Jag vet inte längre hur jag ska förklara för min svärdotter att min son lider av magsår och måste ha en strikt diet.
Min son, Erik, är 27 år gammal. För ett halvt år sedan gifte han sig. Hans fru heter Barbro. Vid bröllopet fick Barbros föräldrar dem ett fint tvårumslägenhet i Stockholm. Det är där de nu bor.
Det finns ingen anledning för mig att ogilla Barbro. Hon är en vänlig och vacker ung kvinna, smart och kommer från en välbärgad familj. Hennes far är läkare, hennes mor arbetar som lärare, och Barbro avslutar just sina läkarstudier.
Min oro för Erik är dock stor. Jag märker att Barbro inte är särskilt duktig på hemmet och inte tar hand om min son på det sätt som behövs.
Erik har kronisk magsår och behöver behandling både på våren och på hösten. Hans kost måste hållas strikt, eftersom sjukdomen är ärftlig min man, Lars, led också av magsår.
När Erik bodde hos mig såg jag till att han åt rätt mat. När han gifte sig varnade jag Barbro om att laga dietmat åt honom. Barbro nickade, men gjorde inget.
Jag försöker hålla mig ur deras privata liv och besöker dem sällan. Men varje gång jag är där ser jag en hög med tomma pizzakartonger. De säger att det bara är vänner på besök.
I kylskåpet finns aldrig riktig mat. Det är bara korv, ost, ketchup och majonnäs. Ingen soppa, ingen frukt, ingen yoghurt, ingen mjölk, inga ägg.
Jag har köpt både kanin, kalkon och kyckling och bett Barbro laga en soppa åt Erik, men hon har aldrig gjort det. Allt kött ligger fortfarande i frysen.
Jag förstår att Barbro är ung. Kanske känns det svårt och tiden är knapp. Men när jag var i hennes ålder hade jag redan två barn och klarade av hemmet själv. Barbro lyckas knappt ta hand om sin make!
Jag erbjöd mig att hjälpa:
Om du har för mycket på tallriken, låt mig laga mat åt er!
Men Barbro tackar alltid nej. Erik håller sig tyst och säger inget. För en tid sedan låg han på sjukhus med ett allvarligt magsår.
Jag vet inte vad jag kan göra för att förändra situationen. Jag vill inte förstöra relationen med min svärdotter eller skapa konflikt. Det gör mig ledsen att hon inte lyssnar, och jag är rädd för min son. Hur kan jag nå fram till Barbro?
Kanske kan någon ge mig råd? Det viktigaste är att vi alla lär oss att tala öppet och dela ansvar, för ett hem blir starkare när alla bär sin del.
