Du har varit hos henne igen,Alfhilds ögon blev tårfyllda när hon stirrade på sin man.
Erik snubblade på orden och tappade sömnen i handen.
Klockan!hon pekade på hans handled.
Jaa, så är det,Erik viftade med handen så att ärmen dolda klockan.
Jag såg lådan i soporna,sade Alfhild,och där låg till och med kvittot!
Erik sänkte blicken och studerade tallriken.
Vi kom överens om att du inte skulle gå till henne igen,Alfhilds röst bar en sting av förolämpning.Du lovade! Du svor!
Men Alfhild,gick Erik på,hon bett mig så gärna! Jag vet att jag lovade, men hon är ju fortfarande min chef! Hur kunde jag säga nej?
Artigt!Alfhild behöll lugnet.Jag är gift! Jag älskar min fru!
Så jag var tvungen!hon suckade.Men med all respektErik är ju inte den enda arbetsgivaren i Stockholm!
Alfhild, tänk logiskt,Erik samlade sina tankar.Hon ger mig nu de bästa villkoren som tack för mina tidigare insatser,Alfhild knirrade med tänderna men tystnade.Skulle någon annan firma erbjuda samma? Troligen inte!
Att sitta på din egen rygg är inget man själv vill ha. Och hon hade bara ringt i ett nödfall, ur gammalt minne! Dessutom var klockan inte det enda jag hade med mig.
Det är både till dig och till Kattis!han räckte fram guldkedjor med stjärnteckenhalsband!
Vilken himmelsk generositet,sade Alfhild sarkastiskt.Sälj det och ge mig pengar! Varken jag eller Kattis kommer någonsin att ha på oss dem!
Jag kör tillbaka dem till affären,Erik ryckte på axlarna.Kvittot ligger här, den där Valentina Griffins mamma la det åt mig.
Och klockan!Alfhild nickade mot hans handled igen.
Åh, visst!Erik såg förvirrad ut.Men nej, lådan och kvittot är borta!
Alfhild la lådan på bordet framför honom.
Okej,Erik svarade torrt.Jag fixar det. Är du nöjd?
Och gå inte dit igen!Alfhild fortsatte.Kläm dig loss på alla sätt du kan, men låt det inte hända igen!
Erik klickade med tungan, vände bort huvudet och suckade:
Alfhild, hon lovade att det var sista gången, men du måste förstå att vår ekonomi hänger på hennes lön! Och om hon säger
Då måste du säga nej!Alfhild avbröt.Det var bara en nödlösning. Vi har ingen sån här brist längre!
***
Man vet aldrig hur långt man kan gå när nöd drar i halsen. Man säger ofta att man skulle gå överallt, men det är oftast bara bravader. Det finns alltid en gräns, även i svåra tider.
Erik och Alfhild hade inte det enkla livet. Deras barndom var inget rosigt. De kom inte från ett barnhem, men drömde ibland om ett sådant. De växte upp i stora familjer.
Om de hade haft tur eller otur, hamnade de i mitten. Inte för mycket ansvar på deras unga axlar, men ändå fanns det jobb att ta.
Rikedom för dem var bara att inte gå hungrig, ha kläder på sig, skor på fötterna och en varm filt att krypa under så kallat lycka. En liten miss kan betyda att du får avstå från middagen eller sova i ladan.
Redan som barn fick de lära sig att slingra, överleva, ljuga, ta och försvara sig! Om psykisk trauma, som vi idag pratar om, tänkte de inte ens på då.
De blev likt pärlor på ett snöre. Med dessa halsband lämnade både Alfhild och Erik hemmet bakom sig, med löftet att aldrig gå tillbaka.
De fick välja. De kunde resa till närmaste större stad, men de valde att köra tusen mil för att bosätta sig någonstans mindre. Drömmen var att ingen skulle kunna hitta dem att klippa alla band till släktingarna en gång för alla.
I slutet av sina resor möttes de. Det kan verka som slump, men ibland drar liknande öden varandra.
När de delade sina historier skrattade de åt hur lika deras liv var.
Det är väl människans natur,sade Erik filosofiskt.Vi är bara två miljoner kilometer från varandra i Sverige, talar olika dialekter, men vi har brutits på samma sätt!
Gemensam smärta förenar bättre än gemensamma mål. Så förr eller senare blev bröllopet oundvikligt.
Det är alltid tungt ensam, särskilt i början. Tillsammans kan man flytta berg. Så Erik och Alfhild började sin gemensamma resa mot lycka.
De studerade, pluggade på sidan och jobbade, men på olika håll. De ville ha allt de saknat som barn: god mat, nya kläder, bekväma skor och egna små prylar! Och såklart ett eget hem.
Problemet blev att spara till första handpenningen. Allt som fångade deras blick behövde pengar, och utan dem kändes livet trist.
Det var ingen hälsosam vana, men det blev deras parkarakteristik. Det ledde aldrig till bråk, för de var så lika.
När Alfhild blev gravid fick de prioritera.
Älskling, snart blir vi fler, men en liten lägenhet med ett barn
Jag förstår,svarade Alfhild.Vi sparar till handpenningen!
Det gick inte så smidigt. De hittade en gammal lägenhet på andrahandsmarknaden, lite sliten men deras.
Vi får renovera,Erik ryckte på axlarna.Stockholm byggdes ju inte på en dag! Det är vår lägenhet!
Jo,sade Alfhild trött, på sin sista månad.och sedan betalar vi tjugo år!
Vi betalar!slog Erik på som om han hade en roll i en reklamsnutt.
