Det var en grym smäll en bländande ljusblixt mörker mörker
Till slut började mörkret lätta. En röst hördes:
Majken Eriksson, det är räddningspersonal, vi har en situation här.
Jag kände hur en hand tryckte mot min hals. Försökte öppna ögonen, det gick knappt. Först såg jag ett rektangulärt hänge med gravyr av stjärntecken En kvinna i vit rock stirrade på mig.
Till operationssalen! ropade en röst precis bredvid.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamma sprang genast in i köket, kikade i rummet där jag gjorde läxan. Pappa, Lars, gick in och märkte direkt att humöret var dåligt.
Vad är det som händer, Tobbe? klappade han mig på huvudet.
Inget, mumlade jag, fyrteklassen.
Säg till, kom igen!
Det är snart den 8:e mars. Läraren har hållit oss kvar och sagt att vi ska fixa presenter till tjejerna.
Så vad är problemet? log pappa.
Vi har pojkar och tjejer lika många. Hon har delat ut vem som ska ge vad, och jag fick den fula, Majken Eriksson.
Alla vill ha en present på Internationella kvinnodagen, även de som inte är så vackra förklarade pappa och försökte låta vuxen. Hur delade hon upp det? Alfabetiskt?
Nej, efter stjärntecken?
Jag fick inte svara, men pappa fnissade.
Så du får ge en Jungfru en gåva? Det passar väl med Oxen
Det är ju bra om det passar! Du kanske blir förälskad i henne.
Jag? I Majken Eriksson?!
Jag skrattade och pappa började skratta också. Mamma, Anna, stormade in:
Vad pågår här?
Lena, gå in i köket, pappa skiftade till allvarligt. Vi har ett allvarligt samtal med dig.
När Anna gick ut frågade jag med ledsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Göra presenten!
Vad för nåt?
Imorgon på jobbet fixar jag en gåva åt din utvalda.
Men du jobbar på ett verk så jag förstår inte.
Jag jobbar i galvaniseringsavdelningen, vi gör alla sorters metallbeläggningar.
Jag fattar inte.
Du får se själv imorgon!
Nästa dag kom pappa med ett hängslinga i form av en rektangel, som såg nästan guldig ut. På ena sidan var gravyr av två stjärntecken, Oxen och Jungfrun, på andra sidan stod i fin liten stil:
Till min klasskamrat Majken på Internationella kvinnodagen! Johan.
Det hängde så snyggt! När mamma stopade in det i en plastpåse såg det ännu bättre ut.
Den 8:e mars var lektionen klar, läraren ville inte gå hem. Först fick vi ge våra presenter till läraren, hon tackade länge. Sedan ropade hon att pojkarna skulle ge sina presenter till tjejerna.
Alla grabbar sprang mot sina utvalda. Jag gick fram till Majken Eriksson och läste upp den mening jag hade memorerat:
Majken, glad Internationella kvinnodagen! Kanske en dag förenas Oxen och Jungfrun.
Jag gick tillbaka till min bänk och märkte knappt att mitt hjärta började slå snabbare för den flicka jag trodde var ful.
Sen flyttade Majkens föräldrar till en annan stadsdel, och hon gick på en annan skola från femte klass.
Jag vaknade upp i en sjukhussäng med vitt tak. Försökte röra både händer och fötter, men bara vänstra armen rörde sig.
Var är jag? frågade jag förvirrat.
En sjuksköterska på rullstol kom fram och tittade på mig:
Är du vaken? Du ligger på akutmottagningens avdelning.
Är mina armar och ben hela? mumlade jag.
Ja, allt är på plats, bara en liten sårskada på huvudet.
Det är bra om allt är intakt, svarade jag.
En läkare kom fram och frågade hur jag kände mig.
Vad är det med mig? svarade jag med en fråga i bröstet.
Ditt liv är inte hotat. Armar och ben kommer fungera. Det blir bara några små ärr, sa hon och tryckte på min mobil. Mamma ville ringa när du vaknar, sa hon.
Mamma lät tårfylld men försökte låta stark:
Son, allt är okej, vi får dig hem snart.
Jag försökte le åt sjuksköterskan:
Tack!
Hon svarade med ett leende:
Du blir säkert utskriven om tre veckor, säger jag.
En annan patient i rummet frågade vad som hänt.
Jag är räddningsarbetare. På fabriken sprängdes en gasballong, vi rusade in, tre skadade, jag var den sista som kom ut när en annan ballong detonerade
Det var ditt öde, sa en kollega som kom in och hälsade.
Min vän, Tobbe, kom in och skyndade sig till min säng:
Hej Johan! Hur är läget?
Armarna och benen är hela! svarade jag, men kunde bara vinkla med vänstra handen.
Tobbe skrattade.
Vad hände sen?
Vi gick ut när ballongen sprängdes, kom tillbaka och drog ut dig ur mängden, du var täckt av blod, men läkarna var redan där.
Tack! sa han.
Du menar att du ska bli medaljör? svarade jag och log.
Tobbe gick vidare, men läkaren, en fyrtioårig man, dök upp:
Hur mår du, hjälte? han la handen på min bröstkorg.
Bra.
Om du kan prata, så lever du. Jag ska kolla dig!
Jag frågade om de hade fejkat mitt fall. Han svarade att Vera Vladimirovna skulle komma om två dagar.
