Hej du, jag måste berätta om vår lilla dröm om ett bröllop för bara oss två. När jag var liten, alltså ca tio år, var jag med föräldrarna på min kusins bröllop i Stockholm. Allt började som en fest, men sedan såg jag brudgummen och bruden sitter tyst och trötta efter alla skrik och böner ingen log. Runt omkring dem sprang gästerna fram och tillbaka, dansade, sjöng, skrek och drack.
Jag blev så trött på allt ståhej att jag lovade mig själv att jag aldrig skulle ha ett sånt bröllop. Jag kände med dem, ville inte att de skulle gå igenom sånt.
Om jag gifter mig, kanske jag hellre skippar hela grejen
Åren gick och jag växte upp. När jag träffade min Måns glömde jag helt den där funderingen. När jag är med honom känns allt annat som bortblåst, bara vi två finns. Jag tänker ofta när jag lägger mig och säger: Vad härligt att ha någon som förstår mig på ett ögonkast. Jag är så glad att jag hittade Måns.
Jag insåg för länge sedan att det jag kallar kärlek är precis det hans lojalitet, hur han alltid smeker bort min stress och får mig att känna mig viktig.
Vi har en riktigt öppen relation, säger jag ibland till min väninna Lovisa, och vi förstår varann utan att säga mycket. Det jag tycker mest om hos Måns är att han respekterar min åsikt, även när den skiljer sig från hans.
Du är lyckligt lottad, Alva, svarade Lovisa, vi har så lite överenskommelse. Jag och min Anton är hela en annan historia, vi bråkar om allt och kan knappt kompromissa. Jag vet inte ens om jag vill gifta mig med honom.
Jag tröstade henne: Du får reda på det när tiden är mogen, du har ju ingen brådska.
Lovisa suckade: Mamma tycker inte att Anton är något för mig, hon vill inte att jag rusar in i något.
Måns och jag förstod varann snabbt, så vi bestämde oss för att ansöka om vigsel på Skatteverket utan mycket sång och dans.
Alva, säger Måns en kväll när han följer mig hem, tror du att det är dags att vi gifter oss?
Jag svarade: Ja, men jag är osäker på hur vi ska ha bröllopet. Jag vill inte ha en massa gäster, precis som jag såg på mitt barndomsbröllop. Jag vill ha det lugnt bara för oss.
Måns skrattade och svarade: Det är lugnt, vi kan göra det som vi vill.
Jag kände sedan att en bullrig fest bara var en mardröm för mig. Vi är båda i mitten av tjugofem, så vi tänker lite mer än när vi var tjugo. En kväll efter jobbet satt vi på ett café i Göteborg och pratade om detaljerna igen.
Måns, jag lutar åt att ha ett bröllop bara för två, säger jag.
För två? Det låter romantiskt, svarade han med ett leende. Föreställ dig: en stor festlokal, men bara vi två vid det dukade bordet, du i en vit klänning, jag i frack, ljus på bordet och mjuk musik i bakgrunden Vi öppnar en flaska champagne och skålar för varann.
Jag insisterade: Jag menar allvar, jag vill ha ett privat bröllop. Men hur ska vi förklara det för våra föräldrar? De är ju så traditionella.
Måns ryckte på axlarna: Jag vet, min pappa och din mamma kommer nog protestera. Du är den enda dottern, jag är den enda sonen
Jag svarade något i stil med: Det är vårt liv, vi bestämmer.
Han svarade filosofiskt: Traditioner är bara traditioner.
Jag sa: Jag vill inget traditionellt. Jag drömmer om att gifta oss i en liten kyrka i fjällen, helt avskild.
Måns blev förvånad: Så vi ska faktiskt vigas?
Jag nickade: Ja, i en kyrka där bara vi två finns.
Han tänkte en stund och sa: Om du vill ha bröllop i frack och klänning, så kan vi göra det. Men du kan lika gärna ha en tjej i jeans om du gillar det. Vi får bara hitta en lösning på föräldrarnas förväntningar.
Jag svarade bestämt: Nej, inga jeans, jag vill ha en vit klänning och du i frack. Tänk, vi kan gifta oss i en liten båt, du lyfter mig på dina starka armar och vi far ut på havet på en yacht.
Måns skrattade: Vad mer kan du drömma om?
En vecka efter vårt samtal gick vi i smyg till Skatteverket och lämnade in vår ansökan. Vi har två månader kvar innan vigseln, men vi har fortfarande inget tydligt upplägg. Vi hoppas att tiden ska hjälpa oss att bestämma.
En kväll sitter vi i Måns lägenhet, regnet öser ner utanför. Plötsligt knackar hans mamma, Anna, på dörren.
Hej barn, vad planerar ni att fira? hörde er prata om champagne.
Måns svarade: Det är vår tredje årsdagen sedan vi började dejta.
Anna ryckte på axeln: Jag trodde ni skulle gifta er Jag hörde att ni har ansökt om vigsel.
Måns skrattade: Ja, mamma, vi tänker på hur vi ska ha bröllopet.
Anna svarade bestämt: Ni ska köpa bröllopsklänning, ringar och kostym åt Måns. Vi tänker på allt annat.
Måns suckade: Vi vill bara ett litet bröllop för bara oss två.
Anna insisterade: Ett bröllop är ett bröllop, det kan inte vara annorlunda.
Pappan, Rune, kom in och sa glatt: Jag har hört att ni ska gifta er? Äntligen något att fira!
Måns protesterade: Vi vill ha ett bröllop på vårt sätt, inte ert.
Rune svarade med en tung röst: Så är traditionen. Vi ska ha en fest i en restaurang i Stockholm med tvåhundra gäster.
Jag kände att Måns hade rätt föräldrarna ville göra det på sitt sätt, med massor av gäster. Ingen ville gå med på vårt lilla drömbröllop. När Måns berättade för sin kompis Erik om våra planer, svarade Erik besviken: Jag trodde ni skulle ha en riktig fest.
Vi närmade oss vigseln, och föräldrarna fortsatte att fråga om blommor: vita eller rosa? Och om vilka gäster som skulle bjudas in. Måns suckade: Vi hade hoppats på ett litet firande.
Rune försäkrade: Oroa er inte, vi fixar allt. Vi ordnar en flygning till kusten efter ceremonin så ni får vara ensamma.
Den stora dagen kom. När jag steg ut ur hissen i en vit klänning och såg Måns stå där i sin frack, kände jag hur all den där stressen försvann. Festen började, alla ropade skål! och vi kände oss lyckliga. Jag tänkte för mig själv: Vilken härlig galen dag, med alla mina nära och kära omkring mig.
Senare samma eftermiddag satt vi på ett plan som flög hem mot Malmö och pratade:
Vilket snabbt och bra äventyr det här har varit!
Och så var det, vi har vår egen lilla saga, med en bröllopsdag som kanske inte var exakt som vi tänkt, men ändå precis vad våra familjer ville ha. Men för oss är det ändå en dag vi aldrig glömmer.
