Du har knäckt mina nerver! vräkte Majken. Så nu ska du skriva på papperen?
Det var därför jag tog skilsmässan från dig! svarade Johan. Du har aldrig förstått mig! Mina nerver är på helspänn. Jag är orolig för barnens framtid!
Och med dem går det ju alldeles jättebra! svarade Majken. Dessutom kommer min mamma med på resan!
Täckmantel, muttrade Johan.
Inte igen! utbrast Majken. Jag åker på jobb! Jag åker för att jobba! Förstår du det?
Jag förstår! nickade Johan. Och jag förstår också att du där ute kommer hitta någon utlänning, gifta dig med honom och stanna där för alltid!
Och jag har inte tjänat miljoner för att bara susa runt i utlandet och missa barnen!
Jag har ingen plan på att bo någonstans! svarade Majken nervöst.
Jag litar inte på ett enda av dina ord! ropade Johan, rösten höjdes. Du tar med din mamma! Och du har ingen annan! Så du tar med hela familjen på en gång!
Och låt mig inte ljuga för dig: om du får chansen att stanna, så kommer du ändå inte! Jag tänker inte förlora mina barn på grund av ditt privatliv!
Johan, till skillnad från dig så fick jag barnen efter skilsmässan! Vi har ju tre, om du glömde det!
Det är ju inte så lätt att hitta en kvinna med tre barn nu för tiden! sa Majken. Jag reser bara i tjänst!
Men jag får inte glömma barnen! Så länge jag jobbar kommer min mamma och barnen gå i nöjesparker, på stranden och i alla möjliga nöjesställen!
Din mamma kan lika gärna gå omkring här! Och du kan köra vart du vill! svarade Johan med ett spänt leende.
Johan, var inte värre än du är! protesterade Majken. Barnen har sommarlov, jag har jobb ute i världen och det är högsäsong! Låt dem ha en riktig paus och roligt!
De har inget att vila från ännu, men de kan väl ha det bra här hemma! sa Johan. På grund av dina kärleksexkursioner utomlands tänker jag inte ge upp min rätt att vara med i deras uppfostran!
För övrigt betalar jag hälften av min lön till deras försörjning! Så jag har full rätt!
Johan, om det handlar om pengar började Majken.
Nej! ropade Johan. Pengar spelar ingen roll! Jag vill inte förlora mina barn!
Så du menar det precis så? frågade Majken spänd.
Precis så! och inget annat! bekräftade Johan. Jag kommer inte ge tillstånd att ta med barnen utomlands!
Bra att jag tog upp det i förväg, suckade Majken. Jag visste att det inte skulle gå smidigt. Och förhandla med dig är ju hopplöst, antar jag?
Absolut! nickade Johan självsäkert.
En sak till, har du någon relation just nu? frågade Majken.
Vad har det med saken att göra? flämtade Johan.
Jag ber dig, som före detta fru, svara på min fråga!
Jag har ingen relation, svarade Johan. När halva lönen sitter i fickan är det svårt att hitta någon att gå med…
Lönen löser vi senare, sa Majken. Och vi kan till och med förbättra din ekonomi!
Vad menar du? undrade Johan misstänksamt.
Ingenting! Vi har en rättegång på gång! Du kommer att bli stämd om var barnen ska bo medan jag är på uppdrag utomlands!
Därmed får du inte betala underhåll, och du får dessutom hälften av min lön!
Och då får barnen, precis som du vill, stanna i Sverige! Och med dig!
Är du helt allvarlig? tvekade Johan.
Annars skulle jag ansöka om att ta bort dina föräldrarättigheter! Att du betalar underhåll är ingen ursäkt, men att du inte deltar i uppfostran är grund nog!
Du har inte suttit med barnen sedan skilsmässan för tre år sedan!
Johan stod som en staty i vatten.
Men du kan bara skriva på papperen så barnen får resa utomlands, sa Majken med ett så sött leende att Johan fick ett rysning.
Barnen blir mina, svarade han som en mekanisk docka.
Perfekt! Jag har tre månader kvar innan avresa. Vi hinner lösa allt. Och jag kan skicka min mamma för att hjälpa dig!
***
Alla såg tydligt att Johan och Majken aldrig skulle klara sig som ett par. De var för olika, deras relation hade byggts på högljudda fraser, tomma löften och storslagna planer.
Kanske höll kvar deras unga idealism dem fast.
När de gifte sig, trotsade de ofta samhällets förväntningar och bekanta började satsa på när de skulle gå igenom en skilsmässa. De sade öppet:
Hur klarar ni er tillsammans?
För paret gick det i alla fall. De bråkade då och då men försonades snabbt. Det fanns en vag förhoppning att de ändå skulle lösa sig, något som föräldrarna räknade med.
Deras föräldrar fick panik för varje bråk de hörde om, men ungdomen förstod inte varför de skulle bli så nervösa.
Majken fick en lägenhet av sina föräldrar. Den behövde renoveras, möbleras och allt. På grund av deras ständiga försoningar gick renoveringen framskred väldigt långsamt.
Att bo i ett rörigt hem var roligt men inte bekvämt. Men när Majken blev gravid fick de äntligen skynda på.
Johan, som var en praktiskt lagd hantverkare, slutförde renoveringen två veckor före dottern föddes. Majken, som var designer, ville ha mer stil, men ett litet barn tvingade henne att gå med på det som var gjort.
Johan kunde svepa cement, betong och spån i en hand, men att bara sopa golvet fick han inte ens erbjudas.
