20251130
Kära dagbok,
Jag har alltid känt mig som en främling i kärlekens värld. Trots att jag är i trettio, har jag saknat den trygga följeslagaren så länge som jag kunde minnas. När jag till slut bestämde mig för att söka en fast relation, föll jag in i en snårig situation med Pelle en man som först verkade ensam, men som senare avslöjade att han redan var gift. Jag märkte först hans äktenskap när han själv öppet berättade det, när han insåg att jag hade fastnat i hans blick.
Jag anklagade aldrig Pelle. Istället vände jag skulden mot mig själv för att jag låtit mig bli svag och bunden till honom. Jag kände mig otillräcklig, som om jag missat chansen att hitta en make i tid, medan livet bara fortsatte rulla förbi. Till utseendet är jag kanske ingen skönhetsdrottning jag är snarare en mjukt väldig kvinna med några extra kurvor, vilket tydligt får mig att se äldre ut än jag är.
Våra förhållanden gick ingenstans. Jag ville inte fortsätta som hans älskarinna, men rädslan för att stå ensam var så stark att jag inte kunde släppa honom. En dag kom min kusin Sven på besök. Han var på affärsresa i Malmö och stannade några timmar hos mig. Vi åt middag i köket, skrattade som vi gjorde som barn och jag berättade allt om mitt kärleksliv, låtande tårarna rinna lite.
Mitt i samtalet dök grannen Karin förbi för att snabbt få ett omdöme om sina inköp. Jag gick iväg i tjugo minuter. När jag var ute hördes en knackning på dörren. Sven öppnade, trodde att jag hade kommit tillbaka, men dörren stod olåst. Där i dörrkarmen stod Pelle, med en stor man i träningsbyxor som mumsade på en korvsmörgås.
Är Märta hemma? frågade Pelle förvirrat.
Hon är i badrummet svarade Sven utan att tveka.
Ursäkta, vem är du för någon? stammade Pelle.
Jag är hennes sambo, vi har ett samboförhållande. Vad vill du? svarade Sven och greppade Pelle i bröstet. Är du inte den gifta snubben som Märta talade om? Om jag ser dig här igen, slår jag ner dig från trappan, förstår du?
Pelle skyndade sig ner för trappan när Sven släppte honom. Kort därefter kom jag tillbaka, röd i ansiktet och med tårar i ögonen.
Vad har du gjort? Vem har du lockat hit? skrek jag. Han kommer aldrig tillbaka.
Sven satte mig på soffan och tog mina händer.
Han kommer aldrig tillbaka, och det är faktiskt bra. Sluta gnälla. Jag har en vän som är änkling i vår lilla by Hälleby. Kvinnor har hållit sig borta efter hans hustrus bortgång, men han är fortfarande ensam. Jag tror du skulle passa honom. När jag är tillbaka från min nästa tjänsteresa kan vi köra dit tillsammans och jag presenterar er.
Jag protesterade hårt.
Så jag ska gå med en främling? Det känns fel. Jag vill inte bli kastad in i något så snabbt.
Sven svarade med en vardaglig skämt:
Det är bättre att sova med en känd man än att fortsätta vara ensam. Inte du, men din stolthet. Jag menar, min födelsedag är nära, så låt oss göra något åt det.
Några dagar senare befann vi oss i Hälleby. Svens fru, Lena, hade dukat upp en bänk i trädgården bredvid badhuset. Grannar, vänner och framförallt den änkling vi skulle träffa Alfred kom för att fira. Jag hade aldrig sett honom förut. Efter ett långt samtal och en dusch i bastun återvände jag till Malmö med en känsla av att Alfred var tyst och reserverad, som om han ännu bearbetade sorgen efter sin fru.
En helg knackade det på min dörr. Jag hade inte väntat någon. När jag öppnade stod Alfred i dörrkarmen med en påse i handen.
Ursäkta att jag stör, Märta. Jag var i närheten, handlade på marknaden och tänkte att jag skulle hälsa på dig. Jag har några saker här och tänkte att du kanske ville ha dem. mumlade han, blyg men bestämd.
Jag bjöd in honom och bjöd på te. Han tog fram en liten bukett tulpaner ur påsen och räckte den till mig. Mina ögon fylldes av värme och jag kände hur något mjukt vaknade i mig. Vi pratade om vädret, priserna på marknaden och livet i allmänhet. När teet var druckit satte han på sig sin rock, knöt skorna och gick mot dörren. Men precis innan han steg ut vände han sig om och sa:
Om jag gick nu utan att säga något, skulle jag ångra det för resten av mitt liv. Märta, hela veckan har jag bara tänkt på dig. Jag tog adressen från Sven och tog chansen nu.
Jag rodnade och sänkte blicken.
Vi vet knappt någonting om varandra svarade jag.
Han log.
Det spelar ingen roll. Får jag kalla dig för du? Jag är ingen prins på slottet, men jag har en dotter på åtta år som bor hos sin mormor just nu.
Jag svarade med ett leende.
En dotter är en välsignelse. Jag har alltid drömt om att få en egen.
Alfred blev rörd, hans händer darrade lätt. Jag kramade honom och han kysste mig mjukt. När han drog sig tillbaka såg jag tårar glittra i hans ögon.
Är jag för märklig för dig? frågade han.
Inte alls. Det känns både ovanligt och tryggt. Jag tar inget från någon annan.
Sedan har vi träffats varje helg. Två månader senare gifte vi oss i Hälleby och flyttade dit tillsammans. Jag började arbeta på en förskola, och ett år senare födde vi vår dotter, Elsa. Våra två flickor växer upp i ett hem fullt av kärlek, där både jag och Alfred blir äldre men lyckligare för varje dag. Vår kärlek har blivit som ett lagrat vin desto längre den får stå, desto bättre blir den.
Sven, som ofta besöker och sitter med mig vid middagsbordet, blinkar ofta åt mig och säger:
Så, Märta, vilken man har jag skaffat dig? Du blir bara vackrare för varje dag. Jag ger dig bara det bästa, så lyssna på din storebror!
Det känns som om livet äntligen har hittat sin rätta rytm. Jag är tacksam för varje steg, även de som kändes fel i början.
P.S. Jag har börjat skicka med presentkorgar med lokala delikatesser till både Lina och Alfreds syster varje söndag. Det är mitt lilla sätt att sprida glädje.
