Igår morgon slog Freja på mobilens maxvolym, bara för säkerhets skull. Även om en röst i hennes bröst visste att han aldrig skulle svara. Känslan var som den tryckande föraningen av ett regn tjock, oundviklig, som om luften tjocknade före en storm. Men hon tryckte ändå på knappen. Hoppet är som ett gammalt ärr: det gör ont, men låter sig inte släppa.
Freja slöt håret i en slarvig knut, med en nonchalant noggrannhet som gjorde att det såg naturligt men ändå fint ut. Hon drog på sig den mörkgröna kappan den samma som han en gång hade sagt gjorde henne till en höstskog. Sedan dess hade hon knappt använt den, men idag tog hon fram den ur garderoben. Hon målade läpparna i en klar röd nyans, för ljus röd, alldeles för iögonfallande för en morgonpromenad till apoteket och konditoriet.
Apoteket var fullt av dämpade röster. Någon harklade sig hårt i ett hörn, någon annan diskuterade priset på receptbelagda droger, och en tredje stod tyst och vaggar på ett ben. Doften av örter och något skarpt, medicinskt, fyllde rummet. Freja plockade upp de vitamintabletter han en gång rekommenderat, tre år tillbaka när de fortfarande drack kaffe tillsammans på morgonen. Hon höll förpackningen i händerna, läste den lilla texten. Utgångsdatumet: hösten 2025. Som om tiden i den lilla kartongen räknade ner sina sista månader.
Konditoriet var som alltid: en kille med en tatuering på handleden bakom disken, doften av nybakat bröd och kanel, och en knastrig låt som spelades från en gammal högtalare. Freja köpte en blåbärskroasan den han en gång kallat morgonsmak med ett leende medan han torkade smulor från hakan. Hon tog två stycken. En till teet hemma, som förr när allt var enklare. Den andra bara så. För att ha något kvar. Ett litet stycke av det förgångna som kunde gömmas i fickan.
När hon kom hem frös tiden. I lägenheten hängde en tung tystnad, som damm som lagt sig på gamla böcker. Luften stod stilla, som om den fruktade att röra sig. Mobilen låg på fönsterbrädan, bildskärmen neråt, som om den skämdes inför hennes blick. Inga meddelanden. Inga samtal. Som om världen gått förbi utan att märka henne. Som om hon själv blivit en skugga som smälte in i gryningens grå ljus.
Freja satte på vattenkokaren, lät kappan glida av sig långsamt, som om hon räddes för att störa tystnaden. Hon placerade skorna prydligt vid dörren, räta upp kragen på galgen. Hon satte på den gamla radion en röst rapporterade trafikstockningar, sedan ett snöfall, sedan en ny utställning på stadsmuseet. Allt kom fram som ett vattnet drag. Hon tog en klunk te för starkt, brännande. Men hon svalde utan att rycka på näsan. Hon närmade sig fönstret, tryckte pannan mot den kalla rutan.
Ute föll snön fin, stickande, den lade sig på paraplyer, halsdukar, asfalt och försvann genast igen. En ung far i en mörk park justerade sin sons mössa med den varsamma omsorg som bara år av erfarenhet ger. Äldre par gick hand i hand, som om deras händer förenats under årtionden. Någon skyndade sig, halkade på den isiga trottoaren, någon skrattade med näsan i telefonen, någon stannade framför en skyltfönster fylld av julgransljus. Livet flöt bullrigt, levande, likgiltigt. Förbi henne, som ett tåg som lämnat perrongen medan hon stod där och tvekade att hoppa på.
Han skrev inte.
Men Freja tog en kvast och sopade golvet, även om dammet knappt fanns. Hon ringde till moster lyssnade på berättelser om sommarstugan, grannen, ett nytt pajrecept. Hon vattnade den gamla kaktusen, kontrollerade noga att den inte börjat gulna. Hon bokade tid hos läkaren en liten sak hon skjutit upp i månader. Hon kollade kvittona allt betalt, men satte en bock i dagboken. Hon tvättade filten och la till lite dofttvätt, så att hemmet doftade varmt och levande.
På kvällen tände hon ljus i samtliga rum. Inte för att hon fruktade mörkret, utan för att huset då kändes levande fönstren glödde, reflekterade i det blöta asfalten som om de viskade: här finns någon. Här finns liv.
Freja såg sin spegelbild i glaset och tänkte: Han skrev inte. Men jag jag är här. Inte som en ursäkt, inte som en utmaning, bara en tyst sanning. Som ett ljus du tänder för dig själv, för att minnas att du fortfarande finns.
