Syster
Anna Bergström har kommit säger mamma och fyller skålen med grön ärtsoppa. Man säger att man såg henne igår på kyrkogården Blommor i en krans har prytt Rolfss grav Mormor Rut har inte fått någon tröst Det ryktas att hon vill resa ett nytt monument åt Rolf
Erik, med en sked i handen, lyssnar på varje mening mamma yttrar. Hans själ värker av smärta. Skulle han känna igen henne om han såg henne? Han hörde igår att hon anlänt. Rykten smyger sig in i hans verkstad så snart en främmande bil rullar in i byn, för då dyker Halvar, den lokala drömmaren, upp och vill tjäna pengar.
Jag ger dig en kund, Erik Johansson, du ger mig en öl säger Halvar. Nu ska jag punktera hjulet Vem ska komma? Till dig, Erik Johansson
Våga inte! svarar Erik, arg. Jag behöver inga luriga kunder
Du har din verkstad, jag har min Och där mormor kör en bil, dessutom liten för slantar. Rolfss dotter, Alva Varglund
Tänk inte på det! hör du! Jag ser ingen anledning att ifrågasätta ditt huvud. Kör till avdelningen
Så pulserar nyheten i Eriks bröst, så stark att den tömmer honom på kraft. Hur många gånger har han sett henne? Sedan den dagen de var tillsammans, när han vågade tala om allt som rörde hans inre.
Samma kväll, så snart han fick höra att hon kommit, körde han mot hennes föräldrahem. En röd bil stod på gården, fönstren glimmade. Erik satt och stirrade in i dem, en sorg svävade i hans tankar. Han kände knappt något om henne. Sedan han såg henne sist, hade hon försvunnit i åratal.
Varför äter du inte, son? Allt har svalnat till is frågar mamma och ser djupt i hans ögon.
Jag mår inte för det Jag måste jobba Vi förbereder bilar för frontlinjen Det blir sent
När natten blir mörk i verkstaden, fylls hans huvud av idéer så att själen inte kan vila. Ynglingarna Jörgen och Pontus, hans assistenter, blir irriterade. Johansson, det är dags hem. Imorgon är en ny dag
Gå då, svarar Erik. Jag måste göra färdigt här
Han kan slita hela natten. Är någon hemma? Ingen fru, inga barn en ensam varg viskar de.
Erik hör allt. Han vet att han är en ensam varg, utan familj, utan hustru, utan barn. Han har aldrig mött den enda som kunde befri honom från kärlekens kedjor Anna.
Nära elva timmar stiger han åter i den röda bilen och kör de smala landsvägarna mot en stuga vid skogens kant. I fönstret brinner ljuset ännu. Erik tänder en cigarett, dess grå rök virvlar som minnen i ett moln. Även om hans lungor är skadade, inhalerar han den bittra dimman för att lugna sin själ.
Erik, gå och slipa Rolfss spik säger far och torkar svetten med en smörad hand. Demonen vet var mina verktyg har försvunnit, jag har kollat allt var har du lagt dem?
Erik kastar bort ogräset ej manligt arbete som mamma belönat honom för att han inte läst två sidor av Den förtrollade tanden. På ett ögonblick hoppar han på den järnhästarna och drar mot byns ände, ända till skogen där Rolf bor.
Han far som en virvel, damm stiger upp.
Vid porten står Anna, iklädd en klänning med små blommor. Två flätor prydda med rosa band.
Kommer du till oss? frågar hon och skrynklar pannan i det starka solskenet.
Ja. Jag kom för spikarna till din far. Och du?
Till mormor Rut för mjölk. Vill du följa med?
Jag följer, svarar Erik, lämnar cykeln vid porten och låter Annas strålande närvaro blända honom så att minnet bleknar. Vad som väntar hos far blir oviktigt. Anna har kallat mormor, och det är viktigare än spikarna. Det skrämmer inte Erik att far kanske ger honom en gåva. Det blir sen. Anna är här och nu.
Mormor Rut, Eriks mor och Rolfs syster, bor på andra sidan byn. Tillsammans springer Erik och Anna genom trädgårdarna till en dal där en gök susar nära. En porlande bäck slingrar sig, ibland smal som en orm, ibland bred som en sjö, omgiven av tät buskvegetation. En gammal bro sträcker sig över vattnet, där mörkgröna vatten reflekteras i springorna. Bron knakar och gungar.
Ska vi gå över vattnet, Erik? svarar Anna.
Var inte rädd sträcker Erik ut sin hand och visar att bron håller på gamla bjälkar. Han hoppar, trampar försiktigt på varje plank.
Jag är rädd kanske går vi över vattnet?
Var inte feg, lilla! Bron klarar en elefant
En elefant? skrattar Anna och tar Eriks hand, klamrar sig fast. Hon kliver noggrant, känner varje planka under foten.
