Kära dagbok,
Idag kom den tunga resväskan som min man hade packat åt mig. När jag öppnade den hörde jag hans röst: Säg inte dumheter!. Det fick mig att le åt hur ofta han gör sig förvirrad av min lilla envishet.
Det var då jag först fick idén om en videokamera inte bara en idé, utan jag installerade den överallt i vår lägenhet i Södermalm. Jag berättade inget för Viktor, min fästmö, för överraskningarna är ju de bästa. Och ja, överraskningen blev verklig.
Jag tänkte för mig själv, Hur tur att jag gifte mig med Viktor och inte med den klumpiga Sture Karlsson! Han hade säkert hamnat i en billig hyreslägenhet ute på vägen bakom Ringvägen. Enligt mig kunde Sture aldrig nå någon högre höjd än hans eget namn. Folk kallar honom ändå Sture, för som man säger här: Man kallar båten vad den heter, så seglar den i rätt riktning.
Vem skulle nå tänka på att kalla en stor krigsherre för Sture den store? Ingen! Det vore som att kalla Lenin för Vicke helt olämpligt. Men Sture Bäck låter ändå lite charmigt, och filmen Operation Y och andra äventyr hade utan hans namn bara varit en dum historia.
Sture och jag har känt varandra sedan skolan. Vi, Viktor och jag var ofta tre tillsammans, vandrade runt i Gamla Stan och drack glögg på de gamla caféerna. Sture förlorade alltid för Viktor, men han verkade inte märka det. Det hindrade inte vår vänskap Sture var ju bra på det. Så när Ylva (jag) efter studentexamen väljer Viktor, blir Sture den som måste gå. Han blir den tredje i vår lilla triangel.
Tre månader senare, efter att Viktor gått på universitetet, lämnade han mig för en kurskamrat. Jag ringde då Sture, men för första gången kallade jag honom för Sune. Den trogna vännen dök upp, tröstade mig och hjälpte mig ur min dvala. Ett förhållande uppstod aldrig mellan oss, men för honom räckte det att bara stå vid min sida.
När våren kom föll mitt hjärta för en annan en äldre student vid mitt universitet, en viss Arvid. Vi möttes i biblioteket, där böcker fortfarande finns i tryck, inte bara som eböcker. Sture föll då helt i glömska, försvann till bakgrunden medan all min tid gick åt Arvid.
Sture, som efter skolan gick på en högskola för arkitektur och stadsplanering, bar alltid på någon meningslös idé. Jag studerar ett år till, så får jag ett yrke! brukade han säga. Han kom från en stor familj där pengar värderades högt. Sen kan jag gå på universitetet om jag vill!
Jag tröttnade på den välskräddade, men ändå tråkiga ungkarlen. Jag ville ha kärlek, kramar, men inte med honom. Snart fick jag det med Arvid, som öppnade mitt hjärta för nya känslor. Vi bestämde oss för att gifta oss när han tog examen.
En kväll ringde Sture och påminde mig om återträffen för skolan. Kom du, Ylva? frågade han. Jag tackade ja, tänkte att Viktor skulle se vad han missat. Sture hade börjat arbeta på ett välrenommerat byggföretag och tjänade bra, och han och Viktor höll fortfarande kontakten.
Jag fick veta att min tidigare förälskelse, Viktor, nu var ensam och också planerade att gå på återträffen. Det blev en kall februarilördag. Jag klädde mig i en söt klänning, en minkluva ovanpå, och Sture körde mig i sin egen Volvo. När jag såg Viktor igen inser jag att jag bara lurade mig själv inget hade saknats, bara en brinnande låga under ytan väntade på sin stund. Och den stunden kom.
Viktor såg också förändrad ut, och han hade inte berättat för Sture att han var glad att se mig. Sture märkte inget, för för honom var jag alltid den vackraste varför skulle något behöva förändras? Vi såg på varandra, gick sedan utan ett ord till hans lägenhet, och vi tog igen vad som gått förlorat under åren. Sture fick återigen vara den tredje.
När Arvids bröllop skulle bli av i augusti, var jag redan gravid och gifte mig med Viktor. Victor hade föreslagit. Nu väntar vi vårt första barn ultraljudet visar att det blir en liten flicka!
