Alva, vilket havsnöjs är det du drömmer om? Har du sett priserna? Vi har ju bestämt att i år ska vi skära ner på slantarna. Taket på sommarstugan måste lagas, bilen ska på service, och dessutom är tiden lite osäker nu. Varenda krona räknas, men du havet, havet sa Sven irriterat och kastade sin miniräknare på köksbordet, flämtade och såg med hela kroppen hur trött han var på sin frus förnuftslösa begär.
Alva stod vid fönstret och stirrade på den heta asfalt som låg som en spegel i den julioljudna värmen. Hon ville bara känna den salta brisen, höra vågorna, bara ligga i en vecka utan att tänka på årsrapporter, grytor och evig sparsamhet.
Sven, vi har inte rest på tre år svarade hon lågt utan att vända sig om. Jag är trött. Min semester rinner iväg. Vi har sparat. I den lådan på översta hyllan ligger exakt tillräckligt för två, om vi är blyga. Inte femstjärnigt hotell, bara ett litet gästhus.
Blygsamt går inte, avbröt han medan han hällde upp sitt avsvalna te. Biljetterna har gått upp, maten är som guld. Vi kan åka, spendera allt, och sedan vad? Vinterkylan ska vi suga på? Nej, Alva. Vi håller semester hemma. Vi kör till vår sommarstuga, där finns en sjö och frisk luft. Vad är skillnaden mot ett bad? Vi hjälper också din mamma, hon har börjat odla gurkor och måste gå i gång med dem.
Alva suckade. Att diskutera med Sven när han satt i sitt rationella husbudgetläge var förgäves. Han kunde alltid vända situationen så att hon kände sig som en slösare och egoist som bara tänkte på sina nöjen, medan han, stackars, bar hela familjens ansvar på sina axlar.
Okej gav hon upp, en känsla av dödlig besvikelse steg i magen. Sommarstugan är som en stuga. Men förvänta dig inte att jag ska stå vid spisen från morgon till kväll. Jag vill ha vila.
Så är du klok mjuknade Svens röst. Då är vi överens. Pengarna blir hela. Vi måste också förnya försäkringen.
De följande två veckorna gick i den kvava stadsluften. Alva gick till jobbet och drömde om en luftkonditionering, vilket Sven också ansåg vara onödigt (Öppna fönstren, så får du en dragning. Varför elda?). Hon räknade dagarna till ledigheten. Tanken på att tillbringa två veckor i svärmor Karin Anderssons sommarstuga, som låg i Värmland, var inte lockande, men det var bättre än att trängas i en betonglåda i lägenheten.
Tre dagar före avfärden förändrades planerna plötsligt. När Alva stekte köttbullar och försökte ignorera den ugnsvärme som steg till brännmörk, ringde telefonen.
Sven svarade, och hans uttryck skiftade från avslappnat till bekymrat på ett ögonblick.
Ja, mamma? Är du allvarligt sjuk? Blodtryck? Vad säger läkarna? Okej, jag förstår. Vi hittar pengar. Oroa dig inte, hälsan är viktigast.
Han lade på luren och tittade på sin fru med ett sorgset uttryck.
Alva, det är kris. Mamma ringde. Hon mår väldigt dåligt. Blodtrycket hoppar, hjärtat slår oregelbundet, benen värker. Läkaren säger att hon omedelbart behöver behandling. Inte bara tabletter, utan procedurer, vila, ett strikt schema.
Ska hon läggas på sjukhus? undrade Alva medan hon slog av spisen.
Värre. Läkaren vill ha en specialiserad kurort, en kardiologisk sanatorium i en lugn del av mitten av landet, så klimatet inte förändras för snabbt. Om hon inte får det kan hon få en stroke. Du vet att hon är ensam, pappa gick bort tidigt. Om något händer kan jag inte förlåta mig själv.
Sven gick nervöst fram och tillbaka i köket.
Så, sommarstugan får vänta. Mamman måste åka till sanatoriet. Jag kollade priserna redan i våras när de första symptomen dök upp det är inte billigt. En plats, resa och alla behandlingar är dyra…
Alva kände hur en kall kår kröp upp längs ryggraden.
Hur mycket kostar det?
Nä… Sven stammade. Nästan allt vi sparat. Dessutom måste vi ta från lönen just nu. Men det är ju mamma, Alva! Hälsan kan inte köpas. Vi är unga, vi klarar det, men hon behöver hjälp nu.
