Min mamma, Karin, uppfostrade mig ensam, och så långt jag kan minnas har jag alltid känt mig som en ouppskattad dotter. Den känslan av att inte vara älskad följde mig redan som småtting. Ingen slog mig utan anledning, jag fick alltid mat på bordet och kläder på kroppen, och leksakerna jag önskade köptes åt mig. Men morens likgiltighet kände jag på huden, som en kall vind som gnager i bröstet. Det var en smärtsam plåga som tyngde mitt hjärta.
Jag växte upp som ett kärleksfullt och väldigt socialt barn. I barndomen sökte jag ständigt Mammas uppmärksamhet ville kyssa henne, kela, krama men hon avfärdade mig med ett likgiltigt ögonkast och fortsatte med sina egna sysslor. Hon höll mig aldrig om famnen och kysste mig aldrig.
För grannarna och i skolan hade vi ett gott anseende. Karin gick flitigt på föräldramöten, såg till att jag fick vård, körde mig till havet på Gotland och till tivoli på en söndag. Men jag var den enda som såg att allt detta bara var en pliktskyld handling, utan värme, utan leende, utan någon riktig glädje. Jag kämpade för att få beröm, studerade flitigt, uppträdde exemplariskt. Ändå var det bara jag som fick beröm inte min egen mamma.
Som barn trodde jag, i oskuldsfull naivitet, att detta var normalt, att alla gick så här. Men när jag blev äldre såg jag andra barn som fick både kärlek och kritik, som fick svar på sina behov. Jag började söka en förklaring och tror att jag fann den.
Jag kände knappt min far, Erik. I mina minnen stod en hög man med stora händer och ett milt leende. Han kastade mig högt upp mot himlen, fångade mig, snurrade runt och vi skrattade tillsammans. Vi såg lika ut, som om jag hade fått hans drag i arv. Under madrassen i mitt rum låg ett slitet foto på Erik med mig som ettårig bebis, gömt i flera år. Åren gick och jag såg mig själv likna honom mer och mer. Jag tänkte ofta: Kanske är mamma bara arg på pappa. Hon ser på mig med en brinnande ilska.
Det var så. Hon stirrade ibland tyst och sorgset på mig, med en lång, stel blick men utan ord. Erik hade lämnat oss när jag var tre år gammal, och sedan dess var det bara underhållsbidrag som påminde om att han fanns någonstans, levde och arbetade någonstans, utan minns mig. Jag har förlåtit honom för länge sedan.
Det är än så länge ett mysterium varför jag bär den bittra känslan mot min egen mor. På ytan verkade jag ha accepterat situationen, men i mitt inre växte en isande klump av agg som tryckte mot mitt bröst och fyllde det med kyla.
När sista skolbjudningen närmade sig, stod jag i en vit spetsig förkläde och letade efter Karin. Hon hade bara dykt upp i början, mottagit rektorns tack för en duktig dotter, och sedan försvann i folkmassan. Jag såg avundsjukt hur andra fick kramas av sina föräldrar, hur de poserade för minnesvärda foton, och tårarna hotade att bryta fram.
Snart skulle jag börja på universitetet. Jag var stolt över mig själv med så tuff konkurrens var det nästan omöjligt att bli antagen på en studieplats med studielån, men jag klarade det! Karin tog emot nyheten med ett stelt ansiktsuttryck, utan leende, utan någon aning om stolthet. Hon frågade bara om det fanns ett bostadsläge och var jag skulle bo under studierna.
Besviken kastade jag mina ägodelar i en väska och flyttade först till en vän, Sofia, och sedan ordnade jag en plats på studenthemmet.
Åren gick, och relationen mellan mig och min mor bleknade till nästan ingen kontakt. Detta förbryllade min make och min svärmor, Ingrid, som blev min egentliga familj. Min egen mamma dök inte upp på bröllopet; hon skickade bara en rimlig summa kronor och ett kort med torra gratulationer. Ingrid lärde mig hushållets knep och hur man ger och får kärlek. Vi satt ofta tillsammans i köket på kvällen med en kopp te, pratade om allt. Hon kunde enkelt gå fram, omfamna mig och ge en uppriktig smekning. Inom en månad efter bröllopet kallade jag henne mamma.
Min egen mamma verkade ha försvunnit i ensamheten, nöjd med den äntligen funna roen. Hon ringde aldrig först, kom inte på min förlossning, och öppnade aldrig de foton jag skickade av mitt lilla barn. Jag grät ofta tyst i badrummet på kvällarna. Ingrid såg det hennes ögon fylldes av medkänsla när hon såg min svullna, tårögda ansikte.
När jag, min make och vårt lilla barn åkte för att gratulera Karin på hennes födelsedag, tog hon emot presenten med ett torrt tack och slöt dörren i ansiktet på vårt barn. Ingrid, så varm och omtänksam, bestämde sig för att sätta stopp för orättvisan. Hon åkte själv till min svåger med fast beslut om att konfrontera honom, vad som än krävdes.
Det var då sanningen steg fram.
Erik hade återvänt till sina mörka vanor nästan omedelbart efter bröllopet. Min make, Lars, hade ingen aning om att hans förflutna skulle komma ikapp dem. När Erik försvann i flera månader, kom han tillbaka med ett barn i famnen en son till en av hans älskarinnor, som inte klarade förlossningen. Som far tog Erik med barnet hem till den lagliga frun. Jag kan knappast beskriva den smärta som följer med att uppfostra ett barn som är fött av en annan kvinna med den man älskar. Att älska barnet på ett genuint sätt, från hjärtat, var en kamp. Jag försökte, och nästan lyckades, men Lars försvann ändå någonstans, lämnade efter sig en dotter som påminde om hans förrädiska ansikte.
Vad skulle en ung kvinna göra med ett barn som lämnat henne? Sända det till ett barnhem och försöka bygga ett eget liv? Föda egna barn? Vad skulle folket säga? Rädd för dömande, offrade jag mig själv, lät min egen lycka gå förbi för att skydda Yrsa.
Jag försökte hela mitt liv älska barnet, men varje gång jag såg hennes ansikte, så likt min makes, förstod jag att min kärlek för honom var oförändrad, medan barnet bara var en fattig spegel av honom.
När Ingrid kom hem, hade Yrsa och vårt barn redan sovit, hopkokade i den stora familjebädden. Lars var på affärsresa i en annan stad, och vårt lilla barn hade glatt flyttat till föräldrarnas säng. Ingrid satte sig tyst på kanten av sängen, såg på de människor som blivit hennes familj, lade ett täcke över barnbarnet och rättade försiktigt Yrsas toviga hår.
Hur skulle hon berätta sanningen? Behövde hon ens säga den?
Yrsa kände tvivet mellan lakanen, öppnade sömnlösa ögonen och såg på Ingrid.
Sov nu, lilla vän, sov sa Ingrid mjukt, kysste Yrsa på pannan och smög ut, stängde dörren varsamt bakom sig.
