Dimman skingrades
På senare år har jag ofta låtit tankarna vandra kring mitt eget liv. Det är tråkigt att leva i ett mönster där varje dag är likadan. Trots att jag har en familj make Erik och två söner, Oskar och Viktor, som båda är flitiga elever i byskolan känns vardagen som en stilla ström.
Jag vaknade tidigt en morgon, det djupa och rytmiska tickandet från vägguret hördes i sovrummet. Utanför fönstret lyste gryningen knappt. Men sömnen ville inte återvända; jag låg kvar och långa tankar om den kommande dagen vandrade i huvudet.
Nu ska jag stå upp och låta ännu en dag gå förbi likt alla de andra, med arbete och plikter tänkte jag. Jag går och mjölker vår ko Luna, matar och släpper in henne i hjorden, sedan matar jag de övriga djuren. Därefter lagar jag frukost åt Erik och pojkarna, väcker dem, följer dem till skolan och Erik till fabriken. Åh, idag måste jag också rensa potatisbädden, annars blir den förvuxen, så spaden i handen och ner till hagen.
Jag reste mig och kastade mig in i hushållets sysslor, samtidigt som tankarna snurrade:
Idag måste tvätten bli klar, på gården ska jag rensa bort ogräs och sopa upp löven, det var länge sedan jag tog itu med det. Så mycket att göra, livet är så enformigt
Klockan slog åt sju när jag försiktigt knuffade Erik i axeln för att väcka honom.
Erik, väck dig, det är dags sade jag. Han hade ännu inte öppnat ögonen.
Jo, ja svarade han och vände sig på rygg.
Barn, upp ur sängarna! Det är dags att äta frukost och bege er till skolan. Oskar, sluta ligga kvar, du måste gå upp. Viktor, du får inte drömma hela morgonen. Vem ska gå till skolan åt dig, om inte jag? muttrade jag lite irriterat men utan ilska. Den yngsta, Oskar, hoppade genast upp, han är så snabb på fötterna, medan Viktor sträckte på sig långsamt.
Efter att ha sett till att alla var på väg, började jag med tvätten och hängde de nytvättade linnena på tvättlinan i gården. På något sätt kände jag en sorgsenhet i själen idag, utan att förstå varför, men på senare tid har jag märkt att jag är missnöjd med mitt eget liv.
Jag gick för att ta hand om blommorna när grannflickan Klara Nilsson steg in på gården. Klara är en livlig och energisk dam; hon tjatar ständigt om sina egna djur, och även om hon bor bredvid hör man hennes rop ända till min trädgård.
Klara, varför tjöt du igår kväll igen? frågade hon andfådd.
Åh, min bror Johan kom hem, men han kom knappt in i dörren, så tung var hans kappa att han knappt kunde gå. Jag hade redan varnat honom på morgonen, men han hon suckade. Han såg på mig med en blick som om han redan tänkt på att gå till Igors hus igen, där de dricker brännvin och sitter i långa sällskap. Du har ju en lugn vardag, Erik dricker aldrig, jag har aldrig sett honom berusad.
Klara avundades mig för min fridfulla tillvaro utan skrik och tjut på gården, men när hon såg mig bekymrad vände hon frågan:
Sigrid, varför är du så dyster? Varför ler du inte?
Jag suckade och satte mig på en bänk i trädgården, Klara bredvid mig.
Jag vet inte, Klara. Något tynger mig. Det känns som om det spännande livet passerar förbi mig, som om alla intressanta händelser sker någon annanstans, och att andra lever ett bättre, lyckligare och mer färgstarkt liv. Jag längtar efter något annat, kanske inte som i en saga, men åtminstone som i våra grannars liv.
Åh, Sigrid, du har inget att klaga på. Allt går som smort för dig, lugnt och rofyllt svarade Klara förvånat. Vad mer kan du önska?
Jag tänkte på Marina Johansson, vars make Gustav är stilig och omtyckt. De promenerar hand i hand på bytorget, han kramar henne öppet för allas ögon. Jag suckade tyst:
Marina jobbar som huvudräknare, klär sig väl. Det är som en saga Gustav kör en fin bil, och på födelsedagar tar han med röda rosor från staden. Hans liv är långt ifrån tråkigt.
Klara avbröt mig:
Ja, så du har någon att avundas. Du sitter hemma, arbetar inte, så du ser inte. Gustav är en riktig rackare, en kvinnoknäckare som inte låter någon flicka gå förbi utan att slå på dörren. Marina vet om det och försöker hålla ytan, köper nya kläder för att imponera på honom. Men han är som en marskatt kärleksfull inför alla, men kan lätt vända sig mot sin fru. Hans liv är ett virrvarr av fester i staden och unga kvinnor.
Jag stirrade på henne, osäker på om hennes ord var sanna, men så var det i verkligheten.
Okej, om så är fallet, ska jag inte avundas Marina. Men se på Tora. Hennes man, Anders Svensson, älskar henne och deras son. Han låter henne inte arbeta och tar hand om allt på gården själv. Ibland kör han Tora till badorten på semestern, vilket är en sådan kärlek. Tora är lycklig medan mitt liv är smaklöst och tråkigt.