Allt vi sparat på semester och renovering? frågade Alva, och en klump bildades i halsen. Det är väl 15000 kronor för två veckors sanatorium i Värmland?
Ett bra sanatorium! svarade Sven ilsket. Med full kost och behandling! Så är du rädd för att slösa pengar på en sjuk gammal dam? Jag trodde du var kallhjärtad. Du räknar mynt när någon dör!
Alva bet sig i läppen. Svens anklagelser var hans favoritsoffa. Självklart kunde hon inte säga nej. Vem kan säga nej till en mammas behandling? Det vore hjärtlöst.
Jag är inte rädd, svarade hon lugnt. Så låt henne gå. Hälsan är viktigare.
Sven kramade henne, kysste hennes panna.
Tack, älskling. Jag visste att du förstår. Du är mitt guld. Jag åker imorgon, tar pengar, hjälper henne packa. Jag kör själv till tågstationen, sätter henne på tåget. De har rekommenderat en sanatorium nära Östersund, sägs ha helande luft.
Nästa dag tömde Sven deras hemliga spargris. Alva såg hur ett tjockt kuvert gled in i hans väska. Hon skulle bli kvar i staden, ensam på ledigheten, utan hav, utan stuga och utan pengar för en extra fika.
Sven kom hem sent på kvällen, trött men nöjd med att ha gjort sin plikt.
Jag har gjort det suckade han när han föll i soffan. Mamman protesterade, grät, ville inte ta pengar. Hon sa: Hur kan ni, barn, ha semester? Jag övertalade henne. Vi jobbade ändå.
Kommer hon ringa när hon kommer fram? frågade Alva.
Det är dåligt med täckning, svarade Sven snabbt. Sanatoriet ligger i skogen, ingen mobil. Hon säger att telefonen ska vara avstängd så strålningen inte påverkar hjärtat. Hon ringer bara varannan dag från receptionen, om det går. Så låt henne vara.
Alvas semester började. Hon gjorde en grundstädning för att hålla händerna och huvudet upptagna. Värmen i staden avtog inte. Sjön i stugan var långt borta. Sven gick till jobbet, kom hem på kvällen och berättade hur svårt det var, hur han oroade sig för mamma.
Har du hört från henne? frågade Alva varje kväll.
Ja, hon låter piggare. Tar behandlingarna. Äter specialkost, men trivs med skogen, tallarna och tystnaden. Det är vad doktorn ordinerat.
Alva kände en viss lättnad. Något gott kom ur det hela. Inte förgäves hade hon offrat havet.
En vecka senare satt Alva på balkongen med sin laptop och scrollade i sociala medier. Hon tittade sällan där, men tristessen fick henne att kolla vad gamla klasskamrater gjorde. Bilder på stränder, drinkar, solbrända kroppar. Alla på havet förutom mig tänkte hon bittert.
Plötsligt föreslog algoritmen: Kanske känner du igen. På bilden syntes en fyllig dam i bredbrättad hatt och enorma solglasögon. Alva svepte förbi, men sedan fastnade fingret. Något i hennes huvud kände igen den där läppstiftet i fuchsia och den där vinkeln på huvudet.
Hon gick tillbaka. Kontot hette Lena Vacker. Alva höjde på ögonbrynen. Lena? Hon kände inte någon så. Hon klickade.
Det var svärmor Karins kusin, Lena Blom, en gammal vän till Karin som de gått i skolan med. De var som två droppar vatten.
Den senaste posten var tre timmar gammal. Plats: Båstad, badort. Alva öppnade bilden.
I bakgrunden ett blått poolområde och palmträd, två kvinnor åt ett bord. Framför dem glittrade långa drinkar med paraply och en tallrik räkor.
Den ena var Lena, och den andra
Alva zoomade. Hjärtat slog snabbare.
Den andra kvinnan, i en leopardmönstrad badklänning och halvt genomskinligt pareo, skrattade med öppna läppar. På hennes hals hängde en guldkedja med en massiv berlock den samma som Alva och Sven hade gett henne på hennes 60-årsdag förra året.
Det var Karins mamma, Karin Andersson. Den sjuka svärmor som enligt allt skulle ligga i en tyst skog nära Östersund, åt ångade köttbullar och drack lugnande te.
