Ingrid föds i en välbärgad familj. Pappan är en hög chef på ett stort företag i Stockholm, mamma är hemmafru som tar hand om deras enda dotter, stryker pappans skjortor och lagar husmanskost. De bor i den lilla staden Mora. Efter grundskolan flyttar Ingrid till Uppsala för att studera. Där möter hon Erik, de gifter sig och har ett lugnt liv tillsammans i en radhuslänga med bra jobb och eget boende.
Det enda som gnager i deras vardag är att de saknar barn. De har gått på alla möjliga fertilitetskonsultationer, åkt till Finland och Tyskland, men varje läkare försäkrar dem om att de är friska. När ännu ett graviditetstest visar negativt, brister Ingrid i tårar. Hon tänker: Hur länge ska det gå innan någon ger mig ett barn? Gud ger dem åt dem som väntar, men varför är det så svårt för mig?
En ledig helg gåvilt hon i den centrala parken i Uppsala. Vädret är strålande, fåglar kvittrar i träden och luften doftar av hässle. Trots den vackra omgivningen känns hennes hjärta tomt. På en bänk ser hon en äldre dam, fru Andersson, som matar duvor med solrosfrön. Duorna samlas runt henne och kvittrar glatt. Ingrid sätter sig bredvid och fru Andersson räcker tyst en påse med frön. Ingrid strör dem åt duvorna och känner ett behov av att prata.
Hon berättar för fru Andersson att hon är ledsen över att inte ha barn. Den gamla lyssnar utan att avbryta. Säg mig, Ingrid, finns det någon som du tror att du har sårat djupt och glömt bort? frågar hon. Ingrid funderar och svarar att hon inte kan komma på någon. Är du säker? Kanske någon från skolåren? föreslår fru Andersson.
Ingrid minns då en flicka i hennes klass, Karin. Karin växte upp med sin farmor, hennes föräldrar var ofta frånvarande. Hon var mycket blyg och höll sig för sig själv, så kallad den stilla. På skolan blev hon ofta utskälld, men hon tystade ner sig. Ibland ringde hon Ingrid på hemmatelefonen och de pratade länge om böcker, filmer och läxor. På skolan närmade sig ingen Karin, och Ingrid höll sig därför på avstånd för att undvika att bli hånad för att umgås med den stillaste.
En dag kommer Karin till skolan i en tröja och kjol i stället för uniformen. Under rasten går blixtlåset på kjolen sönder och hon fixar den med en nål. Några pojkar smyger sig bakifrån, drar loss nålen och kjolen faller till golvet. Alla skrattar. Ingrid står tyst och ser på, hon känner medlidande men går inte fram. Karin drar upp kjolen, springer ut och tar sig till en närliggande å. Hösten är sen, vattnet är iskallt, men hon hoppar i och simmar tills hon blir yr. En förbipasserande man drar upp henne, lägger sin jacka över henne och larmar ambulansen.
Karin förs till sjukhuset, hamnar i koma några dagar och vaknar sedan med en allvarlig lunginflammation. Endast hennes farmor får besöka henne. Skolkamraterna hör bara en kort nyhet om hennes sjukhusvistelse och glömmer snabbt bort henne. Ingrid tänker på att gå och hälsa, men glömmer sedan bort det. Karin återvänder aldrig till skolan och ryktas ha drabbats av psykisk kris. Ingrid hör aldrig mer om henne.
Senare den kvällen ser Ingrid att fru Andersson har försvunnit och duvorna har flugit iväg. Inspirerad av mötet bestämmer hon sig för att resa tillbaka till sin hemstad Mora. Hennes föräldrar bor nu på en annan ort, så hon har inga släktingar kvar i Mora. Hon tar ledigt från jobbet, berättar för Erik att hennes föräldrar har önskat att hon ska åka dit, och ger sig av.
I Mora checkar hon in på ett litet pensionat och styr direkt mot den lilla stugan där Karin bodde. Huset ser likadant ut som förr, som om tiden stått stilla. Hon knackar på dörren och väntar länge. Dörren öppnas av en äldre kvinna, Karins farmor.
Ingrid? Vad gör du här?
Hej, jag undrar om Karin är hemma?
Hon är här, men vad vill du?
Jag behöver prata med henne, snälla låt mig få träffa henne.
Kom in, du är välkommen.
Ingrid går in i Karins rum. Karin sitter vänd mot väggen och målar. Hon vänder sig om, och Ingrid ser en kvinna som har förändrats mycket sedan den där dagen vid ån.
Karin, hej. Det är Ingrid Blomqvist, minns du mig?
Självklart, Ingrid. Vad vill du?
Jag har så mycket att berätta Jag förklarar om min sorg, om fru Andersson och allt som hänt. Karin lyssnar tyst, hennes ögon är mjuka men samtidigt fyllda av en djup sorg.
Jag väntade på dig den där dagen vid ån, i sjukhuset, varje dag. Du tänkte aldrig på mig. Jag är inte arg på dig för att du aldrig försvarade mig i skolan. Jag förstod att du var rädd för att bli hånad. Men när jag låg i sjukhuset och hörde att jag aldrig skulle få barn, önskade jag i mitt sinne att du också skulle bli utan barn. Jag kände mig förrådd av någon jag litade på. Jag trodde inte att en sådan tanke kunde bli sann.
Ingrid faller ner på knä.
Karin, förlåt mig, jag skämdes så mycket att jag inte stod upp för dig. Jag var självisk, tänkte bara på mig själv och missade ditt lidande. Jag har bett om förlåtelse hela mitt liv.
Karin blir först förvånad, men hennes hjärta är stort. Hon hjälper Ingrid upp.
Ingrid, jag förlåter dig. Jag ville alltid hjälpa dig, men visste inte hur. Jag bär ingen ilska.
De dricker te, småpratar om vädret och om framtiden. Ingrid tackar Karin och lovar att ringa ofta. Hon lämnar med en lätt känsla i bröstet.
Tre månader senare köper Ingrid ett nytt graviditetstest. Den visar två rader hon är faktiskt gravid. Hon springer genast till telefonen och ringer Karin.
Karin! Jag är gravid! ropar hon. Karin blir lycklig, hon har burit skulden för Ingrids ofrivilliga barnlöshet så länge. Ingrid ringer också Erik och sina föräldrar, alla blir överlyckliga. Graviditeten går utan komplikationer och en liten flicka föds, de döper henne till Alva. Karin blir fadder och accepterar med glädje.
Det är en påminnelse om hur ofta människor i ilska säger elaka saker, förbannar och önskar varandra ont. Sådana ord kan komma tillbaka som en boomerang till den som yttrat dem. Man bör därför avstå från att önska annat än välgång åt varandra och leva i frid och samförstånd i sitt inre.
