Kära dagbok,
Jag, Ingrid Svensson, bor i en liten stuga på utkanten av någonstans i Dalarna, där fönstren har slitna persienner och trädgården har vuxit vild som en gammal sägning. Sedan min make gick bort och barnen flyttade till Stockholm, har mina dagar gått i samma stilla rytm: kaffe vid fikon, stickning vid spinnande nål, och kvällens program på SVT som ekar genom de tomma väggarna.
En gråhöst när löven föll som brända brev, såg jag en skugga bakom staketet. Det var en hund mager, smutsig, med synliga revben och trötta ögon som om någon mänsklig sorg lurade där. Den skällde inte, den gnällde inte, den bara stirrade.
Jag räckte den en kall kopp vatten och en tunn skiva salami. Den närmade sig försiktigt, slickade bort allt och gick sedan. Nästa dag kom den tillbaka, och dagen därpå igen. Så småningom kallade jag den Baron, fast den mer liknade en vandringsmann än en adelsman. Med tiden började den vifta på svansen, gnugga sig mot min hand och följa mig helt till den gamla brunnens kant.
En natt hörde jag ett kraftigt skall. Baron sprang vilt runt ladan, och när jag närmade mig hörde jag någon röra sig i mörkret. Jag tände min ficklampa, öppnade dörren och kände nästan att jag skulle svimma. Där stod en liten pojke, smutsig, spökt och med en trasig jacka, ögonen fyllda av rädsla.
Snälla, slå mig inte viskade han.
Han hade rymt från ett barnhem där en elak föreståndare hade gjort livet ofattbart. Baron hade funnit honom i skogen, delat med sig av det lilla han hittat, värmt honom med sin kropp och fört honom till mig i hopp om att någon god skulle hjälpa.
Utan att tänka länge gömde jag pojken. När polisen senare kom grannarna hade ringt efter ljudet och ljuset lämnade jag honom inte omedelbart åt dem. Efter ett samtal med den enda polis som patrullerar vårt område fick jag reda på att han länge varit eftersökt, och att föreståndaren redan hade avsatts. Pojken placerades i ett kärleksfullt fosterhem, men innan han gick sa han:
Nu är du min mormor Får jag skriva till dig?
Baron blev kvar, men han hade inte längre en ensam plats i trädgården han hade blivit husets egentlige väktare.
Sedan dess har jag åter funnit en familj: en trofast hund, brev från min son som kommer varje vecka, och den värme som påminner om att livet, likt en viftande svans, kan vända sig oväntat och föra med sig glädje när man minst anar det.
Ingrid.
