Marknaden surrar som varje lördag: stånd fullt med grönsaker, säljare som hastar, folk som stannar vid varje bänk för att titta, jämföra, smaka. I ett lite mer anspråkslöst hörn står Fru Ebba Lindberg, en äldre dam från landet med hårt arbetade händer, ett grönt förkläde knutet hårt under hakan och en varm blick som bara de enkla och rena människorna behåller.
Hon har några runda bitar av vit fårost, gjorda med möda på mjölken från hennes gamla får, samt en mindre bit som är avsedd för provsmakning, så att man smakar och inte lurar sig själv, säger hon.
Varje förbipasserande möts av samma milda leende:
Ta den här, älskling och säg själv att den inte är bra.
Vissa stannar, andra rusar förbi. Så är det på marknaden: inte alla har tid, inte alla ser själen bakom en enkel vara.
Den här morgonen dyker en välkänd stadstjej upp bland de vanliga besökarna: lång, elegant, iklädd en dyr pälsrock, med stora svarta glasögon som döljer hennes blick. Man talar mycket om henne: hon har pengar, företag, allt hon kan önska. Men hon har inte ro.
Hon passerar först de stora stånden hos de berömda leverantörerna i staden. Hon smakar, luktar, frågar men varje gång rycker hon på näsan.
Ingenting verkar tilltala henne.
För salt
För mjuk
Det är inte vad jag söker
Folk undviker hennes väg. Hon har en närvaro som skär luften, en kall, isig elegans. Men bakom den självsäkra fasaden gömmer sig en osedd trötthet, en sorg som inte passar hennes lyxiga kläder.
När hon når Ebbas lilla stånd, vrider sig de andra försäljarna nyfikna: Se hur hon ignorerar en fattig landsbygdsmans ost! Men Ebba låter sig inte störas. Hon ser inga skillnader. Hon ser bara människans själ.
Så hon ler åt kvinnan med samma mildhet som hon möter alla:
Ta den här, älskling och säg själv att den inte är bra.
Kvinnan stannar. Hon förstår inte varför. Kanske är det något i den gamla damens röst, en värme hon inte känt på flera år.
Ebba räcker fram en bit ost, som om hon gav den till någon hon tycker om:
Den är gjord med dessa gamla händer men med ett ungt hjärta, kära. Smaka och säg vad du tycker.
Kvinnan tar biten mot munnen. En enkel, ren arom fyller henne plötsligt med ett bortglömt känslominne. Hon sluter ögonen.
Och då känner hon.
Hon känner barndomen.
Plötsligt befinner hon sig i ett litet kök med lergolv och ett enkelt träbord mitt i den brusande marknaden. Där ser hon sin mormor, kvinnan som uppfostrat henne med kärlek när hennes föräldrar arbetade utomlands.
Mormorn i en blommig förkläde rycker alltid en bit färsk getost och säger:
Ta den här, älskling, och berätta om den är god. Du är min mun.
Ett knut på halsen. Den enkla osten är exakt samma. Samma konsistens. Samma smak. Samma minne.
Tårarna samlas i hennes ögon, men hon gömmer dem bakom sina stora glasögon. Hon vill säga något, men rösten darrar.
Jag vet inte vad jag ska säga den är den är perfekt.
Fru Ebba rör lätt vid hennes hand, så som bara mormödrar kan:
Älskling, jag behöver inte mycket. Om du säger att den är god räcker det för mig.
Hur hur gör ni? frågar kvinnan med en tunn röst.
Med arbete, kära och med kärlek. Utan det blir den inte bra. Och med saknad saknad av goda människor som dig, som fortfarande kan smaka med hjärtat.
Kvinnan drar av sig glasögonen. I hennes ögon glimmar tårar men också ett ljus hon inte sett på länge.
Ni påminner mig om min mormor säger hon med en sprucken röst.
Och då ler Ebba brett, med smuttor i kinderna.
Det är bra, kära. Det betyder att hon inte är långt borta. Så länge du minns henne lever hon i dig.
Jag tar hela osten, säger kvinnan bestämt. Hela. Och jag vill hjälpa er. Köpa något. Vad behöver ni?
Men Ebba nickar försiktigt.
Jag är inte fattig, kära. Jag har händer. Så länge jag har händer har jag ost. Och om du har gått förbi alla stånd och kommit till mig betyder det att det fortfarande finns plats för människor med ett hjärta i den här världen. Det är min rikedom.
Den rika kvinnan andas djupt. Hon torkar sina ögon. För första gången på länge känner hon något enkelt: värmen från ett minne.
Tack, Fru Ebba Tack för att ni fick mig att minnas vem jag är.
Den gamla damen klappar hennes hand mjukt.
Ta den här, älskling. Och säg själv att den inte är bra. Så är osten, så är livet bara de som smakar med själen känner det.
Om den här historien väcker ett minne, behåll det inte för dig själv. Skriv i kommentarerna vad den påminner dig om: vem, vilken smak, vilket barndomsögonblick.
