Regnet smattrar mot fönsterbrädan i den lilla tvåa på Södermalm. Anton ser hur dropparna drar slingrande mönster på glaset. I köket klingar porslin Vilda disar kopparna efter middagen.
Te? frågar hon.
Ja.
Han känner varje steg hon tar i lägenheten. De har varit tillsammans i nio år, nästan en tredjedel av deras liv. De träffades på andra året av journalistprogrammet på Stockholms universitet, i studentkorridoren.
Då var allt enkelt: föreläsningar, nattliga samtal, den första romantiken utan många ord. De flyttade in tidigt, för tidigt, som Anton senare inser. Ingen förförelsesritual, ingen förlovning bara en dag slutade hans väskor återvända till korridoren.
Vilda ställer en mugg med myntate framför honom och sätter sig ner.
Mamma ringde. Undrade hur projektet går.
Vad svarade du?
Att du, som alltid, är en perfektionist. Och att allt går långsamt.
Anton ler. Hennes mamma, Ingrid Johansson, har alltid bemött honom med värme. Hon har aldrig frågat om bröllop eller hintat om barn. En fantastisk kvinna. Även vännerna kan inte låta bli att fråga: Varför gifter ni er inte?. Idag möter han en gammal kurskamrat, och den här också
Vet du, säger Anton plötsligt, jag tänkte på Allan Rickman idag.
Vilda drar på munnen.
Igen? Din förebild.
Nej. Bara det är ett bra exempel på att man kan leva med sin partner i 47 år utan etiketter, eller ha ett storslaget bröllop och skiljas ett år senare.
Självklart, en etikett garanterar inget. Statistiken står på din sida.
Precis.
Vilda dricker te och stirrar ut genom fönstret.
Lena på avdelningen är skild, säger hon lågt. Tredje äktenskapet. Hon tror varje gång att nu är för alltid.
Och vi har inte ens börjat, säger Anton och ler. Men ändå är vi tillsammans.
Ja. Ändå tillsammans.
Han vet att Vilda ibland funderar på barn. Hon säger det inte rakt, men han märker hur hon stannar framför skyltfönster med barnkläder, hur hon ler åt de små i parken. Och han har också ibland längtat inte nu, inte i den här hyreslägenheten, inte med hans osäkra frilansuppdrag som designer. Men kanske någon gång.
Jag är rädd att bli som mina föräldrar, säger han plötsligt. Du vet ju: de byggde hela livet runt en fasad av familj för grannar, släktingar, för mig. Men i verkligheten ville de knappt prata med varandra.
Vilda lägger sin hand på hans handflata.
Du är inte din far. Och jag är inte min mamma, även om hon, förresten, är duktig. Vi är bara vi.
Men om vi gifter oss han tystnar.
Om vi gifter oss förändras inget, Anton. Bara mitt efternamn i passet blir annorlunda. Vi fortsätter bråka om ohyggt porslin, skratta åt dåliga serier, du som somnar över laptopen, jag som drar över dig med en filt.
Han ser på henne. På rynkorna runt hennes ögon som kommit under de nio åren. På födelsefläckarna på halsen. På händerna som han känner bättre än sina egna.
Och barn? frågar han tyst.
Vilda suckar.
Barn Jag vet inte. Vill jag ha dem just nu? Nej. Är jag rädd att inte hinna? Ibland. Men om jag vill, så bara med dig. Och bara om du också vill. Inga ultimatum, Anton.
Hon reser sig, tar kopparna.
Vet du vad Lena sa till mig på jobbet idag? Att hon är avundsjuk. För vi är äkta. Utan masker, utan spel. Även utan en etikett.
De sitter tysta och lyssnar på regnet.
En vecka senare möter Vilda sin yngre syster Älva på ett café. Älva gifte sig för två år sedan och är nu sex månader gravid.
Hur är det? frågar Älva och tar en stor tugga av sin cheesecake. Åh, förlåt, jag äter som om jag är på dåligt humör. Den här bebisen styr hela mitt liv.
Allt som vanligt, svarar Vilda med ett leende. Jobb, hem, Anton.
Älva lägger skeden ner, ser på sin syster allvarligt.
Vilda Jag menar inget illa, men är ni redan bestämda? Ni har ju nästan tio år tillsammans. Jag gifte mig med Sebastian för ett och ett halvt år sedan, och alla sa att vi dröjde.
Hos oss är det annorlunda, Älva. Vi dröjer inte. Vi bara lever.
Men du vill väl ha en familj? Barn? Älva lägger handen på sin mage. Jag trodde inte jag var redo, men när jag såg de två streVilda kysser Älva på pannan, viskar att kärleken växer i sin egen takt och att deras gemensamma resa redan är full av mening.