Se, inget farligt säger Erik när Anna står på fast mark. Hon ler och han känner sig som en hjälte.
Båda är bara tio år gamla, men deras relation är märklig. Erik förstår inte vad som ryter i hans unga själ när han är nära Anna. Det är ingen broderlig kärlek, utan något djupare.
Mormor Rut häller kall filmjölk i en kanna. Erik får en stor skål, Anna en liten. Hon breder bröd med plommonsylt så att doften fyller rummet.
Ta den här kannan, Erik, var försiktig så du inte spiller säger mormor Rut.
Okej jag ska inte spilla svarar Erik och skrattar, Anna skrattar med.
Vad? vad? frågar mormor, som är döv på båda öronen.
Barnen fnissar, antingen åt mjölken eller de vita skäggen som bildas vid deras läppar.
Varglund, jag ska placera er ropar läraren Tove Andersson. Ni stör min lektion med ert prat
Läraren dikterar långsamt, upprepar varje mening. Erik, som en förtrollad, stirrar på Anna. Solen som glimmar genom fönstret får hennes ljusa hår att skimra. Hon lyssnar på lärarens ord och skriver flitigt i sin bok, rör kinden med pennspetsen. Hon viker ett otyglat papper och, när hon ser Erik, viskar förvånat: Vad?
Erik vaknar av detta vad. Han börjar skriva, men inser att han missat stora delar av dikten. Han får ännu ett tvåa. Hans lärare kommer att kalla honom för slö.
I klassrummet känner Erik en oförklarlig sorg när Anna ler åt Mikael Svensson under rasten, pratar med honom, skrattar högt och rör försiktigt sitt hår. Sen ser han Mikael gå hem efter skolan, och föreställer sig hur Mikael snubblar och faller som en stock i dammet, eller hur en galen hund hoppar ur en gård och river Mikaels byxor. Dessa absurda bilder lättar Eriks sinne, men han återvänder till verkligheten där Anna håller handen på den långa Mikael.
Jag har redan kysst någon mumlar Anna när hon plockar björnbär i en tjock buske och viskar i Eriks öra. Det känns så jag kan inte beskriva
Kysser man när man älskar svarar Erik sorgset.
Inte alltid Du har aldrig kysst någon, för du är rädd för tjejer vill du lära dig? säger Anna och går nära. Hennes ljusa hår är flätat i två flätor, hennes ögon djupa som sjöar, ung, ren, helig.
Erik kan inte hålla sig, han tar hennes ansikte i sina händer och kysser henne med en törst som om han aldrig kunnat dricka sött.
Du är en idiot! ropar Anna. Vilken idiot du är!
Anna springer iväg som ett rädd hjort, nästan påkör mormor Rut.
Arbetare de skrattar eller bråkar Vem ska plocka björnbären?
Här vid lunden, ta den här grenen åt mig säger mormor Rut, för att skydda sina körsbär. Erik hugger de unga körsbären hårt, så att mormor blir rädd.
Vad är fel på dig, pojke? svarar Erik. Allt är bra, far
Varför kom du utan Anna? Ni är som tvillingar
Hon är redan med någon annan
Mormor sätter sig på en bänk framför huset, tar av sig slöjan, borstar sitt gråa hår och lägger den åter på plats.
Kom hit, Erik säger mormor Rut.
Erik lämnar verkstaden och sätter sig bredvid henne.
Jag har en tung sorg i bröstet Jag förstår att Anna är min syster, men jag kan inte göra nåt med mina känslor Vad är fel på mig?
Ungdom, ungdomen svarar mormor. Du har förälskat dig, Erik
Men hon är min syster
Hon är inte vår släkt det finns ingen Varglundblod i våra ådror
Hur menar du?
Ja, ibland händer saker. Far Rolf, efter sin värnplikt, tog med en brud från Odense. Hon hade redan ett barn. Vår familj tog emot Valentina och hennes dotter. Vi kom överens om att inte säga att barnet inte var Rolfs. Anna var då bara ett år gammal
Om du inte hade det, skulle hon vara din syster. Kärleken skulle brinna i dig. Men tänk på hur många tjejer i byn en är bättre än den andra
Det finns ingen som Anna
Säg det högre
Avgången var en balett i en lättviktig vals. Erik kunde inte släppa blicken från Anna, som hela kvällen svepte dansgolvet som en fjäril i vitt klädd. Så glad, så vacker. Festen drog ut i sena timmar, och vid gryningen började alla gå hem. Mikael gick med Anna till hennes hus. Erik hade kommit i förväg för att tala om sina känslor. Hon skrattade bara bort hans försök.