Två dagar senare försökte jag resa mig. Smärtan i benen var stark, höger arm var trasig. På kroppen hade jag mer än tio skador, två i ansiktet när ballongen sprängdes. Jag tittade i spegeln, ansiktet svullet.
Dagens rundtur skulle göras av samma läkare som opererat mig i fem timmar. Jag var nervös.
Hon kom in, ung och stilren med glasögon, vit rock passade perfekt. Jag var tjugosju och gift, men efter ett halvår gick vi isär våra personligheter gick inte ihop, och min före detta frus lön som räddningspersonal gillade hon inte.
Hej! hon sade och gick mot min säng.
Hej! Är du den som opererade mig?
Ja, nåt är fel?
Nej, allt är toppen! Stort tack!
Låt mig undersöka dig!
Hon böjde sig över mig, och jag såg halsen där hängde mitt hänge med stjärntecken:
Majken Eriksson!!! ropade jag.
Hon stirrade på mitt svullna ansikte.
Förlåt! sa hon utan att känna igen mig.
Jag pekade på hängen:
Jag är Oxen.
Tobbe Gönner? hennes läppar darrade. Minns du mig?
Jag svarade lugnt:
Vad säger du, Majken? och lade en liten blomma i hennes hand.
Förlåt! hon torkade tårarna med en näsduk. Aldrig trodde jag att vi skulle mötas så här.
Efter det dagen såg Majken inte min avdelning igen. Jag insåg att hennes schema var lika kaotiskt som mitt dag, natt och två lediga dagar.
Jag ville inte framstå som hjälplös inför henne. Hela dagen gick jag runt i korridoren, stödde mig mot sängarna, ibland tog jag i väggarna för att hålla balansen. På kvällen gick den dagliga skiftet, nya sjuksköterskor kom. Plötsligt hördes hastiga steg i korridoren, såklart när en ny patient fördes in.
Klockan var tio och en sjuksköterska släckte ljuset i rummet. Men jag kunde inte sova. Vid midnatt hördes steg i korridoren, någon grät tyst. Jag smög ut och såg min gamla klasskompis stå vid dörren och gråta.
Jag lade min hand på hennes axel:
Majken!
Hon kastade sig mot mig:
Jag opererade en kvinna som föll under en maskin, jag gjorde allt jag kunde Hon ligger i intensivvården men överlever inte. Hon har två barn, maken är också här.
Ta det lugnt, Majken!
Hon svarade att hon jobbat som kirurg i tre år och fortfarande hade svårt att acceptera att folk dör.
Jag sa att jag själv hade förlorat min fru på grund av mitt arbete, men hon bara skrattade och sa att hon fortfarande var singel, bodde hos föräldrarna.
Vi skämtade om att vi båda var 27 år och hade hela livet framför oss.
Plötsligt ropade en sjuksköterska:
Majken, pulsen faller!
Majken rusade in i intensivvården.
Jag låg vaken hela natten. På morgonen kom sjuksköterskan och gjorde min vanliga morgonrutin.
Är kvinnan som opererades igår vaken? frågade jag förvånat.
Hon är vid liv, men tillståndet är kritiskt.
Tre veckor senare hade såren läkt. Jag och Majken sågs ibland när hon hade pass, men vår avdelning var inte rätt plats för personliga samtal.
Under en morgonrunda meddelade läkaren:
Jag skriver ut dig idag, betyder att du får gå hem till vår vårdcentral. Där avgörs hur länge du får stanna på sjukhuset.
Får jag samla mina grejer?
Ja, ta det lugnt. De förbereder ditt utskrivningsintyg.
Jag rakade mig, såg i spegeln att de två små ärren inte förstörde mitt ansikte, utan bara gav lite karaktär. Resten av märkena var värdelösa.
Jag gick ut i korridoren, såg en sjuksköterska gå förbi med mitt utskrivningspapper:
Hej Johan! Ses inte här igen!
Jag hade en egen liten lägenhet, men körde hem till föräldrarna. Mamma hade väntat och oroat sig, tog ledigt.
Son! hon kastade sig i mina armar.
Allt är bra, mamma! Jag är vid liv och frisk.
Kom, jag har lagat mat. Du har blivit så smal.
Åh, hur saknat jag hemlagad mat!
Så länge du inte blir gammal eller gift, får du bo hos oss. Ditt rum står fortfarande tomt. Gå och tvätta händerna!
På kvällen gick jag till frisören, hämtade lite kläder och mamma fixade allt.
Sen kom pappa hem från jobbet, vi satt alla tillsammans och snackade ända in i natten.
Jag somnade i mitt gamla rum, där min barndom gått, men tänkte på morgondagens besök på vårdcentralen, sedan jobbet och kvällen
Och så somnade jag med tanken på nästa kväll långt efter midnatt.
Nästa morgon gick jag till vårdcentralen. På förmiddagen gick jag runt på avdelningarna, på eftermiddagen återvände jag till jobbet, mitt pass hade precis börjat.
På kvällen började jag packa.
Vart ska du? frågade pappa.
Kom, minns du när jag var i fjärde klass och du gjorde ett halsband till min klasskompis?
Till den fula Majken Eriksson? Jag minns.
Du sa att jag kanske skulle bli förälskad i henne. Det minns jag också.
Son, Majken är nu kirurg. Hon opererade mig. Hon har fortfarande hängen på halsen.
Det är sant!
Pappa, dina ord har blivit sanna. Jag går till henne!
Jag är tjugosju år gammal, inte så gammalt för att börja ett liv med någon man älskar.
