föräldrar, jag har gjort allt jag kunnat för dig. När jag går bort vill jag att du köper ett hus med Erik och en lägenhet i stan.
Alva grät, utan ord, en klump i halsen hindrade henne från att tala.
Efter den omtänksamma vården levde Ingrid ytterligare ett och ett halvt år och gick sedan stilla bort i sömnen, utan plågor. Precis som hon varnat, kom Rasmus efter fyrtio dagar med sin nya familj.
Flytta ut! röt han. Medan min mor var vid liv fick du bo här. Nu är hon borta, så gå!
Alva stirrade på hans föraktfulla ansikte, hans fru hon aldrig sett, och deras son som tuggade tuggummi och betraktade hennes hus. I hans huvud bildade han planer för att sälja huset snabbt och köpa en bil. Han ville inte behöva be sin far om pengar för att köra sina döttrar någonstans.
Erik kom in från affären och såg de objudna gästerna.
Vem är de? Har du någon annan att bjuda in? skrek Rasmus.
Erik lade lugnt sina matkassar på bordet.
Jag är hennes make. Och ni är vem? Har vi någonsin mötts?
Rasmus rodnade av ilska.
Bort härifrån! Båda! skrek han, pekade mot dörren.
På vilket grundval talar du så oförskämt? svarade Erik med ett leende. Vi kan visa dig gåvobrevet?
Vilket gåvobrev? stamde Rasmus.
Råtta! Din mor har blivit förgiftad av dig. Vi måste gå till domstol! skrek hans fru, som knuffade sin make.
Jag låter dig inte! Jag bevisar att du inte är min dotter och inte min mors barnbarn! skrek Rasmus, slängde knytnävarna i luften.
Packa dina väskor, löstrosa. Vi ser till att du inte får bo här mumlade hans halvbror.
De lämnade huset tomt. Alva föll till golvet, täckte ansiktet med händerna och grät. Vad hade hon gjort för dem? Hennes far hade aldrig köpt någon godis till henne som barn. Nu ville han beröva henne hem.
Är de verkligen hemlösa? Eller har de ingenstans att bo? Erik! Det är allt jag har kvar av mormor! ropade Alva genom tårarna.
Erik lyfte snabbt upp sin fru och höll henne nära.
Jag lägger ut en annons i morgon om att sälja huset! Annars kommer de inte att ge upp och fortsätta plåga dig. Och minns, Ingrid har alltid sagt att vi ska sälja huset och flytta till stan!
Ja men jag trodde aldrig vi skulle behöva sälja så snabbt. Allt jag har känt här är mitt barndomsminne!
Huset såldes snabbt. Köparna var välbärgade, drömde om ett lantställe och förhandlade inte ens. Den stora tomten, med fruktträd, låg långt från vägen, med fönstren mot en tallskog och en gammal trädgårdsbrygga omgiven av vinrankor. Det nya huset var en rymlig tegelvilla som passade dem perfekt.
Alva och Erik köpte en liten men mysig lägenhet närmare centrum. De väntade på att fylla sin unga familj med ett barn, och glädjen var enorm. Deras lilla barn blev deras största gåva.
När hon låg i sängen tänkte Alva på sin mormor: “Tack, kära, du gav mig livet.”