Fryser du? frågade Mikael och lade en jacka över Annas axlar. Försökte kyssa henne, men hon ryckte sig ur hans famn och ropade: Vi ses hej då
Erik satt på en bänk framför huset.
Jag ville prata sade han och reste sig när Anna närmade sig.
Erik jag är så trött jag vill bara lägga mig ner Vad är dina ord?
Jag älskar dig viskade Erik, tyst men bestämt. Hela mitt liv har jag älskat dig
Du är sjuk, Erik du kan inte älska mig jag är din syster vårt blod är samma
I ditt blod rinner en annan vätska
Vad menar du? ropade Anna.
Far Rolf är inte din biologiska far
Du är sjuk! Du måste få vård! ropade Anna och gick in på verandan.
Erik stod en stund till, sedan gick han hem.
Två veckor såg han inte Anna. De möttes av en slump vid skolan; Anna var med sina vänner och tittade inte ens på honom. Hon såg sorgsen, utan glans i ögonen, utan skratt på läpparna.
I mitten av juli reste Anna med sin mamma till Köpenhamn för att börja på läkarprogrammet. Sommaren gled förbi dag för dag. Anna och hennes mamma återvände aldrig hem. Mormor Rut sa att Valentina, Annas mamma, bara väntade på att fly till Köpenhamn.
En dag hörde Erik hur föräldrarna pratade om att far Rolf gick vilse, reste till Köpenhamn för sin fru som vägrade återvända. Ingen visste sanningen.
Hon presenterade Anna för sin riktiga far hur kan det vara? Jag har uppfostrat min dotter jag gick vid hennes sida när hon var sjuk jag grät, ropade Rolf som satt under vinstocken och drack en klunk efter en annan. Hans far sa: Allt blir bra, ge henne tid
I augusti fick Erik kallelse till värnplikten. På hösten började inkallelserna till Försvarsmakten. I slutet av oktober fördes han till värnplikt i Östersund.
Jag känner dig inte, barnbarn grep mormor Rut om ansiktet, klappade på axeln och skrattade så att käken skakade. Så stark, så stor
Efter hemkomsten kunde Erik inte hitta någon sysselsättning. Han körde för en byggfirma, sedan föreslog en bekant från byn att arbeta i Polen.
Han visste bara att Anna studerade till läkare, hade kommit till far Rolf för att be om förlåtelse och att han alltid skulle vara hennes far. Far Rolf hade druckit mycket efter sin flykt och otrohet, gick ofta till den lokala klubbbaren. Han började med biodling.
När han tjänade lite pengar köpte han sin första bil från Polen, körde den och sålde den. Sedan öppnade han en verkstad, reparerade importerade bilar och kastade sig huvudstarkt i arbetet. Han körde till Köpenhamn för att se Anna, men hittade hennes adress var tom. Genom en armékamrat fick han veta att Anna träffade en fin kille, skulle gifta sig och nu var på semester i Montenegro. Hans hjärta brast.
Åren gick som en virvlande eld som brände allt i Eriks själ. Plötsligt dog far Rolf. Anna kom med sin mamma till begravningen, men samma kväll återvände de till Köpenhamn, för mormor Rut skrek på begravningen att Valentina hade dödat Rolf. Anna såg annorlunda ut, kall och främmande.
Tiden rusade vidare, men mamma bad alltid sina barnbarn tänka på familjen. Far nådde aldrig sina barnbarn, gick bort tio år senare, samma dag, samma timme som Rolf.
Erik kunde inte finna någon kvinna som passade den bild han haft sedan barndomen. En enda möte, en gåva från Gud, förändrade allt.
Det var en varm sommar, år 2012. Erik körde en kollega till Odense. Kollegans fru födde tvillingar och den gode Goran ville tacka med en bil. En röd bil levererades till förlossningsavdelningen. Erik såg i korridoren Anna, Annika Rolfsson, en barnmorska. Glädje och en underlig lycka fyllde hans själ. Anna visade sin glädje, och Erik gick inte hem. När Anna var klar bjuder han in henne till en restaurang. De samtalade hela kvällen och vandrade sedan längs kajen. Anna berättade att hon var gift, livet gick bra, men inga barn ännu. Arbeidet tog all sin kraft.
Jag hjälper små barn att komma till världen, men jag har själv inget lyckligt liv ännu sade Anna, och Erik tröstade att framtiden ändå låg framför henne.
De gick en nattsimning i havet, och i vattnet kändes det som om barndomen återvände. Erik kysste hennes fuktiga läppar, och hon svarade, utan att dra sig undan. De tillbringade natten i ett hotellrum, en hel natt av kärlek.
När gryningen sänkte sig över den glittrande havsytan, vandrade Erik ensam tillbaka genom den dimhöljda hamnen, bärande på den tunga, men ändå förtrollade, minnet av Anna som en flytande ros i hans hjärta.
