Katten låg på köksbordet i en liten lägenhet på Södermalm, mitt emot en främmande kvinna som såg på honom med ett mjukt, drömliknande ansikte och talade i en viskande ton:
Vad ska jag då göra med dig? Jag minns hur min mormor varnade mig för att ta in en sånn här…
Missen, tre år gammal, förstod tydligt nyanserna i hennes röst. Han kände att hon inte ville ha honom, att han var oönskad.
Han visste också att hennes tidigare ägare hade gått bort. Den natten låg han vid den gamla damens fötter och såg hennes själ stiga sakta mot taket, försvinna genom ett öppet fönster.
När morgonen kom var lägenheten fylld av nya möbler med en främmande doft. Missen försökte hålla sig gömd för de nya människorna som strövade genom hans hem. Det som en gång var varmt och tryggt blev plötsligt iskallt.
En dag försvann han helt och hållet. Den nya hyresgästen, en kvinna vid namn Eva Larsson, gick återigen in i köket för att ge katten mat, men maten från gårdagen låg orörd på tallriken.
Kanske är det bättre så, murade hon med en suck.
Utan att vänta på att bli jagad eller bortförd som en oanvänd pryl gled Missen tyst genom den öppna dörren medan folk bar in och ut saker åt lägenheten.
Han vandrade längs okända stigar, klättrade över staket och korsade vägar. Han undvek de platser där kylan hade lagt sig och där ingen verkade bry sig om någon.
Barn kastade sten mot honom, han föll två gånger från ett tak, men han fortsatte envist att fly från sitt förflutna.
Till slut, när tröttheten nådde sin gräns och magen mullrade som om den haft en tyst protest han hade inte ätit på tre dagar stannade han vid ett gammalt staket. Bakom det reste sig ett litet trästuga som såg ut att stå tom.
Luften var utan doft av mat, men värmen och friden som spreds från stugan lockade honom. Han smet in genom ett hål i staketet och kikade mot vinden som blåste genom en öppen vindruta på vinden. Där kröp han in.
Vinden var fylld med halm och en möglig lukt av möss. I ett hörn låg en gammal filt. När han lade sig på den för första gången kände han sig hemma, hans trötta tassar sjönk ner i mjukheten.
Magen brummade igen, men han slöt ögonen och somnade.
Han vaknade av en mänsklig röst. Genom det öppna fönstret på vinden tittade han ner på gården och såg en liten flicka som pratade med någon medan hon placerade något på en metallbricka. Doften av mat steg mot honom som en lockelse.
Missen fokuserade på maten, magen protesterade. Tyst smög han ner från vinden och smög mot brickan.
Han hoppade upp, grep den största biten han kunde nå och sprang iväg precis i tid.
Bakom huset kom flickan fram, och i hennes spår sprang en rödaktig hund vid namn Räv, följd av två tjocka valpar som rynkade ihop sig i lyckliga snurrar.
Kom, lilla vän, sa flickan med en vänlig röst, jag har hämtat mat åt dig och valparna, vi går.
Plötsligt hörde Missen en röst som påminde om hans förra husfru en röst full av värme och kärlek.
Åh, vad roligt, ropade flickan, vi har gäster! Du är också hungrig, lille katt.
Det visade sig att katten hade hamnat nära brickan och saknade styrkan att springa längre bort. Han såg försiktigt på flickan som, utan att bry sig om honom, serverade valparna och Räv. Han åt den stulna biten och återvände till brickan.
Flickan, som hette Tindra ett namn som bara finns i svenska sagor lade fler bitar bredvid honom.
Ät, sade hon lugnt, du ser verkligen hungrig ut. Sedan hämtade hon en skål och fyllde den med mjölk.
Drick, behövs det, sa hon, så att du inte blir för svag av hungern.
Missen lugnade sig, åt allt som lagts framför honom och drack mjölken. Sedan klättrade han tillbaka upp på vinden och somnade åter på sin filt. Han insåg att han nu äntligen var hemma.
Så gick sommaren. Varje dag kom Tindra ner till vinden och matade både honom och Räv, som hon kallade Jutte, samt hennes valpar. Missen blev starkare och friskare. Nu åt de alla från samma skål, och katten kände ingen obehag de var hans nya familj.
Han lärde sig jaga möss på vinden och när Tindra kom, presenterade han stolt en dödad mus som tack för maten. Hon skrattade och tackade, och lät honom klappa sig själv, så att han kände den värme han en gång känt i ett avlägset förflutet.
När hösten kom och nätterna blev kyligare, hade katten aldrig sett snö. På morgonen såg han vita flugor som glittrade i morgondimman; oktober hade precis börjat.
Den här gången kom inte Tindra själv, utan en gammal man i en släde tillsammans med sin farfar. Missen iakttog nyfiket från vinden den främmande personen.
Tindra gick ut i gården och började lägga ut mat. Doften spred sig och Räv sprang ut först, följd av de två valparna.
Åh, du! Här är en hel familj, skrattade farfadern.
Ja! ropade Tindra, och sedan pekade hon mot vinden. Och nu kommer också katten.
Missen hörde ingen hotfull ton i farfaderns röst och steg ner.
Gå inte någonstans, sägde Tindra och klappade honom på ryggen. Han lugnade sig och började äta.
Så, mina kära, säger farfadern, vi ska hemåt. Vi kör er till skogen, där det blir skönt för er alla, sade han när han samlade valparna i släden.
Räv sprang efter. Missen höjde öronen.
Katt, kom med oss, säger Tindra till honom, vi ska åka hem till farfar i skogen, där det blir varmt och tryggt.
Han såg noggrant på henne. Röstens mjukhet, hennes sätt att tala, påminde om den gamla husfrun som en gång räddade honom som en liten katt på gatan och tog honom hem.
Tindra tog försiktigt upp katten i famnen och placerade honom i en stor korg fylld med en varm filt.
Missen gav inte motstånd. Han slutade sina ögon. Återigen litade han på en människa. Kanske är djur de enda varelserna som förlåter oss allt och älskar oss, oavsett vad.
Och så fortsatte drömmen, mjuk som en svensk sommarkväll, i ett land där snö och ljus dansar tillsammans, och där en ensam katt fann sin plats i en ny, märklig familj.