Alva kände hur händerna darrade. Hon scrollade ner. Bilden från igår: Vi är på bananen! Känns toppen!. Karin vinkade från en uppblåsbar luftmatta mitt på havet.
Därför en dag tidigare: Kvällspromenad. Livemusik, grillat och en liten konjak. Svärmor i en fin klänning dansade med en man.
Tre dagar sedan: Incheckade! Lyxigt rum, utsikt över havet! Tack för gåvan!. Underskriften: Tack kära barn.
Alva såg mörkret i ögonen. Så hennes barn hade köpt presenten. En av dem visste ingenting, gav de sista slantarna till behandlingen, den andra ljög.
Alva satt stilla i fem minuter, låtit orden från Sven snurra i huvudet: Pengar saknas, du är slösaktig, mamman är döende, täckning i skogen är dålig.
Hur dummig hon var. Trogen, naiv.
Hon tog skärmdumpar på alla bilder, sparade dem i en egen mapp. Sedan gick hon till köket, hällde vatten i ett glas. Glaset klirrade mot tänderna. En kall, beräknande ilska började ersätta förargelsen.
Sven skulle komma om en timme. Alva bestämde sig för att inte starta ett gräl vid dörren. Det skulle vara för enkelt.
Hon lagade middag, dukade bordet. När låset klickade i dörren mötte hon mannen med ett leende.
Hej, älskling. Hur har dagen varit?
Åh, trött, svarade Sven, tog av sig skorna. Värmen dödar. Kylan i kontoret gick sönder, vi nästan kokade. Finns något att äta?
Självklart. Allt på bordet.
De satte sig. Sven åt i stora tugor av köttfärssoppa och berättade om leverantörsproblem. Alva nickade, rörde om i grytan.
Och mamman? frågade hon plötsligt, stirrade på honom. Ringde hon idag?
Sven stannade med gaffeln i luften, men fortsatte snabbt.
Hon ringde en kort stund på dagen. Täcket är dåligt, samtalen bryts hela tiden. Hon säger att behandlingarna är tunga, hon blir trött. Läkaren föreslog sängläge, så hon ligger mest och läser. Hon saknar oss.
Stackars, svarade Alva, höll i en servett så hårt att knogarna vitnade. Hon ligger alltså. I skogen. Hur vädret där? Regn, antar jag? Värmland ändå.
Ja, hon säger att det är grått och kyligt. Men värmen är inte bra för blodtrycket. Så det passar.
Jag förstår. Vet du, Sven, jag tänkte Kanske kan vi åka på en kort helg och hälsa på henne? Ta med mat? Det är bara fem timmars bilresa.
Sven hostade, ansiktet rodnade.
Vad säger du, Alva? Är du galen? De släpper inte in besökare! Det är ett stängt sanatorium, ett slags karantän. Och varför störa henne? Hon behöver vila. Om vi dyker upp blir hennes blodtryck högre. Läkaren har tydligt sagt nej till besök.
Sådana strikta läkare, skakade Alva på huvudet. Okej. Så synd. Jag ville bara baka en paj åt henne.
Hon gick till soffbordet där hennes laptop låg.
Förresten, Sven, kom hit, jag vill visa dig något. Jag hittade ett sanatorium på nätet, kanske vi kan boka för nästa år? Kolla?
Sven, nöjd med sin mättade mage och att han hade undvikit en resa, reste sig långsamt.
Vad har du för dig? Drömmer du igen?
Alva öppnade mappen med skärmdumpar. Hon spred den på skärmen.
Kolla, vilken fantastisk pool. Palmträd. Som i Värmland, eller hur? Det sägs att klimatförändringarna gör underverk här.
Sven stirrade på skärmen. Först tittade han bara, sedan vidgades ögonen. Han kände igen badklänningen. Han kände igen hatten. Han kände igen sin mamma, som vinkade med en Piña Colada till fotografen.
Tystnaden i rummet blev öronbedövande. Kylskåpet surrade och Sven andades tungt.
Vad? ryckte han, rösten lät som en tupp.
Vad? Alva växlade till nästa bild, där Karin åkte på en uppblåsbar banan. Det är nog en terapeutisk procedur. Hydroterapi i öppet hav. Bra för blodtrycket och lederna. Och här är klick, en bild på enSven sänkte rösten till ett knappt hörbart suckande och insåg att hon hade sålt hans löften om sparsamhet för en semester som aldrig skulle bli hans egen.
