Freja Kullberg var galen i katter Hur kunde hon inte älska dem, när hon själv kände sig som en av dem, fast hon egentligen var en riktig hund. En mellanstor, muskulös hund med tänder som skulle få en krokodil att bli avundsjuk. Och ja, låt den vara avundsjuk Freja hade alltid haft ett mjukt hjärta och störde ingen med att vara avundsjuk.
Kärleken till katter började inte direkt, utan ungefär en och en halv månad efter att hon föddes. En dag satt Alva och skrek i en liten pöl. Inte hon som hade skapat pölen, utan den envisa vårregnet. Alva, en valp utan ras, skrek så högt hon kunde, men kraften var knappt någon. Hon klagade på sin lilla öde för hela världen.
Ingen annan hörde Freja än en katt, Misse. Misse gick fram, satte sig vid pöls kanten, sträckte fram tassarna, svepte runt med sin fluffiga svans och betraktade det lilla skrikandet som en förvirrad liten varelse. Plötsligt märkte han en vit tass på Alvas framtass. När han tittade ner såg han samma vita tass på sin egen.
Vad har vi här? tänkte Misse för sig.
Vem kunde ha fött en sådan liten? Gått omkring med Maja? Med Lilla? Eller kanske med Märta på ladan? Vem hade lämnat hennes ungar i en pöl?
Alva tystnade för ett ögonblick, kände någon varm och medkännande närvaro. Rädd att den bara skulle gå därifrån, sprang hon mot Misse. Men benen snubblade, hon föll tillbaka i pölen och ylande skrek. Misse fnös men var nu säker det var hundens egen dotter! Han hade ju också snubblat i sina dagar.
Misse steg fram, gick försiktigt över pölen, böjde sig över valpen, tog ett djupt andetag och greppade hennes hals. En fars roll är tung, men han tänkte inte dra sig ur. Om modern kastade bort sitt barn, skulle han inte. Så gick han med Alva till sitt hus.
När Misse kom hem med Alva i famnen, hoppade husägaren, Anna, upp och ropade:
Erik, kom och se! Vår katt har dragit in en hund! En tjockbent och fin liten vakt!
Erik, som ägde Misse, gillade också Alva. De visste dock inte att Freja Kullberg aldrig tänkte vakta någon hon var en sann katt, Misse’s dotter, och katter är ju inte så för vaktarbete.
Uppfostrad av en katt, höll Alva sig alltid ren, jagade möss och fåglar. Hon försökte klättra på träd och staket, men hennes tunga bakdel hindrade henne. På två år blev hon flera gånger större än sin kattfar, och försökte slåss med andra katter och hundar. Misse stoppade varje gång:
Jag tar hand om främlingar själv, ingen ska förstöra för min vackra kattflicka!
Misse vägrade erkänna att Alva var en hund, för då skulle han behöva erkänna att hon inte var hans dotter. Och den som påstod motsatsen fick han käka i snöret.
En natt kom Misse inte hem. Det hade aldrig hänt förut. Alva väntade, väntade så hårt att hon försökte klättra på staketet, sticka in nosen i springorna och känna efter en doft av sin far. Ingenting. Hennes klor gled på den släta ytan, nosen fann ingen kattdoft. Hjärtat slog som en trumma.
Huset började skaka, och Anna skrek åt sin man:
Släpp henne! Hon låter ingen sova förrän Misse är tillbaka!
Alva rusade som en pil över staketet, stannade ett ögonblick, blundade och lyssnade inombords. En inre röst pekade vägen, och hon sprang, gnällande av otålighet, mot platsen där Misse hittade henne.
Förutspåddan lurade inte; där på den blöta marken, där pölen precis hade torkat, låg Misse sliten, urkörd, helt utan kraft.
Pappa sa hon med ett stön som fick gråten att spricka ur halsen. Hon kröp närmare, bönfallande att han skulle klara sig. Alvas tänder var så mjuka att inte en fjäril skulle skadas om hon bet.
Hon kände två dofter på honom den ena av hans egen päls, den andra av något främmande. Dessa dofter etsat sig fast i hennes minne för alltid.
Misse! ropade hon.
Ägarna svepte in honom i en filt, satte i bilen och körde så fort de kunde till den bästa veterinären i närliggande Malmö. Alva sprang efter dem, sprang tills bilen försvann ur sikte. Hon föll ner och väntade, men insåg snart att hon bara var rädd för att Misse aldrig skulle komma hem. När bilen kom tillbaka utan honom, krossades hennes hjärta.
Hon nosade i bilen, kände doften av mediciner, och grät tyst. Tre dagar gick utan att hon åt något, bara drack, och hatet inom henne växte. Hur kunde främlingarnas hundar ha förstört hennes far? Hennes egna skulle hon känna igen på doft.
Hatet brann så starkt att hon knappt kunde stå stilla. Hon började sakta äta igen, men såg ofta över staketet. Freja Kullberg väntade. Väntade på en chans att rymma.
Två veckor gick, och ägarna öppnade grindarna och körde iväg. Alva tog chansen och sprang ut ur trädgården. Hon sprang runt i byn, följde doften av främlingar. Vid vägens kant låg två hundar, nöjda efter att ha ätit en gås.
Alva föll ner, för Misse hade lärt henne att tystnad är nyckeln när man jagar. Man måste vänta på rätt ögonblick, smyga närmare och sedan göra ett snabbt språng då är bytet i käften.
Freja såg fortfarande sig själv som en riktig katt. Hon skällde inte i onödan, rörde sig mjukt. Hon smög sig närmare, hållande tillbaka ett ilskt rytande. Sedan kom språnget, precis som hennes far visat henne.
Ben krossades, päls flög, kött revs sönder av hennes tänder och klor. Hon kämpade som en rasande katt, inte som en hund ingen hade lärt henne att slåss så.
Hundarna skrek, men de hade ingen chans, lika lite som Misse hade haft den natten. Alva triumferade, men ett ryck i halsbandet kastade henne bakåt. Då omfamnade Anna henne hårt, och hennes man jagade bort de sargade hundarna.
Alva, lugna ner dig var det dem som bet Misse? Du gjorde dem riktigt illa! Vi var nästan på väg hem när Misse såg dig, så vi sprang med bilen för att rädda dig
När hon hörde sitt namn, svimmade Alva och vände sig om. Ur bilen tittade Misse på henne!
Vad blir du förvånad? Vi lämnade honom på kliniken för att sys och få dropp. Vi sa ju till dig att du bara var en ledsen hund som inte hörde något.
Freja skrek som två år tidigare och sprang med glada tassar mot bilen. Misse var bestämd och skakade av sig den glada tungan, sedan muttrade han åt sin dotter:
Du har gått helt vild, slåss ensam med dem? Kunde du inte vänta på mig?
Sedan tillade han stolt:
Ingen har sett min mamma, men nu ska alla veta vem Kullbergs dotter är! Den bästa katten i hela Sverige!
Freja nosade försiktigt på suturen på Misse rygg och ångrade att de stoppade honom så tidigt. Men Misse hade rätt hon var en katt och kunde vänta tålmodigt. Med ett gnäll av överväldigande känslor slickade Alva sin kära pappa igen.
