Jag var bara sexton när jag upptäckte att jag var gravid med pojken jag älskade. Jag hade gått ihop med Erik i ett år, han var min klasskamrat på gymnasiet i Stockholm, och ett ögonblick förändrade allt. När vi fick veta att jag var med barn skakade vi av ren rädsla och tystnade för våra föräldrar. När min mamma Karin och min pappa Lars fick reda på det, exploderade de av ilska deras lugna fasad sprack som en trasig glasflaska.
Vår familj hade alltid setts som ett föredöme. Jag var den enda dottern, fick topprankningar i skolan och drömde om universitet i Uppsala. Erik och jag var fortfarande minderåriga, så beslutet om barnet skulle tas över av våra föräldrar.
Båda hade vi höga betyg och våra föräldrar hade stora förhoppningar om att vi skulle komma in på prestigefyllda högskolor, slutföra dem och sedan bygga framgångsrika karriärer. Ett barn kändes som ett hinder i deras noggrant planerade liv.
Därför tvingade min mamma mig till abort. Det var fortfarande lagligt och inom den tillåtna tidsramen, så operationen gick utan komplikationer. Efteråt återgick Erik och jag till vår vanliga rutin, fortsatte gå i skolan, började på universitetet och ett år senare gifte vi oss. Mina föräldrar blottade sig för vårt äktenskap, men lyckan kom snart igen när jag blev gravid en gång till. Vi var alla överlyckliga.
Men ödet slog till i sjätte månaden. Jag började blöda kraftigt. Barnet föddes förrädiskt litet knappt ett och ett halvt kilo och bara tre timmar senare hade han lämnat oss. Läkarna kämpade förgäves med blödningarna och tvingades till att avlägsna min livmoder. Jag skulle aldrig mer kunna bli mamma.
Karin stod vid min sjukhussäng, med tårar som rann nerför kinderna, och sa att hon levde med djup ånger över att ha tvingat mig till aborten för så många år sedan. Hennes ord kunde inte lindra den brinnande smärtan i mitt hjärta. Historien går inte att skriva om, och fel som begåtts kan inte repareras. Nu är jag för alltid utan möjlighet att föda barn. Jag vet inte om Erik och jag kan hålla ihop vårt äktenskap och finna lycka utan den lilla fröjden som barn brukar ge en vanlig familj.
