Kära dagbok,
När jag var sexton år gammal fick jag och min flickvän Märta, som jag hade träffat i sista året på gymnasiet i Stockholm, reda på att hon var gravid. Vi hade varit tillsammans ett år och var förälskade ända in i den sista raden av våra läroböcker. Att veta att vi hade en liten människa på väg gjorde oss både glada och rädda, så vi höll tyst för våra föräldrar. När mina föräldrar, Karin och Lars, fick reda på nyheten, blev de rasande. I vår familj var manuset tydligt: som enda son förväntades jag gå i toppen av utbildningsstegen och få ett prestigefyllt jobb, och för Märta var drömmen att slutföra sina studier på Uppsala universitet. Ett barn skulle enligt dem slå käppar i hjulet för den planen.
Min mor tog då beslutet i egna händer och tvingade mig att insistera på att Märta skulle göra abort. Det var fortfarande lagligt i Sverige, så operationen gick utan komplikationer och vi fick andas ut. Efteråt återgick vi till vårt vanliga liv, gick vidare med studierna och ett år senare gifte vi oss i en liten kyrka i Göteborg. Mina föräldrar stod åt sidan och lät oss ha vårt eget rum.
Sommaren efter bröllopet fick vi återigen veta att vi väntade barn, och den här gången firade vi med hela släktens glädje. Men i sjätte graviditetsmånaden började Märta blöda kraftigt. Ett litet barn föddes, vägd endast ett och ett halvt kilo, och efter tre timmar hade han gått bort. Läkarnas händer var maktlösa; de kunde inte stoppa blödningen och tvingades avlägsna Märtas livmoder.
Jag sitter nu vid hennes sida på sjukhuset och hör hur min mor, med tårar i ögonen, ber om ursäkt för att hon pressade på aborten för så många år sedan. Trots hennes ånger förändras inget för mig. Jag vet att jag aldrig kommer att få bli far. Det är som att en gammal saga säger: Man kan inte vända tiden, bara lära sig gå vidare.
Jag har insett att varje handling lämnar ett avtryck, och att ibland väger våra misstag tyngre än någon lyckad plan. Mitt i förlusterna har jag lärt mig att ansvar och respekt inför andra människors liv är det viktigaste vi kan ge varandra. Detta är min läxa: låt inte rädsla styra beslut som förändrar livet för alltid.
