Kära dagbok,
Jag sitter på min säng med telefonen klämd mot örat och försöker förstå vad som just har hänt. Det är nästan tre på morgonen och jag har precis lagt på efter ett samtal med Max, min pojkvän sedan en månad tillbaka. Vi hade precis flyttat ihop i en liten lägenhet på Södermalm, men nu har han sagt att han packar sina väskor och åker till en annan stad utan någon förklaring, utan ett avsked. Jag har redan samlat ihop mina saker; vad som händer med lägenheten får han lösa själv.
Det är märkligt att känna sig så övergiven av någon du trodde du skulle bygga ett liv med. Kanske är det bara min förväntan att ett förhållande som bara var en månad gammalt skulle vara mer stabilt. Jag har hört sådana avslut förut en vän har sagt att man bara måste säga vi passar inte ihop och gå vidare. Men att bli dumpad över telefon, på en främmande telefon utan någon förvarning, är helt nytt för mig. Jag har suttit här i tre veckor och pratat med min bästa vän Klara, som desperat försöker hitta en logisk förklaring.
Kanske var han rädd för att du skulle göra honom ledsen? frågade hon.
Vem? Jag? svarade jag, förvånad över hur liten jag känns i jämförelse med hans stora, tunga kropp. Jag väger bara 45 kilo, och hans styrka är nästan dubbelt så stor som min.
Klara ryckte på näsan.
Att bryta upp via sms är inte manligt. Det känns som att någon bara har kastat en sten i vår relation utan att någonsin ha försökt förstå den.
Jag har försökt att tänka på vad jag kan ha gjort fel, men ingen idé. Klara pekade på att jag kanske bara har fastnat i en dröm om en perfekt kärlek, men att verkligheten ibland är så enkel som att någon bara vill gå vidare.
Släng honom ur ditt huvud, sa hon. Glöm bort de 30 000 kronorna du spenderade på möbler och den månad ni levde tillsammans. Det var inget att sörja.
Jag nickade, men kände ändå ett sting i bröstet när jag hörde hur Max ropade på sin mamma, Barbro, på telefonen medan jag hörde hennes röst i bakgrunden.
Vem är det?
Det är jag, Alva. Jag pratar med Max, din son. Kan du ge honom telefonen? Det är redan tre på morgonen och han är inte hemma, jag tror något har hänt.
Barbro svarade med en trött suck och överlämnade samtalet till Max.
Max, är det du? hörde jag. Vad händer?
Han svarade med en kall, avlägsen röst.
Jag har bestämt mig. Jag går till Göteborg och lämnar allt bakom mig. Du får ta hand om lägenheten själv.
Jag kände hur hela världen rämnade. Jag hade trott att vi skulle bygga en framtid tillsammans, men någonstans hade vi bara varit två främlingar som delade ett tak för en kort stund. Det känns som om någon har tagit bort min plats i hans liv, likt en kista som öppnas utan att någonsin lägga något där inne.
Efter samtalet gick jag ut på gatan och såg en gammal flicka leka med en rävliknande leksak vid postlådan. Plötsligt dök Max upp i trapphuset, som en skugga från en annan tid.
Hej, blev du rädd? frågade han.
Vad gör du här? svarade jag, förvånad.
Han pekade på en bukett rosor i sin hand.
En ny kille gav mig dem. Du dumpade mig, men jag tror du glömde att jag har andra vänner också.
Jag ville bara skrika: Du skämtar, eller? Jag trodde du menade allvar när du sa att du skulle lämna mig! Men han bara log och svarade att han bara ville ha tystnad och lugn. Om jag hade flyttat bort, hade du säkert ringt mig varje dag i två veckor. Jag ville bara ha lite rofylld tid för mig själv.
Det kändes som en scen ur en gammal svensk tv-serie, där föräldrar berättar om sina ungdomar som rymde hemifrån vid tretton och nu sitter i samma kök som sina egna barn. Jag är ingen mamma till Max, och hans mamma Barbro påminde mig om hur hans uppväxt var full av dramatik men ändå fullständig på sitt eget sätt.
Senare, när jag hade gått hem, ringde Barbro och började återigen med samma anklagelser:
Alva, hur kunde du låta honom gå? Han älskade dig, planerade framtiden med dig, och du slösade bort allt på grund av ett skämt!
Jag försökte förklara att jag hade gett honom en chans, att jag hade hört vad han sa framför henne. Barbro svarade att någon kan göra misstag, men att det inte gör en människa till en andrahandsval. Jag svarade att jag lever mitt liv utan att behöva någon som skapar kaos.
Det är märkligt hur en mamma kan se sin son som centrum i universum och hur hans partners ofta blir offer för den självuppoffring som föräldern tror att de förtjänar. Kanske lär Max en dag att livet inte bara kretsar kring hans mamma, utan att han måste stå på egna ben.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att förstå varför Max gjorde så här. Kanske är det bara en del av att växa upp i Sverige att man ibland måste gå igenom en karg vinter för att blomstra på våren. Jag hoppas bara att jag en dag kan släppa dessa minnen, betala av den lilla skuld jag har på 1 200 kronor för den obetalda hyran och gå vidare med mitt liv.
Tack för att du lyssnade, kära dagbok. Jag hoppas att morgondagen blir lite ljusare, kanske med en kopp starkt kaffe i ett litet café på Vasastan, och att jag hittar någon som verkligen vill dela både regniga dagar och soliga somrar med mig.
Med trötta men ändå hoppfulla hälsningar,
Alva.
