Det är svårt att ta hand om de äldre! Min storebror kom hem från Amerika.
Min äldre bror har nyligen gjort ett besök. I över tio år har han bott med sin fru i USA och kommer sällan hem. Det här var hans tredje besök under den perioden. Erik anlände med presenter: han hade med sig moderna kläder och diverse importvaror åt föräldrarna, säger jag. När Erik reste iväg för att söka lyckan i ett främmande land hjälpte jag mina föräldrar. Nu inser jag att jag borde ha agerat annorlunda och jag ångrar att jag inte såg det tidigare.
Hans ankomst ljusade upp mammas humör. Hon glömde för en stund alla sina besvär och rusade för att göra godsaker till sonen. Föräldrarna var glada över att både son och svärdotter kom på besök. När Erik och hans fru, Lovisa, bodde hos dem, sprang föräldrarna i oändliga lopp och visste inte hur de skulle behaga dem eller vad de skulle bjuda på. Pappan lekte gärna med sina amerikanska barnbarn, medan mamman bakade pannkakor och stekte kött till svärdottern.
Så i två veckor rådde en festlig stämning. Lovisa satt från morgon till kväll i köket eller framför tv:n och sippade te. Hon erbjöd sig aldrig att hjälpa till eller rycka åt efter sig. När de skulle åka hem, gav pappan dem ett kuvert med pengar. Erik skrattade: Vad ska jag göra med svenska kronor i USA? Men han tackade ändå för gåvan.
På kvällen, när gästerna hade gått, steg mammas blodtryck igen. Jag fick göra te åt henne och tillbringa hela kvällen med att vaka över hennes hälsa. Pappan bad mig hugga ved, för han orkade inte själv, trots att han igår inför gästerna visat hur skicklig han är med yxan. Jag såg hur min fru, Märta, klämde mellan köket, mamman och städning det var frustrerande.
Hur ser livet ut med föräldrarna? Min fru och jag har varit gifta i nästan nio år och hela tiden har vi bott i mina föräldrars hus. De har dragit sig tillbaka från hushållet och vi har tagit på oss allt ansvar för reparationer, städning och övriga sysslor.
Mamma och pappa är pensionärer och har bestämt sig för att ta hand om sin hälsa: de arbetar inte mer, går inte onödigt ut och handlar bara det som verkligen behövs. Alla hushållssysslor har hamnat på mig och Märta. Tillsammans har vi renoverat alla rum, bytt fönster, tak och staket och betalat allt själva.
Erik kommer sällan på besök. När han väl anländer blir vi alla piggare, mer aktiva och glada, och inget tynger dem.
Vi beslutade att flytta ihop med mina föräldrar för att lättare kunna hjälpa till när det behövs. Nu inser jag att mitt tidigare beslut var fel. Men vi har lagt så mycket pengar och energi på det här huset att det är svårt att ge upp. Mina föräldrar uppskattar inte det vi gör dagligen. De lovordar Erik inför släkt och vänner, medan de kallar oss som bor kvar för misslyckade. Jag vet inte vad jag ska göra i den här situationen.
