Du var där igen,sade Eira med tårar i blicken, medan hon stirrade på Erik.
Erik stönade, tappa en sked.
Klockan!pekade hon på hans handled.
Ja, så är det,viftade Erik nonchalant med handen så att ärmen dolde klockan.
Jag såg lådan i soptunnan,sade Eira,och där låg till och med kvittot!
Erik sänkte blicken och granskade tallriken.
Vi kom överens om att du inte skulle gå till henne igen,sa Eira med sårad röst.Erik, du lovade! Du svor!
Åh, Eira,började Erik,hon bad mig så tydligt! Jag förstår att jag lovat, men hon är ju fortfarande min chef! Hur skulle jag kunna säga nej?
Artigt!sade Eira och höll tillbaka tårarna.Jag är gift! Jag älskar min fru!
Jag var tvungen! Men med all respektsuckade Eira.Erik, hon är inte den enda arbetsgivaren i stan!
Låt oss tänka logiskt,samlade Erik sig.Hon ger mig just nu de bästa villkoren som tack för mina tidigare insatser.Kommer någon annan arbetsgivare i Västerås kunna erbjuda lika?tänkte Eira men tystnade.
Jag sitter på hennes axel, du förstår att du inte vill ha det så,fortsatte Erik.Hon har gjort ett undantag och hänvisat till gamla minnen. Klockan är bara en del av det jag har medtagen.
Till både dig och Klara,sade Erik,guldkedjor med zodiakhängsmycken!
Vilken himmelsk generositet,syrade Eira.Sälj dem och betala tillbaka! Varken jag eller Klara kommer någonsin att bära dem!
Jag kan bara lämna tillbaka dem i affären,ryckte Erik på axlarna.kvittot ligger i en låda som Birgitta, vår chef, har lagt där.
Eira nickade mot hans handled.
Åh, riktigt!satt Erik ihop på munnen.Men vänta, lådan och kvittot är borta!
Eira la lådan och kvittot framför honom på bordet.
Okej,svarade Erik torrt,jag återlämnar dem. Är du nöjd?
Och gå inte längre till henne! Gör vad du måste, men låt det aldrig hända igen!
Erik klickade med tungan, vände bort huvudet och suckade:
Eira, hon lovade att det var sista gången, men du måste förstå att vår försörjning hänger på lönen hon ger oss! Om hon
Då måste du säga nej!härjade Eira.Det var bara ett tvångsåtgärd. Nu har vi ingen sådan nöd längre!
***
Ingen vet hur långt man kan gå när nödslagen tar i halsen. I sådana stunder säger man ofta att man kan göra vad som helst, men det är ofta bara bravader. Det finns alltid en gräns man inte passerar, även i akut nöd.
Erik och Eira hade en tuff bakgrund. De växte upp i ett stort barnhem, men drömde ibland om att komma därifrån. De kom från stora, fattiga familjer.
De hamnade mitt i livet varken helt överväldigade av ansvar, men ändå med hårt arbete. Välfärd var för dem en dröm om att ha något att äta, kläder på kroppen och ett varmt hem. Ett litet fel kunde betyda att middagen gick förlorad eller att natten fick tillbringas i ladan.
Redan som barn lärde de sig överleva, ljuga, ta och försvara sig. Psykiska trauman fanns, men de pratade inte om dem.
De bar på sina drömmar som pärlor på en tråd och lämnade föräldrahemmen med hopp om att aldrig återvända.
De kunde ha flyttat till en större stad, men både Eira och Erik valde att resa tusen mil och slå sig ner i en mindre ort snarare än i Stockholm.
De var fast beslutna att deras släktingar aldrig skulle hitta dem att klippa alla band för gott. Så när de möttes på sista stoppet i deras vandring, var det ingen slump, utan ett ödesdrag.
När de delade sina livshistorier, förvånades de över hur lika deras öden var.
Det måste vara människor som gör det så,reflekterade Erik.Vi är två tusen kilometer från varandras hem, talar olika dialekter, men vi har blivit brutna på samma sätt.
Gemensam smärta förenar mer än gemensamt mål. Så gick de in i äktenskapet med en gemensam dröm om lycka.
De studerade, jobbade deltid och så småningom tog de olika heltidsjobb, för att samla det som de saknat som barn god mat, nya kläder, bekväma skor och egna små prylar. Och naturligtvis ett eget hem.
När de skulle köpa en lägenhet, var sparandet en mardröm. Allt de såg verkade oumbärligt. Deras familjekultur utvecklades till en ständig jakt på mer, men tvister saknades eftersom de båda ville samma sak.
När Eira blev gravid, tvingades de sätta sina drömmar åt sidan.
