Jag har en gammal historia som jag tänkte berätta för dig, bara för att få lite trams på kvällen.
Oskar stod och kikade desperat på klockan och sedan på dörren till den lilla restaurangen på Södermalm. Runt omkring hördes hela klasskammarfesten skratta, våra gamla skolkamrater som gått från busiga barn till vuxna med skjortor och pärlhalsband. Men Oskar väntade på Majken sin allra första, rena kärlek. När dörrklockan klang såg han henne stå där, som ett litet ljusglimt i den mörka korridoren. Så smal, så vacker, med ljusa lockar som föll över axlarna och blå, fnissiga ögon som alltid hade något busigt i sig.
Han hoppade upp från sin stol.
Hej, Majken! ropade han.
Hej, Oskar svarade hon med ett leende som fick hela rummet att bli lite ljusare.
Det kändes som om tiden ryckte tillbaka. Plötsligt var vi tillbaka vid klassrummet, och Oskar räckte henne ett handgjort valentinskort. Hon tog emot det och log med den där lätta, varma leendet som bara handlade om vänlighet och värme.
Han tog hennes händer, de tunna, långa fingrarna som alltid kändes lite kyliga.
Jag är så glad att få se dig. Du ser fantastisk ut.
Tack, jag är också glad att få se dig, svarade Majken och sänkte blicken lite, precis som efter deras första kyss när hon blev röd i ansiktet.
Plötsligt kom några av Majkens kompisar och skötte åt honom, och resten av kvällen gick i hans huvud. Oskar hade fallit för Majken från första stund, som alla killar som knuffade på hennes fläta och puffade på rasterna utan att riktigt veta hur de skulle få hennes uppmärksamhet. Han hjälpte henne bära ryggsäcken, skrev kort och dikter till henne. På studenten delade de sin första kyss, promenerade runt i Stockholm och såg soluppgången över Riddarfjärden. De började dejta. Men livet är sällan en saga. Studenten drar med sig nya vänner, nya intressen, nya liv. Först ringde de varandra, sen blev samtalen färre och till slut tystnade de helt. Några år senare gifte sig både Majken och Oskar med andra. Trots det kunde Oskar aldrig släppa tanken på Majken. Han älskade sin fru, men någonstans i hans hjärta fanns den där första, rena kärleken en varm, trygg känsla som tröstade honom under de mörkaste dagarna.
Efter några år gick Oskar och hans fru skilda åt, lugnt och utan bråk. De bestämde sig gemensamt och han var tacksam. Han provade att dejta andra, men det kändes aldrig rätt. Han snubblade ofta över gamla foton på Majken på sociala medier och mindes deras promenader i de höstfärgade parkerna. Han sörjde att inte kunna släppa henne ur minnet.
När återträffen för alumnerna närmade sig fick Oskar veta att Majken också hade gjort slut. Han blev helt vild av glädje, nästan dansade på plats. Så han väntade på henne den dagen och ville verkligen prata. De steg upp på trappan tillsammans.
Maj började Oskar, hjärtat bultade som en trumma och en kall kittling gick genom honom. Han ville säga allt han hållit inne.
Jag förstår att det låter konstigt, men lyssna på mig. Jag har känt så här hela mitt liv. Det är den första, rena kärleken. Jag har försökt glömma dig, men det går inte. Jag vågade inte störa dig för du var gift. Men nu, kan vi ge det en chans? Vill du gå på en dejt med mig? Jag vill vara nära dig och skulle göra vad som helst för dig. Tror du på det?
Majken stod och lekte med en kedja runt halsen, blicken avlägsen, som glas.
Oskar, det är så fint du säger. Jag känner också värme för dig, det är verkligen den där första, rena kärleken. Men jag tror vi ska låta den ligga kvar så som den är. Vi ska inte låta våra liv bli förstörda av bråk. Låt det bara vara ett härligt minne.
Oskar kände hur världen föll samman. Han trodde att Majken aldrig skulle säga nej.
Men varför? Varför tror du att vi bara skulle förstöra? Kanske kunde vi göra det bättre. Kanske är vi menade för varandra.
Majken log, men Oskar såg sorgen bakom leendet.
Oskar, du är en bra människa
Sluta, Majken, säg inte så, det är bara…
Avbryt mig inte. Jag är Majken, och jag har andats djupt Jag älskar dig inte, och jag kommer aldrig att vara med dig.
Tårar fyllde Oskars ögon, han sprang tillbaka in i restaurangen, tog sin rock och gick utan att säga hej till någon. Han såg inte Majken gråta på trappan.
Efteråt raderade han alla sina sociala kontakter, lämnade alla gruppchattar med gamla klasskamrater, raderade Majkens nummer och drack sig full.
Han var arg och ledsen, men med tiden lugnade han ner sig. Förbittringen lade sig och han fortsatte sitt liv, försökte sudda varje minne av Majken. Ett år flög förbi. Oskar jobbade på ett projekt, redigerade en presentation när telefonen ringde. Det var Karin, en gammal klasskamrat. Han slängde bort samtalet, tänkte att han inte skulle träffa någon nu. Men när han kollade på telefonen senare på kvällen hade han missat 28 samtal. Någon inuti honom ryckte.
Han ringde tillbaka.
Oskar, äntligen svarade du.
Karin, vad vill du? Jag menar, om det är en dejt
Oskar, Majken är död.
Mundnen föll öppen. En tung, kall sten föll i hans bröst och krossade allt.
Hur hur dog hon?
Vi måste ses, jag har något att berätta för dig, hon bad mig kan du mötas med mig nu?
Jag kan.
De möttes på ett café. Karin var tårögd, trots den tjocka sminket.
Oskar, lyssna. På återträffen för ett år sedan, när hon avvisade dig och du gick därifrån, fann jag henne på trappan, gråtande. Hon hade en allvarlig sjukdom, läkarna gav bara några månader. Hon ville inte att du skulle se henne sjuk och ledsen. Hon ville att du bara skulle minnas henne som den första, rena kärleken. Därför svarade hon så hårt. Hon klarade ett år. Begravningen är imorgon. Kom, det är vad hon ville.
Morgonen var regnig. Oskar väntade tills alla gick och han stod ensam med Majken.
Hur kunde du, Majken? Vi kunde ha haft ett lyckligt år tillsammans. Jag kunde ha gett dig all min kärlek. Jag var bara självisk, tänkte på mitt eget lidande. Jag svek dig. Hur ska jag leva utan dig? Jag vill bara dö.
Oskar, du får inte dö.
Han vände sig. Där stod Majken, så vacker i en vit klänning, lika skör som en porslinsdocka, blåa flinögon och vita lockar som regnet inte nådde.
Majken?
Det var en spöklik gestalt.
Kära min, Oskar. Jag vill att du lever ett långt, rikt liv. Du kommer att få en familj, barn, barnbarn, resa och njuta av livet. Du kommer alltid att minnas mig, för vi var menade för varandra, men vi missade chansen. Vi återförenas någon gång, men först när du har levt hela ditt liv. Om du tar ditt eget liv, ser du mig aldrig mer. Så lev, min älskade, och vänta på vår återförening.
Majken strök hans kind, handen gick igenom hans kropp men han kände en varm beröring, slutade ögonen. När han öppnade dem var hon borta.
Okej, min kära, jag väntar på dig.
Några år senare gifte sig Oskar, fick tre barn och sju barnbarn. Han reste mycket och levde ett fullt liv. När hans stund kom samlades hela familjen runt honom. Han log och sa farväl:
Jag går nu till min första, rena kärlek. Äntligen blir jag lycklig.
Han tog ett sista andetag och gick bort med ett leende på läpparna.