Att tvätta bort byggdamm, rengöra färg och kritor var ingen sak för honom, men att ladda tvättmaskinen och hänga tvätten? Det var för mycket.
Matlagning klarade han, men han avskydde verkligen köket.
Till slut nådde de gränsen till skilsmässa. Det låter löjligt, men de balanserade den gränsen i elva år. Även skeptiker fick medge att en sådan familj kunde överleva.
Fler barn föddes under äktenskapet ingen förstod riktigt hur.
Skilsmässan blev ännu mer smärtsam.
Johan packade sina väskor, önskade dem lycka och lämnade lägenheten för tre år utan ett ord eller ett brev. Deras äldre dotter var elva, sonen sju och den yngsta tre och han glömde dem i ett ögonblick.
Endast underhållsbidragen påminde om att han någonsin varit en pappa.
Ingen skulle minnas honom om inte Majken fick ett två månader långt arbetsuppdrag utomlands med underbara villkor. Företaget erbjöd boende, hela kost och dessutom att hon fick ta med alla tre barnen och en följeslagare.
Det var tur att hon inte sköt upp papperna. Hon behövde Johans tillstånd, men han vägrade. Så de fick agera snabbt och han fick straffas för att vara en så dålig far.
Majken oroade sig naturligt för att lämna barnen med Johan i två månader. Om han hade varit mer delaktig hade allt kunnat gå smidigare utan domstolsstrider.
Men barnen var redan äldre den äldsta, Ebba, var fjorton och hjälpte sin mamma. Sonen, Lukas, var tio, och den yngsta, Alva, sex, förstod redan mycket. De var vana att lyssna på Ebba.
Johan fick veta att Majkens svärmor, Eva, skulle vara med som stöd. Eva, med all sin erfarenhet, skulle hålla i trådarna och se till att Johan gjorde som han skulle.
Från utsidan såg det ut som om Johan hade två lugna månader där folk bestämde åt honom och hjälpte till. Men barnen förblev barn.
När Majken kom tillbaka till staden ringde hon sin mamma för att höra hur det gått.
Han har gått ner tjugo kilo, sa Eva. Han har mörka ringar under ögonen som en panda, nervsystemet är på helspänn. Och han är skyldig mig trettiotusen kronor.
Hur är det annars? frågade Majken. Barnen?
De mår bra och är lyckliga! svarade Eva. De byggde ett litet hus på tre dagar! När pappa protesterade kom jag in och visade honom lagarna som skulle gälla om han bröt mot dem.
Men är de inte för tuffa? undrade Majken.
Ebba har full kontroll! och hon får Lukas att läsa!
Då är jag lugn!
Majken ville inte göra sin återkomst offentlig. Men en stadsvwide hade satts på henne.
En vecka innan hennes planerade återkomst startade Johan en våg av händelser. Han bad alla sina vänner, grannar och till och med butiksbiträden att hålla utkik efter Majken, och lovade tio tusen kronor till den som hittade henne. Allt för att få tillbaka barnen till sig.
Självklart levererades hon som en trasig glasflaska efter ett festligt firande.
Johan kastade sig från jobbet och flög in i lägenheten där Majken just kommit hem.
Allt! Ta tillbaka dem! vrålade han när Majken öppnade dörren.
Åh nej! protesterade Majken. Jag har knappt kommit tillbaka! Jag är här bara en vecka innan jag återvänder på ett årslångt kontrakt!
Ljuga inte! Jag var på ditt jobb! De sade att du inte skulle få åka någon annanstans! Det var bara en kort tjänsteresa! sa Johan.
Verkligen? du åkte till mitt jobb? frågade Majken förvånat.
Jag pratade med chefen själv, svarade Johan. Så ta barnen! Om du vill ha en resa, så får du den av mig på en bricka! Jag svär!
Johan, du fattar inte! fnyste Majken. Vi har gått i domstol! Vi har bestämt var barnen ska bo! Vi har fastställt att de bor med dig och jag betalar underhåll!
Om jag vill ha barnen tillbaka måste jag gå till domstol igen! Jag har så mycket jobb att jag inte har någon tid! Jag betalar underhåll och kommer förbi varannan vecka om du inte är emot!
Johan bleknade, svettades och såg ut som om han skulle svimma.
Du är ju årets pappa! Du vann i rätten mot din före detta fru, men du vill inte uppfostra dem! Så gör det! hans röst dånade som åska och i hans ögon flammade blixten. Jag ska försöka vara en bra helgförälder, till skillnad från dig som inte har varit där på tre år!
Älskling, snälla ta dem! Jag har inga krafter kvar! Jag svär att jag kommer komma varje helg! bad Johan. Ta dem, de har dränerat mitt liv!
Ge dem mat, ta dem på utflykter, klä på dem, tvätta dem! Jag är redo att springa i skogen om det behövs! svarade Majken. Jag har levt så här! Ingen hjälp får man av den före detta maken!
Jag lovar att hjälpa, men låt mig bli av med dem! skrek Johan och föll på knä framför Majken.
Snälla! bad hon.
Domstolen blev en riktig föreställning, och barnen hamnade under socialtjänstens granskning. Det finns inget att jonglera med barnen! men utredningen visade att barnen såg det som ett äventyr.
Till slut fick barnen tillbaka en far kanske inte den bästa, men en far ändå. När åren gick hade de inga onda minnen kvar om Johan. Han var kanske inte årets pappa, men han gjorde sitt bästa.