Älskling, snart blir vi fler, men att hyra en lägenhet med en liten bebissade Eira.Vi sparar till kontantinsatsen!
De köpte en sliten lägenhet på andrahandsmarknaden, renoverade den och kallade den sin.
Vi fixar det,sade Erik.Sverige byggdes inte på en dag! Det viktigaste är att den är vår!
Ja,svarade Eira trött, i sista graviditetsmånaden.Och vi betalar i tjugo år!
Vi klarar det!slog Erik med glädje.
Efter Klara föddes satte de sig med en kalkyl: om de undvek onödiga utgifter och sparade lite varje månad, skulle de klara av lånet. De räknade med inflation och oförutsedda kostnader, men trodde på sin plan.
Eiras arbetsplats var en mataffär i Uppsala, Erik var avdelningschef på ett kontor i Göteborg. Ett lönehöjning skulle förbättra hushållets ekonomi.
När Klara blev sjuk och diagnostiserades med en exotisk sjukdom efter ett besök på en sällskapsdjursgård, blev de tvungna att ta ett hypotekslån med bara ett år.
Vad gör vi nu?frågade Eira i tårar.
Jag vet inte,svarade Erik.Vår nya chef, Birgitta, har sålt företaget. Alla löften om löneökning har fryst. Jag måste gå till henne på knä och be om en befordran. Jag måste arbeta som en galning för att rädda Klara!
Eira nickade.
Gör det,sade hon.Hon är ju bara en chef, hon kan förstå!
Tre dagar senare kom Erik hem i mörker, utan svar. Nästa dag var lördag.
På morgonen frågade Eira varför han varit så tyst.
Älskling, vår nya chef Birgitta är ensam och behöver någon att lita på. Hon är villig att betala för mina tjänster,svarade Erik.
Är hon galen?utbrast Eira.Du är gift!
Så många gånger!bekräftade Erik.Hon säger att jag är pålitlig och att hon bara vill en affär utan känslomässiga komplikationer. En ren tjänst, pengar för pengarna.
Eira stod i förvirring, med sin dotters hälsa på ena vågen och den affärsmässiga avtalet på den andra.
Vad tänker du?frågade hon tyst.
Vad du säger, blir verklighet,svarade Erik.
Eira förstod att Erik hade lämnat beslutet i hennes händer och att han redan var mentalt och fysiskt beredd. Han hade dragit fram Birgittas profil på sociala medier: femton år äldre, inga barn, ingen make, en ren affärskvinna med plånboken som hjärta.
Erik, du måste säga åt henne attklarnade Eira, men orden var svåra.
Jag sa till henne att det bara är för Klara. När hon blir frisk, slutar allt,svarade Erik rodnad.
Fyra år gick innan Klara återhämtade sig. Under den tiden ringde Erik till Birgitta några gånger i månaden.
Till slut fick Erik en befordran: först avdelningschef, sedan biträdande chef för filialen. Gåvorna flödade kontanter, presentkort och ännu mer pengar. Birgitta skickade kvitton så att de kunde returneras.
När Klara slutligen blev frisk, hade paret precis betalat av hela lånet. Erkänsla fyllde Erik.
Det är över, min kära, du behöver inte längre …sade Eira med lättnad.
Äntligen!utbrast Erik.Jag ska berätta för henne imorgon!
En månad senare hittade Eira en lyxig skjorta i Eriks garderob, ett dyrt slipsklämma och en ny plånbok med pengar.
Det måste ha kostat en förmögenhet,syrade Eira när hon hittade en slängd låda med kvitto i soptunnan.
Erik fortsatte att leverera tjänster till sin chef.
Vad tror du?ropar Erik.Vi har inget behov! Vi lever i en bur och sparar på allt. Jag vill ha en bil, gå på semester, ge dig kläder, skor, smycken, pälsar! Jag vill att Klara får en bra utbildning! Om jag måste sälja mig till någon, så gör jag det för familjen!
Eira stod stilla, hennes ansikte bleknade av chock. Vattnet i hennes hjärta frös.
Sådär går det inte!sade hon, bitande på tungan.Du har använt vår dotters hälsa som ursäkt! Jag tackar för att du räddade henne, men jag vill inte längre stå vid din sida när du säljer dig själv! Gå!
Erik förstod aldrig varför Eira drev bort honom.
Vad spelar det för roll? När det gäller vår dotter kan jag göra vad som helst, men annars är det förbjudet!svarade han.
Eiras tystnad talade högre än ord. Hon hade gjort sitt val. Den dramatiska scenen avslutades med hennes sista blick mot den glittrande klockan på Eriks handled en symbol för alla löften som brutits och alla drömmar som fortfarande hänger i luften.