Klara nickade och svarade:
Ja, Sigrid, du ser det fel.
Varför? Anders dricker inte, han är flitig.
Och deras äldsta son är sjuk, men deras yngste, Anton, är frisk och springer till skolan. Han är en duktig kille.
Jag nickade, men insåg att jag inte vet vad för sjukdom den äldre sonen har. De bor i den nedre delen av byn, vid slutet av gränden. Jag känner Erik väl, han talar gott om Anders. Tora och jag gick i skolan tillsammans, hon gifte sig med Anders direkt efter, deras kärlek började redan då.
Deras äldre son, Vänja, är mycket smal, hans jämnåriga går redan i åttonde klass. Han är fortfarande som en sjuårig pojke, utan mycket i huvudet. Jag vet inte vad för sjukdom det är, men de tar honom till ett sanatorium, där de får gratis vistelse. Du talar om semesterresor Må Gud skydda dem från sådana ställen.
Klara ryckte på axlarna.
Ja, var försiktig så att ingen sjukdom sprider sig. Jag vet allt detta eftersom jag arbetar på gården och hör alla rykten, särskilt från Oskars syster, som är en riktig skvallerspridare. Hon har en lång tunga.
Jag suckade igen.
Så du har rätt, jag ska sluta avundas. Som man säger: varje stuga har sina små ljud, men jag vet inte så mycket om dem.
Klara fortsatte:
Du vet inte, för du är alltid hemma, går till affären och så vidare. Du står inte vid brunnen med de andra kvinnor och diskuterar livet. Brunnen är redan fylld med vatten, Erik har grävt en brunn åt dig, han är en god make, en hårt arbetande man. Kanske blir du trött på ditt eget fett, men du har aldrig sett någon annans liv, så du tror att alla lever som på en sång.
Jag nickade, men tänkte på Katarina Lund, som badar i kärlek och ömhet. Alla män vänder sig om när hon passerar, drömmer om henne. På söndagar såg jag henne gå av butiken, iklädd en färgglad klänning, med en bukett blommor och en stor ask med choklad i händerna, leende, och hon sade att Ivar från grannbyn hade gett henne gåvorna.
Ja, Katarina är en skönhet, inget att säga emot instämde Klara. Man säger att till och med byns ordförande smyger fram till henne i hemlighet, så att hans fru inte ser det. Om hans hustru fick reda på det skulle Katarina bli utan hår, för hans fru är rasande.
Jag log.
Så det är så Katarina lever, med glädje.
Glädje, ja, men hur gammal är hon? Trettiofem år Många förfriskare kommer på motorcykel eller bil, hon byter ibland. De ger henne gåvor. Tiden går, men ingen vill gifta sig med henne. Ungdomen försvinner, men hon är fortfarande ensam.
Jag föreställde mig att Katarina också grubblade över sitt ensamma liv och grät i kudden när ingen såg.
Jo, Klara, så är det nog sant. Det är ingen som är helt lycklig, och jag har nog avundats dem alla. Det är som om en dimma har lagt sig över mina ögon
Vi pratade länge, men så småningom rusade Klara hem, och jag tog spaden och gick ut på jordet för att rängla potatisen. Barnen kom hem från skolan, jag bjöd dem på mellanmål, mjölkade Luna från betesmarken och återvände till köket. Erik kom hem från fabriken, åt middag och så gick ännu en dag förbi tyst och fridfull som alltid.
Den natten låg jag vaken, men till slut föll jag i sömnen och drömde att min avlidna farmor, Evelina, steg fram ur dimman och talade:
Sigrid, bli inte arg på Gud, min kära. Klag inte över ditt öde. Prövningar kommer i lagom mängd, och du har knappt haft dem i ditt liv. Lev ditt liv så som du får.
Farmoderns gestalt försvann i dimman, och jag vaknade med en känsla av förlägenhet över att ha klagat, jämfört mig med grannar, känt medlidande med mig själv och avundats andras, så som jag trodde, lycka.
Morgonen grydde. Jag låg i sängen, Erik snarkade bredvid mig, väckarklockan tickade. Jag reste mig, svepte en sjal över axlarna och gick ut på verandan. Dimman skingrades, daggen glittrade på gräset och dagen lovade att bli klar.
Vad härligt livet är, tänkte jag glatt. Allt är bra Jag har levt som om jag befann mig i en dimma, avundades andra och föreställde mig deras liv som mitt eget. Jag hade ingen aning om hur folk verkligen lever. När jag drömde om grannarnas lycka såg jag inte att jag själv hade ett liv fullt av glädje. Min kära make Erik, han har aldrig gjort mig illa och kommer aldrig göra det. Mina söner är duktiga, går på skolan med bra betyg och ger mig inga bekymmer. De små sakerna jag sörjde var egentligen obetydliga. Hur underbart att dimman har skingrats.
Jag gick tillbaka in i huset, tog av mig sjalen, kikade in i barnens rum och räckte den lilla Mikael en filt. Sakta återgick allt till sin vanliga ordning, livet fortsatte, som det alltid har gjort.
