Min brorsdotter, Liv, kom på besök till mig, men hon blev besviken när jag inte bjöd henne på mat.
Jag bor i Göteborg, medan min syster Anna bor i Stockholm. Liv drömmer om att börja studera på Uppsala universitet, som ligger i min närhet, och hon ska bo i studentbostad där. Hon var här i några veckor för att ordna papper och kanske göra några prov innan antagningen. Jag vet inte exakt vad som krävdes, bara att det är normalt att dyka upp innan man börjar på universitetet. Anna hade kommit överens om att Liv skulle bo hos mig under tiden.
Vem ska duka bordet? Vi hade inte pratat om mat. Om hennes mamma inte tar upp ämnet får de lösa det själva. Jag ser Liv sitta i vardagsrummet och se uttråkad. Jag frågar vad som är fel. Hon svarar att hon hade trott att jag skulle bjuda på en varm lunch. Jag svarade rakt på sak: “Jag ska inte bara stå för din mat, jag har mitt eget schema. Jag måste gå nu! Ring din mamma och be henne föra över pengar till ditt konto, så kan du köpa några kex, bullar och te. Te, förresten, måste du också köpa, jag har ingen kvar. Du är inte längre ett barn, du är 18!”
Hennes mamma har inte pratat med mig på ett tag och vet inte att jag, efter att barnen flugit ur boet, har låtit min man försvinna i ett okänt hörn och kastat mig in i jobbet. Jag har ett hektiskt schema, är sällan hemma och har nästan inga krafter kvar för hushållssysslor. Att bara sova ordentligt är en lyx.
Jag har inget emot att välkomna Liv, hon har vuxit till en fin, självsäker ung dam, men jag är inte längre den fria, snabba tant som kunde laga en hel elefant utan att tänka på tiden. Låt henne själva handla, skära, koka, steka eller kanske köpa färdigmat så att jag inte förstör spisen eller lägenheten.
Hon har blivit sur, men håller tyst och låter irritationen bubbla. Hon hade tydligen räknat med ett helt “all inclusive” med mamma. Jag vet inte om det löser sig. Det är svårt att gå från att vara en bekväm, hjälpsam släkting till att säga att man inte längre kan vara så funktionell som förr. Jag har ändå erbjudit ett gratis sovrum, men utan den där “extra” servicen. Jag har gått till en psykolog för att få råd om hur jag på ett mjukt sätt kan förklara för släktingarna att de får förvänta sig mindre av mig nu. Det är dags att de räknar med färre kronor i min funktion.