Viktor blev efter bröllopet kvällspersonal och började jobba som leveransbud, ett yrke som idag är eftertraktat och betalar bra i kronor. Jag tog examen som läkarstudent på extraknäck och mina föräldrar hjälpte till med pengar. Så blev vårt liv en vanlig, lycklig vardag.
Vi fick vårt barn, lilla Linn, efter den utsatta tiden. När det var dags för mig att börja studera igen, växte Linn upp och började gå. Vi bestämde att inte skicka henne till förskola vem vet vad som kan hända där, och hon är för ung för att berätta om sig själv. Så vi anlitade en barnflicka, eftersom mina föräldrar fortfarande är aktiva på arbetsmarknaden. Jag valde den tjugofemåriga Agneta, som studerar på distans och jobbar extra som barnflicka. Hon hade bra referenser, men jag tyckte hon såg lite för allvarlig ut bättre att ha någon som inte gräver sin egen grav.
Agneta begärde en lägre lön än vad vi föreslog, så ekonomin gick ihop. När Agneta började, fick hon snabbt kontakt med Linn, som gärna gick med henne “på händerna”. Om Linn hade känt sig obekväm, hade hon säkert visat det med gråt eller skrik, men hon var lugn.
En dag upptäckte jag en blåsning i Linns bakre område inget som skulle hända i vårt moderna samhälle med engångsblöjor. Jag valde att inte säga något till Agneta, rädd för vad det kunde leda till. Det fanns så många barnkrämer på marknaden idag att jag fixade det själv. När det blev värre, ringde jag barnläkaren, som konstaterade en allergisk dermatit.
Agneta svor att hon inte hade gett Linn någonting, trots att hon har kurs i sjukvård. Min man hörde också på: Säg inte nonsens! Vi ska ta prov på allergener, men låt inte oron ta över.
Jag tänkte på videokameran igen, som jag installerade överallt. Jag berättade inte för Viktor, för överraskningarna är de bästa. Och återigen blev den en verklig överraskning.
Det visade sig att Linn nästan lämnades ensam när jag var på universitetet. Viktor och Agneta hade sina egna sysslor i sovrummet, medan vår lilla flicka gick runt i de två andra rummen. På soffor och fåtöljer låg chips Viktors favoritsnacks och Agneta åt också av dem. Så fick lilla Linn en liten smak av chips.
När jag kom hem såg jag hur allt hade städats. Det var faktiskt bra. Jag fick senare veta att Agneta var den första kärleken Viktor hade haft på universitetet. När han lämnade henne, tog hon sina papper och började jobba som barnflicka. Hur allt sammanflätas är en gåta. Kanske var det ingen slump kanske hade min make pekat på henne.
Vår lägenhet ägdes av mina föräldrar, så vi fick inte bo där riktigt själva. Jag fick vänliga ord med lite svordomar från både barnflickan och min make, samt en packad resväska med hans tillhörigheter. Jag tänkte inte förlåta honom. De gick bort, tillsammans. Viktor försökte inte ens be om ursäkt, som om inget var fel.
Jag kände mig illamående, som om alla misstag hade slagit mig i pannan. Då kom jag på den klumpiga men trogna Sture han skulle rädda mig med sina typiska, lite slappa skämt. Men den här gången kunde han inte komma. Det går inte, Ylva! hörde jag honom säga, i stället för hans vanliga Jag har förstått, Ylva är på väg!.
Sture? undrade jag. Det var något nytt. Varför? frågade jag. Jag åker till min fru på förlossningsavdelningen, vår son föddes, så jag måste gå! svarade han snabbt och hängde upp. Jag hade aldrig hört honom säga så.
Jag tänkte på hur hans son kunde finnas om han själv aldrig var med mig. Hur kunde jag förvänta mig att någon annan skulle hoppa in i mitt liv åt mig? Viktor hade precis fått en befordran och ledde nu en avdelning. Jag kände en bitter besvikelser, som om alla hade övergett mig både maken och den vän som skulle vara min räddning.
Men tänk om Linn någon dag kvästs? Skulle ingen av dem ha hört hennes skrik från det låsta sovrummet? Jag tror att Sture aldrig skulle ha gjort mig illa. Jag hoppas bara att jag en dag finner ro, med min lilla flicka, min man som lär sig uppskatta vad vi har, och kanske en dag får jag återigen ett skratt från en gammal vän.
Tack för att du lyssnar, kära dagbok.
