Jag stod på mitt pass i en vårdcentral i Stockholm när jag av en slump hörde min kollega på telefonen. Han stamde irriterat:
Ta honom vart du vill, gör vad du vill med honom, jag klarar inte längre!
Det väckte min nyfikenhet. När jag frågade vad han menade, svarade han att han skulle bli av med en hund, en tysk schäfer.
Varför? undrade jag.
Det är bara besvär, ryckte han åt sidan. På natten skäller han som en varg, rycker sig loss från kedjan, pälsen är ett hav av tovor, bakgården är ett lerigt kaos och han vaktar egentligen ingenting.
Jag kände medlidande med hunden. Jag ringde min pappa, Lars, och frågade om han behövde en vaktande hund på sin gård i Värmland. Efter en stund ringde han tillbaka och sa att jag fick hämta hunden.
Dagen D kom. Vi packade bilen, tog med en nödsändning en bit bandage, ifall vi behövde tysta hans käft, för vi var på väg för att hämta en “vild best”. När vi anlände möttes vi av min kollega och den slitna, mager hunden med bortfallen päls, blodiga sår i pannan och en avklippt tass. Dess ögon var så sorgsna att de nästan tårade.
Hundens namn var Ragnar. Han hoppade in i bilen själv, lugn och utan någon ilska. Bredvid honom satte sig min syster Ingrids make, Mats, och hela vägen låg Ragnar stilla i baksätet.
Hemma bestämde vi först att köpa ett halsband och ett koppel och ge honom ett bad. Mamman, Karin, och Ingrid kikade försiktigt fram bakom dörrkarmen, som om de väntade på ett vilt rovdjur. Under färden lagade Karin en skål med ris och kött. När maten ännu var varm, sträckte vi fram ett brödbitar till Ragnar. Det gjorde ont att se hur han, trots sina sår, slukade den torra biten med en sådan begär.
En normal tysk schäfer väger omkring 35kg, men Ragnar låg på knappt 20kg. Så snart skålen stod på golvet, slukade han maten på ett ögonblick och la sig sedan ner på sin favoritmatta.
Efter en stund tog Karin upp sin skål för att tvätta den. Plötsligt kände hon någon lätt dra åt den. Det var Ragnar som försiktigt tog skålen med tänderna, bar den till sin plats och la sig bredvid den som om han ville säga: Det här är mitt, jag tar hand om det.
Vi hade inte tänkt behålla en vuxen, fem år gammal hingst i lägenheten vi trodde Karin skulle protestera. Men hennes hjärta smälte, och ingen av oss kunde längre ge upp en så lojal vän.
Efter badet och en noggrann borstning förvandlades Ragnar. Dagen därpå körde jag honom till veterinären i Uppsala. Där fick vi instruktioner om hur såren skulle behandlas, köpte mediciner och inom två veckor hade han fått alla sina vaccinationer. Jag dömde inte de tidigare ägarna kanske hade han verkligen rymt och fått sina ärr på gatan.
När Ragnar var helt återställd påbörjade vi en träningskurs. På sommaren tog föräldrarna honom till sommarstugan i Värmland, där han blev den rätta väktaren: ingen främling vågade närma sig staketet. Med sina 40kg av rå styrka fick han respekt från alla.
Åtta år har gått sedan dess. Ragnar har genomgått två operationer först en bråckoperation i ljumsken, sedan komplikationer efter den. Hans leder värker, artros har slagit till, men vi vårdar honom, ger honom stöd, och han är nu en gammal gubbe. Lars kallar honom ömt “son”, och Karin skämmer bort honom som om han vore ett litet barn.
Jag kan inte förstå hur någon kunde lämna en så härlig hund. I honom finns en gränslös lojalitet och ömhet. Att ta hand om ett djur kräver kraft, men nu kan ingen av oss föreställa sig ett hem utan honom. När pappan är borta eller någon är på resa, blir Ragnar dyster, äter inget och väntar.
Några år efter att Ragnar kom in i våra liv gick vår gamla katt, som levt med oss i över arton år, bort. Ödet ville annorlunda: i vår trappa hittade vi en nyfödd kattunge, övergiven av hyresgästerna. Grannarna matade den, men i november kunde jag inte lämna den i kylan. Nu bor den listiga och fräcka lilla katten, med namnet Eva, hos oss.
Människor, visa mer vänlighet mot djur. De känner både smärta och kärlek. Välj bara kärleken.
