Ebba sätter på telefonen på maximal volym i morse, bara för att vara på den säkra sidan. I djupet av sig vet hon att han inte kommer att skriva. Känslan är som en förestående regnskur tjock, oundviklig, som om luften tjocknar inför ett oväder. Trots det trycker hon på play. Hoppet är som ett gammalt ärr: det gör ont men släpper inte taget.
Hon samlar håret i en slarvig knut, med precis lagom omsorg så att det ser naturligt men ändå vackert ut. Överdragskläderna är en mörkgrön kappa, den som Erik en gång sade får henne att påminna om ett höstskogsparti. Hon har knappt använt den sedan, men idag tar hon den ur garderoben. Hon sminkar läpparna i en djup röd nyans, för stark för en morgonpromenad till Apoteket och bageriet i Gamla stan.
Apoteket är fullt av ljud. Någon hostar raspigt i ett hörn, någon diskuterar priset på receptbelagda läkemedel, en annan står tyst, växlande från fot till fot. Doften av örter och något syrligt, medicinskt, hänger i luften. Ebba plockar upp vitaminer de som Erik rekommenderade för tre år sedan, när de ännu drack kaffe tillsammans varje morgon. Hon håller förpackningen i händerna och granskar den lilla texten. Bäst före nästa höst, som om tiden räknas ner även i den här lilla lådan.
I bageriet är allt som vanligt: en ung man med en tatuering på handleden bakom disken, doften av nybakat bröd och kanel, och dämpad musik från en sliten högtalare. Ebba köper ett kringla med hallon den han en gång kallade för morgonsmaken med ett leende medan han torkade smulor från hakan. Hon tar två; en för teet hemma, som förr när livet var enklare, den andra bara för att ha den, som en liten bit av det förflutna som hon kan stoppa i fickan.
När hon kommer hem stannar hon upp. Lägenheten är tyst tung som damm som har lagt sig på gamla böcker. Luften känns frusen, som om den är rädd för att röra sig. Telefonen ligger på fönsterbrädet, skärmen neråt, som om den skäms för hennes blick. Inga meddelanden, inga samtal. Världen verkar gå förbi utan att märka henne, som om hon själv blivit en skugga som smälter in i gryningens grå ljus.
Ebba sätter på vattenkokaren, tar av kappan långsamt, som om hon är rädd att störa tystnaden. Hon placerar sina kängor vid dörren, räcker upp kragen på galgen. Hon slår på den gamla radion; en röst rapporterar om trafikstockningar, sedan om ett kommande snöfall, sedan om en ny utställning på Moderna museet. Allt låter som om det kom från under vattnet. Hon tar en klunk te för varmt, brännande men sväljer utan att rycka på smärtan. Hon går fram till fönstret och trycker pannan mot den kalla glasrutan.
Ute faller snön fin och stickande, den lägger sig på paraplyer, halsdukar, asfalten och försvinner lika snabbt. En ung pappa i en mörk park justerar sin sons mössa med den omsorg som bara år kan ge. Äldre män går hand i hand, som om deras händer har växt ihop under årtiondenas tid. Någon skyndar fram över den isiga trottoaren, någon skrattar med telefonen i handen, någon står stilla framför skyltfönstret med julgransbelysning. Livet rinner förbi bullrigt, levande, likgiltigt. Som ett tåg som lämnar perrongen medan hon står kvar, obeslutsam att hoppa på.
Han skrev inte.
Ebba sopar golvet med en kvast, fast det nästan inte finns någon damm. Hon ringer sin moster, som berättar om sommarstugan, grannen och ett nytt recept på äppelkaka. Hon vattnar sin gamla kaktus noggrant, kontrollerar att den inte blivit gul. Hon bokar en tid hos vårdcentralen en liten sak hon skjutit upp i månader. Hon går igenom kvitton, alla betalda i kronor, och sätter en bock i sin agenda. Hon tvättar filtens, tillsätter lite extra doftmedel så att hemmet doftar varmt och levande.
På kvällen tänder hon ljus i varje rum, inte för att hon är rädd för mörkret utan för att huset då känns levande fönstren glöder och reflekteras i det blöta asfalt, som om de viskar: någon är här. Någon lever.
Ebba ser sin spegelbild i glaset och tänker: Han skrev inte. Men jag jag finns. Ingen ursäkt, ingen utmaning, bara en stilla sanning. Som ett ljus som du tänder för dig själv, för att minnas: du är fortfarande här.