Efter att Kattis föddes satte de sig ner och räknade. Matematik är exakt, och pengar älskar siffror. Med lite sparsamhet och inga onödiga köp, såg de att de skulle klara av lånet.
Det fanns många osäkerheter: inflation och sånt. Men de räknade med dem också.
När Alfhild var kassör på en matbutik och Erik manager på ett kontor, hoppades de på löneförhöjningar. En löneökning skulle göra livet lite “mer mättande”.
När Alfhilds löneökning kom, ramlade den i en brunn av kopparpannor. Kattis blev sjuk. Läkarna kunde inte först identifiera vad som hänt den tolvåriga flickan.
Det visade sig att hon hade smittats av en exotisk sjukdom från ett mobilt djurparkt som rullade genom deras stad. Behandlingen var dyr och tog år.
Vi har fått låna ränta på lånet,sade Erik,men bara i ett år. Mer får vi inte.
Vad gör vi nu?frågade Alfhild i tårar.
Jag vet inte,svarade Erik förvirrat.Vår VD sålde företaget. Nu är en ny chef på plats och alla löneökningar är frysta. Jag ska gå till henne på knä och be om en befordran för Kattis skull!
Alfhild nickade:Hon är ju en kvinna, hon förstår! Jag hoppar också in, lovar!
Tre dagar senare kom Erik hem i en dimma av förvirring. Lyckligtvis var nästa dag lördag.
På morgonen frågade Alfhild vad han hade gjort i natten.
Alfhild, jag vet inte vad jag ska säga,sade Erik med tungt huvud.Vår nya chef, Valentina Magnusson, är en ensamstående kvinna! Hon säger att hon behöver “särskilda tjänster” för sin hälsa och är villig att betala även ge mig en löneökning!
Är du galen?utbrast Alfhild.Du är ju gift!
Ja, många gånger!svarade Erik.Hon menar att jag är frisk och pålitlig, utan några sjukdomar. Det är bara affär, inget mer. Pengarna kommer från henne, allt är bara “affärssamtal”!
Alfhild var i total förvirring. På ena vågen stod hennes dotters hälsa, på den andra ett “affärssamtal”.
Vad tänker du?frågade Alfhild lågt.
Vad du säger, så blir det,svarade Erik.
Alfhild insåg att Erik redan hade gett henne ansvaret att bestämma, så han var mentalt och fysiskt redo. Han hade diskuterat frågan med en flaska i handen hela natten.
Han bestämde sig för Kattis skull. För sig själv hade han knappast vågat säga något.
Han kollade chefens profil på LinkedIn:
Femton år äldre än mig,läste Erik.Ingen partner, inga barn, bara en affärskvinna med plånbok som hjärta. Hon köper vad hon vill.
Alfhilds ansikte blev blekt. Att ge bort sin make till en annan kvinna var omöjligt utan att veta mer.
Erik, säg till henne attdet var en svår sak att formulera.Säg att det bara är för Kattis! När hon blir frisk är allt över!
Jag sa det direkt,blusade Erik.Jag blir bara “manlig”. Men Kattis måste räddas!
Fyra år tog det innan Kattis blev frisk. Fyra långa år av Alfhilds oro medan Erik ringde och berättade att Valentina Magnusson hade kontaktat honom.
När löneökningen väl kom, blev Erik först chef för avdelningen, sedan biträdande chef för filialen. Karriären fortsatte, men det tog tid.
Valentina var godmodig med gåvor och kvitton. Hon betalade inte bara för Kattis behandling, utan även extra kontanter. Hon biföll alltid en inköpslista så att gåvorna kunde returneras.
Kattis återhämtning sammanföll med att paret betalade av lånet. Allt tack vare Eriks flit.
När de fick de sista analyserna av Kattis, suckade Alfhild:
Det är slut, min kära, du behöver inte längre…hon stoppade ordet….ärga din chef! Vi kan bara jobba som vanligt.
Tack gode Gud,sade Erik med lättnad.Jag ska berätta för henne imorgon!
En månad senare hittade Alfhild en ny skjorta i Eriks garderob, inget från affären utan från en dyr designer. Sen en slips med guldfäste, en ny läderplånbok och en hög med pengar i den.
Bonus för ett bra jobb i filialen,sade Erik.Jag är nu chef för filialen! Och klockan!
Alfhild hade ingen aning om hur mycket den kostade förrän hon hittade lådan och kvittot i sopkärlet.
Vilka presenter!hon ropade.
Erik, som fortfarande levererade “tjänster” till sin chef, insåg att det var dags att agera.
Vad du förstår!utbrast han.Vi har ingen brist! Vi lever i vårt lilla bo! Vi sparar överallt, jag vill leva normalt! Jag vill ha en bil! En semester! Jag vill ha klänningar, skor, smycken, pälsar! Och för Kattis ett bra liv, bra utbildning, så hon inte måste bo i hyresrummen som vi.
Så du måste gå till någon annan?frågade Alfhild förvirrat.Du kan ju inte bara fortsätta så här!
Erik svarade:Jag vill bara det bästa för familjen.
Alfhild stirrade på hans rödgröna klocka och sa:
Så tydligt som du kan skriva, men nu är det nog. Tack för att du hjälpte Kattis bli frisk, men jag står ut med det här inte längre! Gå!
Erik förstod aldrig varför Alfhild jagade honom ur huset.
Vad spelar det för roll?det är för Kattis, så det är okej! Jag har också rätt! Jag har jobbat hårt!
